Jag har aldrig varit i Paris. Sålunda har jag ännu min romantiserade bild intakt. Jag ser framför mig hur jag sitter på ett café vid Seines flodstrand, sippande på en espresso (fast jag hatar kaffe), för att sedan spatsera till Louvren och insupa finkultur från morgon till sena eftermiddagen (nog skulle jag tröttna rätt snabbt). Dagen avslutas med att se Paris bada i en blodröd solnedgång från toppen av Eiffeltornet (men om sanningen ska fram – jag har en rysligt höjdrädd sida).

Verkligheten överträffar sällan dikten. Men det finns också något väldigt fint med att fantisera. Remember Me är ännu en popkulturell tolkning av kärlekens stad. Men trots att utvecklaren #Dontnod har sitt säte i Paris skulle Neo Paris lika gärna kunna vara Neo Berlin. Eller Neo Borås. I den spretiga stadsvisionen anar vi blott Triumfbågen och Eiffeltornet i periferin. Aldrig mer. Det är synd.

Närmare än såhär kommer du aldrig Paris klassiska landmärken.

Neo-visionen lägger jag inte på minnet. Dontnod har vräkt på med grälla färger, glänsande ytor och sådant som är "som vanligt i framtiden". Idén bakom #Remember Me är däremot inte lika lättglömd. Det är kittlande att tänka sig våra högst privata minnen ägs av ett storföretag. Att de har makten över det som slutligen definierar vilka vi är. Memorize kan låta oss byta våra minnen med varandra, och till och med glömma bort dem som gör mest ont.

Men det finns en decimerad rebellgrupp som kämpar mot Memorize, som värnar om ditt och mitt inre. Som vill låta oss tänka själva. Erroristerna, som de vitsigt kallas, bryter sig in i andras minnen; remixar och stjäl dem. Allt för den goda saken – sägs det. Nilin är en av de sista minnesjägarna. Paradoxalt nog har hon inte längre något minne kvar av den hon var. Och det är där berättelsen börjar.

Att stjäla tankar

Remember Me är som starkast när det hänger sig åt minnestemat. Nilin tvingas infiltrera minnen hos säkerhetsvakter för att därefter kunna ta sig förbi rigorösa säkerhetssystem. En del är sinnrikt utformade. Några gånger serveras du ordgåtor som enbart kan lösas genom att läsa det finstilta mellan raderna.

Då och då känns Remember Me i hela kroppen. Som här.

Vid en handfull tillfällen bryter sig Nilin utan skrupler in i människors allra heligaste och mest smärtande tankar. Här är spelet enastående. Du kan återuppleva minnet hur många gånger som helst, spola fram och tillbaka. Och genom subtila förändringar kan händelseförloppet förändras dramatiskt. Det kan handla om att flytta ett soffbord en decimeter, fälla in i en kopphållare – eller osäkra en pistol. Här blir jag kvar länge. Det är en ynnest att leka med glitcharna och se hur små, små skillnader handlar om liv och död. Visst, i praktiken ändrar det egentligen inte något, men det vet inte vårt offer. För han eller hon kan hela världsbilden omkullkastas på ett ögonblick, och då också attityden gentemot errorister, Memorize och Nilin. Men en våg av besvikelse far samtidigt genom kroppen när lösningen uppenbarar sig, för då slutar ju Remember Me vara så speciellt.

Merparten av tiden är spelet ett tämligen ordinärt och linjärt actionäventyr. Likt Nathan Drake svingar sig Nilin längs fasaderna på de glänsande byggnadsverken och likt Batman strider hon med rytm snarare än paniskt knapptryckande. Jag kan inte låta bli att smittas av stridens taktiska hetta. I all sin enkelhet är den mycket personlig.

Förutom knapptajming har Nilin fem specialattacker att fyra av.

I grunden handlar det om att tajma två knappar i olika korta och långa kombinationer. Det fina är att du själv bestämmer vilken roll de olika segmenten ska ha. Kanske premierar du styrka framför chansen att hela dig? Du kan också kedja samman attacker för att dubbla deras verkan och även avsevärt korta cooldown-processen för dina specialattacker (som bland annat kan handla om att bli osynlig och få fienderobotar att byta sida). Ju längre in i kombinationerna du kommer desto kraftfullare blir också de olika förmågorna, och därav blir insatsen högre.

Men jag kan ändå inte komma ifrån att Rembember Me är ett verk som väl ofta känns mekaniskt. Jag skyndar från rum till rum, klättrar längs någon vägg och dräper en ilsk svärm av fiender. Om och om igen. Det är som om Dontnod inte vågar lita på kraften hos minnena – en oro som definitivt inte är befogad. För hade spelet fyllts av minnesremixer, sinnrika gåtor och inbrott i människors tankar istället för ordinär spelmekanik hade det kunnat lämna ett bestående intryck.

Nu är jag rädd att jag snart glömmer bort det.

Fotnot: Recensionen avser PS3-versionen.