Breath of the Wild är alltså många saker, men mest av allt en mer avancerad, mer storslagen och uppdaterad variant av det första Zelda-spelet. Samma koncept men i modern skrud. I den annars ganska konservativa serien lyckas det också genomföra några mindre revolutioner, så som röstskådespelare med talad dialog (om än bara i mellansekvenser) samt rollspelsinslag som slitage på vapen och crafting i form av matlagning. Och så var det det där med den öppna världen. Du kan gå vart du vill, när du vill. Det finns ingen irriterande sidekick som hela tiden uppmanar dig att gå till plats X för att hitta föremål Y. Du är fri att göra vad du vill, du kan rentav köpa och möblera ett hus i en av byarna. Zelda goes Skyrim typ, fast ändå inte. För det här är ett sandlådespel på Nintendos egna vis. Vad gäller atmosfären och känslan är det ett äkta Zelda, men ett som vågar kasta av sig en hel del "måsten".
Gör vad du vill, i vilken ordning du vill.
Intressant nog utgör spelet också ett överraskande bevis på att Nintendo vet om att det finns andra spel därute. För här har det faktiskt handplockats lite idéer från annat håll. Den som spelar Breath of the Wild kan hitta tydlig inspiration inte bara från Skyrim och Witcher 3, utan även lite från Assassin's Creed och en hel del Shadow of the Colossus. Purister må oroas, för inte ska väl det rena och underbara Zelda förgiftas av lägre stående spel?! Jo faktiskt, för det berikar. Det är också fullkomligt logiskt, eftersom alla dessa andra titlar till stor del bygger på det som The Legend of Zelda var med och satte igång.
Som jag var inne på redan i sammanfattningen av de första speltimmarna är världen gigantisk. Det är lätt att förlora sig timme efter timme utan att komma nämnvärt närmare spelets huvudsakliga uppdrag och mål. Handlingen är någorlunda typisk för serien, och involverar föga förvånande en inkarnation av prinsessan Zelda, hjälten Link och elakingen Ganon. Zelda är tyvärr återigen begränsad till att mestadels vara ett gnälligt våp, och trots en inneboende styrka är det långt ifrån den tuffa gestaltningen i Wind Waker. De som är fans av spelen sedan tidigare kan hitta näst intill oändligt med referenser och anspelningar på de andra delarna. Välkända namn dyker upp här och där på kartan i form av sjöar, berg och andra platser vilket lär sysselsätta fans under lång tid på olika diskussionsforum för att klargöra exakt var i den tredelade tidslinjen detta utspelar sig. Här hittas också vanliga men inte obligatoriska inslag såsom uråldrig teknologi i form av robotar och vapen samt en allestädes närvarande efter katastrofen-känsla (Zelda-spelen har flera gånger tidigare flirtat med det postapokalyptiska).
Saknas gör däremot många välkända grepp, till exempel att hitta små skatter genom att hugga ned gräs, vilket förmodligen innebär att Picori-folket vid det här laget har dött ut (se Gameboy Advance-liret The Minish Cap). Links gröna klädsel lyser intressant nog också med sin frånvaro, och går bara att låsa upp genom att använda vissa Amiibos. Istället klär sig Link företrädelsevis i blått, och bara det är en tydlig signal för att Nintendo vill göra något nytt. Detta märks även i musiken, som låter mindre pampig symfonisk och mer eftertänksamt ambient. Stillsamma pianoversioner av välkända teman är det som oftast bjuds, och ibland hörs inget annat än världens omgivningsljud. Vinden som viner i det knähöga gräset, syrsor som sjunger om morgonkvisten och Bokoblins som grymtar på sitt sedvanliga vis.
En värld full av liv
Allt handlar om Hyrule. Enligt uppgift ska en av programmerarna haft som enda jobb att fylla spelområdet med ett myller av djurliv, och det märks. Världen är befolkad av sjöfåglar, insekter, fjärilar och däggdjur som sköter sitt. Floran har en liknande omfattning, och förutom växter som fyller ett spelsyfte finns allsköns blomster och grönska som bara är vackert att titta på. Beroende på klimatzon fylls världen av palmer, lövträd eller snötäckta granar och vart jag än tittar syns tecken på en genomarbetad detaljrikedom som gör sitt yttersta för att sälja in Hyrule som ett riktigt ställe. Vädereffekter som regn, stormar och morgondimma bidrar ytterligare till stämningen, men kan också innebära spelmässiga modifikationer. Att klättra uppför en bergvägg när det regnar är ett vanskligt företag, oavsett hur mycket stamina Link byggt upp. Och om du bär metallvapen när åskan går får du finna dig i att bli träffad av blixten. Världen är helt enkelt inte bara platsen där historien utspelar sig, den är intimt förknippad med själva spelandet. Här visar Nintendo återigen sin stora skicklighet i att forma miljön efter spelet och tvärtom. Bolaget behärskar balansen mellan diegesis och mimesis till fullo. Det som berättas och det som visas.
