Och sen står jag där i en power armor och skjuter sönder en Deathclaw med min minigun. Efter ett par timmars speltid. Och man tänker att hur i hela friden resonerade de nu? Har de helt gått bananas och anammat tanken om allt för alla, genast? Institutioner i Fallout-världen reduceras till snabbmat redan i spelets inledning. Hur ska man vända det här? Kan man vända det här?
Och det är då det vänder. Såklart.
Men vi hejdar oss här, jag vill inte sjunga lovsångerna ännu. Ge er till tåls en stund, så att vi kan bena ut ytterligare en stor brist som har präglat Bethesdas rollspelsutgivning ända sedan Fallout 3:
Striderna är rätt kassa! Det går inte att röra sig ordentligt, ta skydd, kika runt hörn eller sikta i tredjeperson. Att något så fundamentalt inte fått högsta prioritering i och med del fyra är en gåta. Jag antar att det är motorn som sätter begränsningarna, den så kallade creation engine som egentligen bara är en upphottad version av gamebryo-motorn, som användes redan i Morrowind.
I Fallout har man kommit undan en aning genom att VATS, den sortens semi-turordningssystem som blivit något av ett signum. Men VATS är numera en slow motion-historia som effektivt dödar all tid till eftertanke. Och i realtid är det lika klumpigt som alltid. Att i tredjeperson försöka slåss i närstrid är dömt att misslyckas. I förstaperson blir det en annorlunda men lika irriterande upplevelse. Det slutar med att jag håller mig till avståndsvapen närhelst det är möjligt. Men jag skjuter inledningsvis in i väggar och rör, siktet i tredjeperson hamnar inte där man vill. Följeslagare och andra npc:er (men inte du själv) kan luta sig runt hörn, men är sorgligt inkompetenta trots denna möjlighet. Åtminstone om de är på din sida. Fiender tycks ibland kunna se dig i ett buskage från flera hundra meters håll, och du röjer ständigt din position efter att mödosamt stakat ut den förmodat bästa angreppsvägen. Att kasta granater eller molotovcocktails slutar i hälften av fallen i dråpliga självmordshistorier, tills du kan låsa upp en perk som visar vilken bana projektilen kommer att hålla, och, typ, var den kommer att landa.
En riktig bloody mess. Utan Bloody mess-perk!
Men vinden vänder alltså. Sakta men säkert dras jag in i en berättelse om förräderi, kärlek, våld och kamp för överlevnad i en värld som gör allt för att motarbeta civiliserat liv. Jag bjuds på en svindlande berg-och-dalbana till handling som ständigt tar mig till nya höjder för att i nästa andetag riva den murknande parketten under mina fötter och få mig att falla handlöst in i nya, virvlande äventyr. Vart jag än går finner jag nya saker att förundras över, skratta högt åt eller svära åt. Visst känns det trångt med så mycket action på en så relativt liten yta som Boston och dess förorter utgör, men kvaliteten på uppdragen och mötena är av en sådan hög klass att jag skakar av mig klaustrofobin och längtan efter de öde, fria vidderna.
För när jag går där längs med järnvägsrälsen, med min trofasta hund vid min sida och min kompanjon snedstreck grävande reporter några meter bakom mig, när det suggestiva ljudspåret är precis rätt för ögonblicket, då känns Fallout 4 som ett av de bästa rollspel som gjorts. I mötena, upptäckterna och överraskningarna som aldrig tycks sina har man skapat en veritabel brunn av spelkärlek som jag girigt skopar mer och mer ur. Utan att riktigt bli mätt. Det är på de kreativa, estetiska och berättarmässiga planen som man tar hem matchen och vinner över mig från den mörka sidan.
Här skiner nämligen Bethesda med kraften från en atomreaktor, vilket bara gör klyftan till den tekniska sidan så mycket smärtsammare att se. För man känner i varje fiber av kroppen hur det hade kunnat se ut och kännas. Deras kärlek till den skruvade, alternativa värld som är Fallouts går inte att ta miste på. Deras omtanke syns i alla detaljer, dialoger och texter. Man har med största målmedvetenhet stakat ut en handling, som sedan stöps om, böjs till, kryddas och manifesteras i tusen olika fantastiska ögonblick. Tempot kan vara lite off ibland, men samtidigt håller man sig oftast på spåret. Den mörka humorn är ständigt runt hörnet, men tar aldrig befälet utan för spelandet framåt. Alla de livsöden som tydligare än i något Bethesda-spel hittills har fasta rötter i spelvärlden, hör hemma där och agerar utifrån världens premisser.
