Fallout är inte längre Fallout.
För i och med del fyra har serien äntligen lämnat arvet från fornstora dagar bakom sig, och studion Bethesda Softworks slipper förhoppningsvis de jämförelser med del ett och två som de säkert slet sitt hår över efter lanseringen av Fallout 3. Man kan nu bedömas efter egna meriter. Och felsteg. Bagaget, bestående av numera uråldriga hardcore-rpg utan tillstymmelse till moderniteter som ”Tiled Deferred Lighting” och ”Gamma Correct Physically Based Shading”, får ses som förlorat i transit. Överspelat om än inte glömt. Och åtminstonde den här skribenten lovar att inte orda om det mer. Särskilt inte i denna anmälan.
Med det sagt så är det rent utsagt häpnadsväckande att Bethesda inte kommit längre rent tekniskt sedan Fallout 3, som får ses som år 0 i sammanhanget. Och för den delen sedan Skyrim. Fallout 4 på konsol (majoriteten av pressen har bara fått ta del av PS4- och Xbox One-versionerna. Missa inte våra pc-intryck, imorgon på releasedagen!) är en visuellt platt, trist historia, där brister som inte hör hemma i ett trippel A-släpp 2015 bokstavligen försöker döljas med dimridåer, fyrverkerier och rökeffekter.
Kunde ha varit en majestätisk vy.
Fallout 4 är en grafisk hägring, en fata morgana där man hela tiden tycker sig skymta något riktigt spektakulärt, som vid närmare titt bara är en platt, dåligt ljussatt kuliss. Precis som i Fallout 3. Det går inte att komma undan en snabb jämförelse med årsbarnet The Witcher 3, som trots nedskalningar av de grafiska excesserna är ljusår mer kompetent än vad vi erbjuds här.
Det är irriterande, och känns slappt. Platta, lågupplösta texturer, ljussättning som ofta gör ansikten och ytor förvridna. Animationer som är ryckiga och otidsenliga. Ansikten som ofta inte utstrålar mer mänsklighet än en sönderrostad mr Handy.
Det finns säkert en massa mumbojumbo instoppat i koden som utvecklarna är sjukt nöjda med, men för spelaren känns det som om det inte hänt så mycket med motorn sedan Skyrim, eller för den delen Fallout 3 och New Vegas. Det går det inte att snacka sig ifrån, det är inte godkänt. Att spel som i så hög grad bygger på inlevelse och storslagenhet inte lyckas bättre än såhär är kasst. För att vara krass. En räddare i nöden är det mästerliga soundtracket, de ambienta ljuden och effekterna som gör mycket för att rädda inlevelsen. (Varför ljudläggningen av fiende- och npc-röster gör att man hör allt de säger genom metertjocka betongväggar är dock oklart.)
Oroande inledning
Under de första fem, sex timmarna kände jag således en stigande oro: Fallout 4 inleder nämligen spektakulärt uselt även manusmässigt. Det är som om man med vilje försöker skrämma bort spelaren, eller åtminstone göra denna till ett stort, levande frågetecken. För premisserna är så trötta: Pappa/mamma vaknar upp i vault. Är inom kort Superpappa/Supermamma som tar det här med att ha legat på is i två hundra år med en axelrycknig och snabbt acklimatiserar sig till livet i ett Boston efter katastrofen, som om han/hon aldrig gjort annat. Jagar son, kidnappad av man med ärrat ansikte. “I will find you, Shaun”. Det är så konstlat alltsammans. En förevändning för ett open world-spel, snarare än en intrig.
