Mortal Kombat, turneringen där utvalda fighters från olika dimensioner slåss för sin verklighets överlevnad, är en spelföljetong med anor långt tillbaka i tiden. Den första arkadversionen kom redan 1992 och chockade publiken med grafik i framkant och dödsvåld i överflöd. Sedan dess har det kommit en hel rad med spel i serien och trots att det funnits en röd tråd som gått att följa innebar del nio, från 2011, en lättare omstart. Där förhindrar åskguden Raiden armageddon genom att skicka en telepatiskt tanke tillbaka, genom tiden, till sig själv precis vid starten av det första spelet. Det gjorde att berättelsen tog en annan vändning som fortsatte fram till del elva. Slutligen blir kung fu-killen Liu Kang en gud och får möjligheten att omforma tidslinjen efter eget huvud.
Det blir starten på den nya eran och där tar den senaste delen i sagan vid. Därav ettan i titeln. Låter det lite komplicerat och klyschigt? Välkommen till Mortal Kombat 1, hoppas du ska trivas!
Aah, I love the smell of köttfärs in the morning!
Ibland blir det både mäktigt och magiskt.
Intjänad valuta kan offras på altaret. Har man tur får man något fint tillbaka.
Räkna med bråk!
Netherrealm är duktiga på att inkludera en matig singleplayer-upplevelse i sina spel och MK1 är inget undantag. Vi introduceras direkt till ett nytt Mortal Kombat-universum som är mer harmoniskt än någonsin tidigare. Mycket är sig likt och flera klassiska slagskämpar återvänder, men tack vare Liu Kangs trixande så har många fått sig en twist. Raiden är ingen åskgud längre och Shao Khan, storskurken med dödskallemask och stridshammare, är inte enväldig härskare över Outworld. Mer obskyra individer kommer också tillbaka, till exempel ödleninjan Reptile som snabbt blir en ny favorit.
"Rätt snart är jag riktigt engagerad"
Under berättelsen får man chansen att spela som många olika figurer då perspektivet skiftar allt eftersom historien förs framåt. Visst kan det kännas lite trist att inte få välja fritt, men samtidigt är det ett effektivt sätt att tvinga spelaren till lite variation då man måste prova på kämpar som annars kanske fått stanna på sidlinjen. Rätt snart är jag riktigt engagerad och vill verkligen veta vart storyn är på väg.
Den stora spelmässiga nyheten är möjligheten att kalla in en kompanjon för att hjälpa till lite i stridens hetta. Du har själv kontroll över när polaren hoppar in, samt ett urval av anfall och manövrar de kan utföra. Rent principiellt tycker jag att “en-mot-en” är den rätta modellen för ett fightingspel, men mekaniken öppnar för en hel del nya strategier som gör spelet mer taktiskt krävande. Retsamt nog är vissa kameo-fighters endast närvarande som tag team-partners. Lite trist för oss som var sugna på att få spela som Goro eller Kano.
I övrigt fungerar stridsmekaniken som man kan förvänta sig: du har kombos, specialattacker, en supermätare som kan göra dina specialare extra kraftfulla och självklart seriens patenterade “Fatalities” - köttiga avslutningar som kan utföras efter en vunnen batalj och är något av det råaste man kan hitta i ett tv-spel. När hälsan tryter får du också möjlighet att använda dig av en “Fatal blow”-attack. Genom att trycka ner båda triggrarna vid rätt tillfälle initieras otroligt våldsamma attacker som får vissa av spelets fatalities att skämmas.
"Något av det råaste man kan hitta i ett tv-spel"
Ett annat nytillskott är spelläget Invasion, ett brädspelsliknade historia där du styr din figur längs en snitslad bana och tar dig an specifika utmaningar. Premissen är att olika parallella universum invaderar och det är spelarens uppgift att driva tillbaka angriparna. Detta öppnar för duster med varianter av andra karaktärer och ger en rimlig förklaring till varför jag får möta Scorpion igen trots att han tillintetgjordes i en mustig fatalty alldeles nyss. Du kan också ställas inför matcher med speciella regler som man behöver anpassa sig till och det finns lite rollspelselement då du kan utrusta din karaktär med föremål som ger dig bonusar i strid. Genom att klara av prövningarna belönas du med nya kosmetiska utsmyckningar att pynta dina karaktärer med. Du kan också låsa upp annat visuellt godis och nya finishers via separata Mastery-stegar som bygger på hur mycket uppmärksamhet du gett en specifik karaktär totalt i alla spellägen. Ju mer tid du lägger ner på en figur, desto större blir garderoben.
Spelet är tjusigt och har riktigt bra ansiktsanimationer. Stilmässigt upplever jag att utvecklarna försökt gå åt ett mer realistiskt håll, till skillnad från föregångaren som hade en ännu mer överdriven stil. Detta är verkligen en smaksak, men jag föredrar nog det överdrivna.
Det finns mycket fint att låsa upp.
I invasion-läget låser man upp både key cards och nya paltor.
Kameos som tyvärr bara blir sidekicks.
Tyvärr så är allt inte bara underhållande övervåld och storslagna avslutningar. Då jag provade spelet på pc var det stundom riktigt hackigt på sett sätt som till och med fortsatte in i mellansekvenserna. Detta trots komponenter som överskrider de föreskrivna rekommendationerna. Spelet var trots detta underhållande, men jag skulle nog råda tvekampssugna pc-spelaren att invänta en uppdatering eller två. Turligt nog fick jag också möjlighet att testa hur MK1 rullade på PS5 och det var milsvid skillnad. Konsol före pc alltså!
Ed Boon och gänget har ännu en gång levererat en slagsmålssimulator fylld till brädden med innehåll utöver arkad- och flerspelarläge. Visst kan både våldet och den ostiga inramningen vara avskräckande för vissa, men bortsett från de två aspekterna finns ett underhållande slagsmålsspel som kommer hålla i många timmar. Men ett varningens finger ska höjas rörande prestandan i pc-versionen. Förhoppningsvis åtgärdas det med uppdateringar.
Fotnot: Spelet släpps den 19/9 till pc, PS5, Xbox Series, Switch. Testat på PS5 och pc (Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM).
