De skapande spelen växer som svampar. Att designa världar, snickra banor och berätta historier är numera inte enbart sysslor för professionella spelutvecklare, och #Microsoft kliver upp i den kreativa boxningsringen tillsammans med #Team Dakota och deras #Project Spark. Där de möter den naturliga motståndaren Little Big Planet.
#Sonys charmiga kelgris är ett i grunden stabilt plattformsspel som kan stå på egna ben om nöden så kräver, medan Project Spark inte riktigt har den lyxen. Det tredimensionella actionspelet levererar lite för simpel hack ‘n slash-osande stridsmekanik, med för tråkiga motståndare och spelbara klasser, för att det ska vara kul på egna meriter.
Vackra, Fable-doftande miljöer står på menyn.
Spelläget crossroads är till exempel ett hastigt avklarat äventyr, som mest känns som en tutorial, där man själv väljer om man vill slåss mot banditer eller goblins, och vart i världen motståndarbasen ska placeras. Val som främst är av estetisk, ej spelmekanisk, natur. Det går förvisso att remixa dessa strapatser, göra dem till sina egna och dona i editorn. Men eftersom grundutförandet i sig inte är särskilt underhållande ser jag inte riktigt poängen.
Själva kampanjen börjar ganska lovande med framförallt väldigt tjusiga miljöer. Project Spark har en estetisk stil som påminner lite om Fable med lummiga skogar, pittoreska byar och bitande kalla vinterlandskap. Att utforska dem är en fröjd för ögonen, och i dem slåss jag mot fiender, levlar upp och bygger broar för att ta mig vidare. Dessvärre dröjer det inte länge förrän momenten börjar kännas illa avvägda, vilket mynnar ut i monotona och medelmåttiga slagsmålsfester med sviktande bilduppdatering och frustrerande kameravinklar. Inte alls kul, men inte heller anledningen till varför vi är här.
Tillväxtpotential
Det är först när man börjar kika på verktygen som Project Spark blir spännande. Jag hoppade in i editorn och inom loppet av fem minuter hade jag skapat en förstapersonspangare som utspelar sig på ett gigantiskt isflak. Jag tryckte dit arga snömän, passande bossmusik och slängde ut några mynt att samla. Enkelt att komma in i, men också med stor komplexitet och många möjligheter för den som verkligen vill skapa ett digitalt mästerverk. Något man kan se en första glimt av i det digra användarmaterialet.
Jag har spelat frisbeefotboll, dödat zombier på en kyrkogård och blivit jagad av förhäxade pumpor i ett mörkt grönsaksland. Jag har sett scener ur Game of Thrones och Sagan om ringen. Vandrat genom digitala tavlor. Spelat varianter av Pokémon och Doom, och gått vilse i vidsträckta labyrinter. Det finns tvådimensionella kuta och skjuta-spel, #Tetris-kloner och #Tower Defence-varianter.
Editorn är enkel att komma in i men har ändå hyfsat djup.
Vill du enbart kika på vad andra skapat behöver du inte betala en krona, det är bara att tanka hem spelet och köra. Ska du själv plocka upp hammaren och bygga kan det bli desto mer smärtsamt för bankkontot. Individuella prylar att smycka dina verk med går att köpa för spelets egen valuta. Den tar dock rätt lång tid att låsa upp, så att köpa för riktiga pengar kan vara frestande. Ett så kallat starter pack ger dig tillgångar som science fiction-paket, en ny karaktär och annat att använda i dina kreationer. Överlag känns betalningsmodellen okej, med den betydande fördelen att vem som helst kan hoppa in och testa, vilket förhoppningsvis sprider dina banor och spel till en stor målgrupp.
Om det är skjutarspel världen saknar kan Project Spark-spelarna lösa problemet.
Att bläddra genom användarmaterialet är en fascinerande syssla som skvallrar om en intressant framtid. Jag blir onekligen imponerad av mycket av det som spelarna själva hittat på. Problemet är att världarna jag hamnar i främst är lovande – sådant som kan bli bra med mer arbete och polering. Här och nu kan jag inte påstå att jag har direkt kul när jag spelar användarmaterialet, och i kombination med att spelets kampanj inte är särskilt bra blir det förstås ett jättestort bekymmer.
Project Spark är helt klart ett bättre verktyg än spel, och användarna behöver mer tid på sig för att skapa fantastiska saker. Team Dakota föregår inte med särskilt gott exempel, men vad de saknar i kampanjskapande tar de igen med sin editor. Potentialen är stor och om jag återvänder om några månader kan arkivet mycket väl vara fyllt av utmärkta spelupplevelser. Men än är vi inte riktigt där och trots bortriven beta-etikett är Project Spark fortfarande mest ett löfte om en ljus framtid.
