Arvet med stort O
- Har åtta år gjort någon skillnad?
Det är drygt åtta år sedan #Operation Flashpoint: Cold War Crisis kom. Om någon skulle be mig lista de bästa spelen genom tiderna skulle det hamna åtminstone bland de fem främsta (när det släpptes; dagens spel håller högre standard och jag ställer högre krav på spel i dag). Med andra ord har mina förväntningar på Dragon Rising varit skyhöga. Efter de två i mitt tycke ganska mediokra ArmA-spelen, som mest kändes som upphottade men fortfarande buggiga versioner av orginalet, visste jag aldrig riktigt vad jag skulle tro om Dragon Rising. Att realismen har fått göra lite avkall stod klart ganska tidigt och jag blev mer och mer orolig för att ”själen” från orginalet skulle vara borta.
Krig i dess mest episka bemärkelse.
Men när spelet damp ner i brevinkastet och de första skotten avfyrades kunde jag andas ut. Dragon Rising har fått en helt ny själ - måhända lite ivrigare och mer intensiv än originalets - som har skänkt mig flera timmar av helt underbar underhållning. Cold War Crisis var långsamt, tidskrävande och stundtals riktigt, riktigt svårt. Dragon Rising är lite mindre långsamt, lite mindre tidskrävande och lite, lite lättare. En perfekt avvägning, tycker jag.
Man kan nämligen välja mellan tre svårighetsgrader. På den lättaste nivån får du alla typer av hjälpmedel på kartan och i HUD:en, samt att dina medspelare återupplivas vid alla checkpoints. Högre svårighetsgrad innebär mindre hjälp och inga återupplivade medspelare. Motståndarna är med andra ord lika svåra på ”normal” som på ”hardcore”. Till den som vill ha en grym spelupplevelse rekommenderar jag det senare.
Ett tydligt exempel på hur Dragon Rising och Cold War Crisis skiljer sig är skademodellerna. Man dör inte längre av ett skott, utan om jag exempelvis träffas i benet kan jag lägga om skadan med förband och fortsätta (om än något långsammare). Inte riktigt lika enkelt som det låter, eftersom det gäller att ta skydd innan man kan lägga om sina sår. Dessutom består den fyra personer starka gruppen plötsligt bara av tre eller två personer (om en lagkamrat måste hjälpa en annan) under en kort tid.
Din arsenal varierar mellan varje uppdrag. I vissa fall använder du en vanlig M4, medan vissa uppdrag kräver tystnad och således även en ljuddämpare (på bekostnad av precision). Enligt Codemasters finns det över 60 variationer av vapen, men det betyder inte att du har lika många vapen att välja bland. Som sagt kräver varje uppdrag en viss typ av vapen. På de flesta vapen finns även möjlighet att välja mellan automateld eller enkelskott, så att du antingen kan peppra bly för understöd eller spara på krutet för ökad precision.
Den gyllene medelvägen
- Codemasters håller balansen
Det är dumt att kalla Dragon Rising en uppföljare. Likheterna med originalet finns, men de är betydligt färre än hos ArmA. Men det skiljer mest från originalet är buggmängden. Hittills har jag inte stött på några krascher eller riktigt usel AI. Dessutom flyter Dragon Rising, till skillnad från ArmA II, riktigt fint, även med högsta inställningar. Det är visserligen inte tal om riktigt häpnadsväckande grafik, men hellre diarré än förstoppning, så att säga.
Likt föregångaren är det fortfarande en gigantisk spelvärld som står till buds. 220 kvadratkilometer finns att utforska på fot eller i stridsvagn, jeep och helikopter. Det medföljande och lättanvända banverktyget kommer utan tvekan leverera en drös välgjorda kampanjer. Förhoppningsvis dyker det upp fler uppdrag som involverar användandet av fordon, eftersom det är ganska snålt med detta i kampanjen. Oftast används fordonen bara som transport.
Det finns även möjlighet att spela online, men eftersom jag har testat innan spelet nått butikerna var det ganska tomt på alla servrar. Hur som helst finns det tre spellägen. Annihilation och infiltration låter 16 spelare i vardera lag på kartor som är begränsade till fyra kvadratkilometer. Annihilation är en ganska klassisk form av lagspel, som helt enkelt går ut på att döda motståndarna så ofta som möjligt. Infiltration innebär att det ena laget anfaller en bas medan det andra laget ska hindra dem från att inte basen. Till sist går det även att spela igenom kampanjen tillsammans med upp till tre polare över nätet. Detta ger spelet en större bredd eftersom du och dina kompisar kan hitta nya sätt att lösa uppdragen på.
"I morgon är det du som bjuder på en stor stark.
Som sagt, det är inte bara dumt utan kanske även orättvist (både för Bohemia och Codemasters) att kalla Dragon Rising för en uppföljare. Originalet eftersträvade realism, på bekostnad av intensitet. Genom att sänka ambtionsnivån lyckas Codemasters ge spelaren en helhet och göra Dragon Rising till ett roligare och bättre spel. Det är fantastiskt, men även om det ger en mer arkadig känsla är det betydligt mer avancerat än de flesta andra krigsspel. Om du gillar Call of Dutys intensitet men saknar autenticiteten är det här din räddning.
