En annan nyhet är World Quests. Dessa uppdrag låses upp vid maxlevel och genereras slumpvis över expansionens nya områden. Det som är smått genialiskt med systemet är att det tillhandahåller bra belöningar och därför ger folk incitament att ge sig ut i världen. Resultatet blir att World of Warcraft för första gången på länge faktiskt känns som ett riktigt mmo – oavsett zon är det oftast mycket folk i rörelse. Något som ytterligare förstärks av att resan mot leveltaket anpassas efter din karaktärs level och du därför kan välja i vilken ordning du vill ta dig an de nya områdena. Det kryllar helt enkelt av spelare överallt.

All denna bländande inramning gör ett ytterst bra jobb med att hänföra mig. I ett par veckor tror jag att Legion är frälsningen – expansionen som ska få mig att spela World of Warcraft regelbundet igen. Men så blir det inte. Uppe i Highmountains majestätiska bergskedjor tvärstannar jag plötsligt i min jakt på World Quests.

Jag rannsakar mig själv: vad håller jag egentligen på med?

Legion får folk att ge sig ut i världen.

Svaret är att jag dödar förgiftade björnar, fritar fångar och dödar ännu fler björnar. Om och om igen. Precis som jag gjorde när jag tröttnade på World of Warcraft förra gången. Och gången dessförinnan. Materialet må aldrig ha varit så fint paketerat som nu, och inte heller varvat med så mycket intressant story. Men trots det kokar innehållet i Legion ändå ner till att göra precis samma saker man alltid gjort. Och här hamnar vi vid ett vägskäl.

Är World of Warcraft ett spel du fortfarande uppskattar väldigt mycket exakt för vad det är, så är Legion kanske den allra bästa expansionen hittills. Den tar de beprövade koncepten som fansen redan älskar och finslipar dem så de blir bättre än någonsin förr. Utöver det jag redan nämnt så får pvp sig en omgång som innebär fler belöningar och ett separat system för att levla honor med tillhörande pvp-förmågor. Och så ska vi inte glömma dungeons som är precis så bra som man kan förvänta sig. Tycker du om att grinda reputation och göra massor av quests är Legion fantastiskt.

Har du däremot lämnat Azeroth bakom dig på grund av tristess så är det tveksamt om Legion kan väcka liv i den gamla kärleken – åtminstone ur ett längre perspektiv. Bortom de finurliga systemen är det som sagt samma spel som vanligt.

Blizzard gjorde ett tappert men misslyckat försök med midsommarstång.

Jag tycker egentligen inte man kan kritisera en expansion för att leverera “mer av samma”. Men med en sådan design är det just de inbitna fansen man tilltalar, inte de som liksom jag flytt fältet för länge sen. Legion hade behövt våga mer och ta World of Warcraft i spännande och outforskade riktningar för att på allvar kittla min nyfikenhet.

Med det sagt så ångrar jag inte mitt återbesök i världen som en gång i tiden var så betydelsefull för mig och min fru. Jag hade roligt en stund med Legions många förtjänster, och under den tiden har det varit ett kärt återseende. Som att ta en öl med en gammal vän som det visar sig gå riktigt bra för. Samtidigt har det varit lite sorgligt att behöva inse att vi inte har så mycket gemensamt och faktiskt inte är polare längre.