Tomb Raider når några av sina höjdpunkter i mörkret, där upptäckarglädjen är lika stor som rädslan inför det okända. Men det ska sägas; jag blir alldeles till mig när den öppna övärlden breder ut sig. För det här har jag längtat efter. Hur mycket jag än tycker om Uncharted kan jag inte förneka att känslan av enkelspårighet ofta är påträngande. Nu får jag äntligen utforska de djupa skogarna som jag vill, upptäcka flygplansvrak från andra världskriget, hitta gömda gravkammare och inte lämna någon sten orörd. Det är ju såhär äventyr ska vara.
Lara känns som Nate Drake när hon väl får skjuta. På gott och ont.
Ofta hittar jag bara krimskrams men för mig är det viktigt. De gamla mynten och uråldriga pergamenten får mig att tänka och bit för bit pussla ihop berättelsen. Jag känner mig delaktig. Platserna är i jämförelse med openworld-spel små men i jämförelse med andra titlar större. På min resa ser jag också oåtkomliga platåer och förseglade portvalv. Platser jag skriver ner i mitt minne. När jag sedan återvänder, rustad med korpyxa och reppilar, kan jag både bestiga väggar och dra loss fastkilade stenblock.
Men någonstans på vägen händer något. Crystal Dynamics börjar lita blint på visuellt slående, men spelmässigt hjärndöda, partier. En by insprängd i berget faller ihop i precis lagom takt för att Lara ska kunna springa och hoppa mellan de sönderfallande plattformarna. Nästa gång är scenen utbytt mot ett brinnande inferno och en annan gång rusar jag och Lara nerför en slänt med ett kraschat flygplan hack i häl.
Människor är överskattade
Jag tycker inte om att bli dumförklarad – vem gör det? Ett sådant här parti går an men de upprepas. Det samma kan sägas om striderna. Originalet från 1996 ställdes oss inför totalt fem möten med mänskliga antagonister. Utöver dessa sprang Lara in i vargar, tigrar, fladdermöss och krokodiler. Och vet du vad? Det räckte. Naturen är utmanande nog. Människor är överskattade, den känslan blir särskilt påtaglig efter att jag och Lara de senaste dagarna haft ihjäl hundratals. Det är cover-pangande, headshots, ibland lite lustig ai. Rinse, repeat.
Vart tog den otäcka stämningen vägen?
Laras vänner är av klassiskt snitt, men du bryr dig om dem.
Fast å andra sidan – striderna lyckas nog så ofta väcka känslor. Laras arsenal är genuint genomtänkt och dessutom en fröjd att modifiera och uppgradera. Att smyga genom en kolsvart skog med min ljuddämpade revolver tryggt vid min sida är svårslaget. Överallt ser jag ficklampor från fienden och en efter en sänker jag dem. Smygandet är överlag en styrka i Tomb Raider. Jag tvingas tänka, agera både beslutsamt och eftertänksamt. Det finns en nerv.
Och i slutändan inser jag att de dumma actionpartierna inte är mer än, just, partier. De stör mig, hackar upp spelet men de går över. Och efter att de lagt sig väntar fler upptäckter, mystik och en final som får mitt nackhår att resa sig. Och jag tänker: Nu har hon hittat hem, till den hon aldrig varit men alltid borde varit.
Lara Croft har skrivit om sin saga och levererat det första relevanta Tomb Raider på sexton år. Förhoppningsvis lever hon lycklig i alla sina dagar.
Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Det släpps också till pc och Playstation 3. Spelet har också en multiplayerdel vi inte kunnat testa innan release.
