The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Att utnyttja geografin och miljöerna till sin fördel är kritiskt för att överleva. Det kan handla om att rulla stora stenblock ned på fiender, eller använda terrängen för att gömma sig från Guardians sökande lasersikten. Och det behövs, för fienderna i Breath of the Wild är mer utmanande än på länge. Självklart blir Link tuffare och starkare ju längre spelet fortskrider, men han blir aldrig osårbar. Den som inte lär sig de finare nyanserna av väpnad strid är dömd att dö, för även enklare fiender slår hårt med sina spikklubbor och de angriper gärna i grupp.

En faktor är också att vapen slits, och till slut går sönder. Detta gör att du inte bara kan förlita dig på svärd och sköld, utan måste hela tiden växla mellan olika vapentyper. En bit in i spelet går det visserligen att hitta ett visst legendariskt vapen, men inte heller det innebär en sådan enorm spelförändring som det annars brukar. Vapensystemet gör också att du för första gången måste prioritera vad du ska bära omkring på. Det finns nämligen ett begränsat antal slots för handvapen, bågar och sköldar. Det är inget problem inledningsvis, och det finns sätt att skaffa sig extra slots. Men ungefär halvvägs in i spelet kan du tvingas slänga bort bra reserv-vapen bara för att få plats med andra. Flera gånger hittade jag en dold kista, och kände besvikelse över att hitta ännu ett tufft vapen, som jag inte hade plats för.

Vapnen slits och går sönder, så det kan vara bra att leta reda på lite mer stryktåliga saker. Som ett visst svärd.

Förutom vapenhanterandet är det matlagningen som är det mest klassiska rollspelselementet som hittat till Zelda. Eftersom det inte går att hitta hjärtan längre genom att lyfta upp och krossa krukor är det viktigare än någonsin att samla på sig ett lager av livsmedel, bokstavligt talat. Hjärtan återvinns genom att äta näringsriktigt och varierat, och antalet ingredienser att blanda och koka ihop är stort. Det finns ingen egentlig receptsamling att hitta, men däremot finns det ett logiskt system när det gäller matlagningen som går att lära sig för att skapa fantastiska rätter. De godaste ger inte bara hjärtan åter, utan kan även fylla på med tillfälliga bonushjärtan som är perfekta att ha i strid mot svårare fiender. Med rätt ingredienser kan maten också ge särskilda krafter, så som skydd mot kyla och hetta, eller tidsbegränsade bonusar som extra snabbhet eller attackstyrka. Tack och lov är den mer intrikata matlagningen valfri, för den som inte vill utbilda sig till mästerkock klarar sig ganska bra på att bara slänga ihop lite äppelkompott eller flintastekar. För den som sätter sig in i systemet är det däremot riktigt roligt att slänga ihop sina egna favoritrecept så fort ett koktråg hittas.

De här inslagen utgör små minispel i sig, och på det stora hela gör det att jag tvingas anpassa min taktik och inte vara beroende av ett enda vapen, och att jag ständigt är på jakt efter nya ingredienser att laga mat av. Men det ger också utrymme för viss irritation. Tacksamt nog har Nintendo snabbat upp många av de i tidigare spel rätt segdragna dialogerna, och du får till exempel inte längre upp en inforuta om vad varje ny ingrediens är för något igen och igen och igen som var fallet i Skyward Sword. Däremot verkar de ha blivit lite för förtjusta i den korta animerade sekvensen där Link lagar mat, och visst den är charmig. De första tio eller tjugo gångerna. Därefter är det tio sekunder jag gärna skulle hoppa över.

Rent tekniskt är spelet imponerande, men visst märks det här och där att Breath of the Wild utvecklats för den klena Wii U. Trots att det är mycket vackert så avslöjas ibland de grafiska begränsningarna jämfört med de senaste spelvärldarna på Playstation 4, Xbox One och inte minst PC. Nintendo förlitar sig på konstnärlig skicklighet, fingerfärdig cellshading och snygga ljuseffekter för att skapa ett tjusigt spel. Det räcker långt, men här och där brister illusionen när du kommer för nära en textur i ofördelaktigt ljus, eller kliver rakt in i ett lövverk och ser att buskaget är uppbyggt av papperstunna kulisser. Texturernas brister är som tydligast när du klättrar uppför en bergvägg, vilket du gör ofta. Överlag rullar spelet på i sammanhanget godtagbara 30 FPS, men det händer att bildfrekvensen går ned när mycket händer på skärmen samtidigt. Flytet är faktiskt något bättre när spelet körs i handhållet läge på Switch, men då sänks upplösningen också till 720p istället för 900p på TV:n. Ett alternativ att spela på storbild i 720p hade jag faktiskt uppskattat.

Links animationer är dessutom något ryckiga och stela, även om de mjukats upp jämfört med Wii-spelen Twilight Princess och Skyward Sword. Det gäller också styrningen, särskilt kamerakontrollen. På vissa ställen där extra noga navigation krävs arbetar kontrollerna emot en. Det hände vid fler än ett tillfälle att jag ramlade ner i ett bottenlöst stup, eftersom jag inte lyckades gå balansgång på en trädstam så väl som behövdes, och inte kunde rikta in kameran tillräckligt exakt. Att gå balansgång är inte ett roligt spelinslag, och kontrollerna i andra spel brukar som ett resultat vara generösare vid sådana moment.

Det syns att spelet främst kodats för den klenare Wii U, men artistiskt sett är det välgjort.

När vi ändå är inne på irriterande inslag måste jag nämna att Breath of the Wild har både ett stealth-uppdrag och ett eskort-uppdrag, av vilka båda med fördel kunde ha klippts bort. Vid ett tillfälle måste jag infiltrera ett fiendeläger, och trots att jag vid det laget lärt mig ta nästan vilken fiende som helst av daga informeras jag plötsligt att nu gäller det att smyga. Blir jag upptäckt går larmet, och så är det bara att börja om från början av sekvensen. Den här typen av uppdrag har väl aldrig varit riktigt roligt, men det blir extra frustrerande när den något begränsade kontrollen av Link visar sitt fula ansikte. Det kan vara okej att smyga i spel som har en väl utvecklad mekanik för det. Breath of the Wild är många saker, men det är inte ett stealth-spel, och just den delen av spelet hör till det mest frustrerande jag upplevt i spelväg detta år.