Ungefär samtidigt som #World of Warcraft släpptes stuvade jag in mina tillhörigheter (en sliten gitarr, lite kläder, dator och ett berg med spel) i en hyrd minibuss och flyttade 50 mil norrut. Från Småland till Dalarna, för att satsa på kärleken till en charmig liten dalkulla.
World of Warcraft blev vårt spel. Ett sätt att umgås, ha roligt eller bara fördriva tiden. Vi spelade när vi var arbetslösa, bodde i en liten etta och knappt ens hade råd med månadsavgifterna. Vi fortsatte spela när vi senare fick jobb och vuxenlivet började på allvar.
Många skratt, trötta suckar och högljudda skrik blev det innan vi en vacker dag slutade spela. Även världens bästa spel blir långtråkigt efter flera år och vi hittade andra virtuella världar att utforska tillsammans. Men hur pretentiöst det än må låta så är mitt band till World of Warcraft fortfarande starkt. Vi har en lång historia ihop, vilket förmodligen är anledningen till att jag ständigt lockas tillbaka till Azeroth. Hur många gånger jag än ljugit för mig själv och hävdat att jag slutat för alltid.
Artistiskt kan WoW fortfarande vara ett vackert spel.
Jag hade inga planer på att spela #World of Warcraft: Legion, men när expansionen släpptes var jag ändå där på första zeppelinaren över till det nya området Broken Isles. När Burning Legion återigen får för sig att invadera behöver de trots allt sättas på plats. Så det var bara att plocka ner vapnet och de överdimensionerade axelskydden från hyllan och se glad ut.
Och nu, efter ungefär en månad i Legion, vågar jag påstå att World of Warcraft på många sätt aldrig varit bättre. Det handlar framförallt om att #Blizzard verkligen lärt sig hur de ska paketera innehållet i sitt spel.
Varje klass har numera en unik Class Hall. Munkarna är till exempel i ett vackert Pandaria-tempel medan shamanerna håller till i klassiska Maelstrom. Dessa fungerar spelmekaniskt som en nedbantad version av garnisonen i förra expansionen Warlords of Draenor. Man rekryterar följeslagare som skickas på uppdrag, plockar på sig klass-specifika quests och pysslar med sina nya artefaktvapen (mer om dem nedan). Eftersom alla spelare inom samma klass delar Class Hall så blir stämningen inte lika ödslig som i garnisonen där man för det mesta hängde alldeles ensam.
Dalaran dammas av och förflyttas från Northrend för att återigen bli ett nav i det nya kriget mot ondskan. Vid maxlevel öppnas även området Suramar upp. Där slår vi oss samman med Nightfallen – en fraktion av Nightborne i exil. I takt med att vi följer quest-kedjor till höger och vänster uppgraderar vi den hemliga basen Shal’Aran.
Dessa tre hubbar skapar en bra balans och gör det naturligt att spendera tiden på lite olika platser. Dessutom känns det trevligt med målsättningar åt lite olika håll, beroende på vad man vill ägna sig åt. Väldigt mycket bakas in i quest-kedjor. Som engineer får jag fara land och rike runt för att hjälpa den tafatta dvärgen Fargo Flintlocke ur den ena knipan efter den andra. Som tack får jag prylar och recept. Ett mycket trevligt upplägg som ofta träffar mitt i prick när det gäller att hitta den där särskilda känslan hos varje profession.
Även de nya artefaktvapnen står för en typ av progression och ersätter vanliga vapen. Via Class Hall finns uppdrag att låsa upp ett antal artefaktvapen för varje klass. Sedan gäller det att samla artifact power genom diverse aktiviteter. Det kan handla om belöning för ett uppdrag eller för att dödat en boss i en dungeon. Artifact power används för att levla upp vapnet och sätta ut särskilda förmågor och egenskaper. Smart och underhållande.
