Det var en gång en liten pojke som låg hemma i sin säng. Han hade blivit lovad ett besök på cirkusen när febern gått ner. När han låg där och tittade ut genom fönstret började regnet falla, och med regnet kom en märklig flicka. Hon var på något sätt genomskinlig, och när deras blickar möttes förstod pojken inte vad hennes blick försökte säga honom. Plötsligt visade sig en skugglik form i regnet, och flickan sprang. Pojken följde efter – till en dörr av ljus som ledde in i mörkret. De två skepnaderna passerade genom den. Pojken likaså.
Bakom porten väntar ett äventyr av #Sonys japanska utvecklingsstudio #SCE Studios Japan som kan plita ner #Patapon 2, #Loco Roco och #Ape Escape på meritlistan. Men där de titlarna tillhandahåller paletter i regnbågens alla färger nöjer sig #Rain med nysanser av grått. Det är allt som krävs för att måla upp den illavarslande och melankoliska staden där en liten pojke försöker rädda en flicka som jagas av ett monster.
När man kliver genom dörren blir pojken liksom flickan osynlig. De syns bara i regnet, när vattendropparna avslöjar silhuetterna. Det underlättar för mig som spelare att se barnen när jag försöker navigera dem djupare in i vansinnet. Tyvärr är det inte bara jag som tittar.
Folket är borta, men staden är ändå inte tom.
För även om staden ser bekant ut så är det något som inte stämmer. Det finns inga människor, inget ljus. Och bland mörka bakgator och blöta gränder finns monster. Spöklika gestalter som inget hellre vill än att sätta tänderna i oskyldiga barn som gått vilse.
Rent spelmekaniskt är Rain ett pusselspel. För att undvika rovdjuren vänder man sitt nyfunna tillstånd av osynlighet till en livsviktig fördel. Genom att röra sig under tak och balkonger flyr man undan de avslöjande regndropparna så att djuren inte kan se en. Man behöver smyga över större vattenpölar för att inte föra för mycket oväsen, och kliver man i lera fastnar det på byxorna och avslöjar ens utsatta position även i skydd från regnet.
Tvåbitarspussel
Svårighetsgraden hamnar någonstans mellan skrattretande låg och busenkel. Ytterst få gånger behöver man massera geniknölar eller dra på tänkarmössan för att sig vidare. Om man mot förmodan kör fast finns det ett tipssystem som beskriver rakt av vad som krävs för att lösa tankenöten.
Poängen med Rain är inte att vara det ultimata pusselspelet, men det förlitar sig mycket på huvudbry för att justera tempo och stärka narrativet. Det fyller sin funktion men är ändå spelets största svaghet. SCE Studios Japan hade kunnat göra så mycket mer med hela osynlighetsgrejen för att verkligen dra in mig som spelare i världen och ungarnas perspektiv. Istället skjuter jag runt tråkiga lådor nästan lika mycket som jag undviker regnet och de vildsinta bestarna. Det blir snabbt enformigt och det unika temat till trots tämligen oinspirerat. Jag drömmer mig tillbaka till Josef Fares #Brothers: A Tale of Two Sons och tänker att Rain gärna hade fått låta sig inspireras av variationen i den pusseldesignen.
Jämngråheten bidrar till att skapa en vackert sorglig stämning. Musiken också, fast det syns inte så tydligt på skärmdumpar.
Lyckligtvis har Rain annat än ren spelmekanik att falla tillbaka på. Den medvetet grå och tråkiga färgpaletten samarbetar med blyga pianoslingor och ensliga stråkar för att måla upp en tillvaro som verkligen känns sorglig. Det finns underliggande lager av rädsla och utsatthet, men också av mod och medmänsklighet. När barnen tar sig allt djupare ner i vansinnet och staden sakta drar åt det allt mörkare och vridna hållet, känns det naturligt att bry sig om dem. Jag vill att det ska gå bra. När allt känns hopplöst undrar jag hur resan ska sluta och hoppas innerligt att de hittar tillbaka till ljuset.
Och allt detta lockar spelet fram med otroligt små medel. Huvudpersonerna pratar aldrig, handlingen förmedlas i korthuggna meningar som tapetseras på de väggar och gator man springer förbi. Det är trist att pusseldesignen inte riktigt är med på noterna och förstärker berättandet mer med sin mekanik. Potentialen drunknar i pliktskyldigt trötta moment som inte tillför mycket mer än tempoväxlingar. Trots det lyckas Rain med det väsentliga – att berätta en historia som griper tag och berör.
