Inlägg av Staenhus

Det blev inte så mycket spelat i april, mycket annat som fick prioritet den här månaden. Så är det ibland, och till råga på det åkte jag fast och köpte mitt första spel för året, som jag också spelade igenom: The Case of the Golden Idol. Många har jämfört det med Return of the Obra Dinn och det är en smickrande jämförelse som det förtjänar, även om jag nog föredrar Obra Dinn överlag.

Får se hur mycket spelande det blir i maj, förhoppningsvis lyckas jag få ihop lite fler speltimmar!

Avklarade spel 2024: 7
Avklarade spel från backloggen: 6
Inköpta spel: 1

Som någon som inte har en särskilt stor budget är pris alltid viktigt, men vad jag framförallt saknar i min prisklass är en bra "fot". Skärmen jag har nu är staplad på böcker för att den inte går att justera högt nog, och flexibilitet på det planet något jag önskar att jag inte behövde dubbla min budget för.

Oavsett vad man tycker om dricks till indieutvecklare eller vad det nu är (ett tips om man har lust/möjlighet att ge extra till indies är att kolla efter artbook/soundtrack, är ofta en grej som indieutvecklare erbjuder av exakt den anledningen), så är Mike Ybarra definitivt fel person att prata om det. En höjdare inom branschen, känd genom Blizzard som är ett storföretag i specifikt USA, han plockar bara fram AAA-spel som exempel på spel som "förtjänar mer". Antingen är förslaget inte så välvilligt som det ser ut, eller så är han så extremt världsfrånvänd och naiv att det inte talar väl för hans kompetens.

Låt oss komma ihåg att den amerikanska marknaden är notorisk för att använda dricks som ett sätt att föra över personalkostnader på välvilliga kunder och arbetarna själva så att företaget kan sänka samma kostnader och tjäna mer pengar. Detta är ett välkänt fenomen, så att Ybarra inte skulle känna till det är inte särskilt troligt.

När det kommer till utvecklare från t.ex. Sydostasien som någon nämnt, är det också värt att nämna att dessa drickspengar knappast skulle hamna i deras fickor, då de ofta är anställda i andrahand för basfunktioner. De tillhör ofta inte studiorna som faktiskt gör spelen. Det finns färdigutvecklade spel från dessa regioner, men vad de behöver är uppmärksamhet då de har svårt att nå ut till kundmarknaderna, inte drickspengar.

Enchantress i Shovel Knight var riktigt bra, speciellt andra fasen. Sista bossen i Teslagrad var också en som fastnade i huvudet på mig. Jag gillar strider med tydliga mönster och 2D plattformare brukar vara rätt bra för det!

Vad trist, krya på dig!

Har själv lite tennisarmbåge så jag avslutar spelmånaden några dagar tidigt, men det blev en del spelande i mars. Guild of Dungeoneering var ett rätt roligt roguelite, även om det hade ett par egenheter som gick mig på nerverna; Hundred Days – Winemaking Simulator, ett okej ekonomi/strategispel med en alldeles för kort story och ett koncept som inte riktigt höll i längden; och slutligen Baldur's Gate: Enhanced Edition. Jag blir kanske lynchad för det här, men som en nykomling till serien kan jag inte säga att BG1 imponerade mig särskilt mycket. Kändes ganska föråldrat.

Var överlag nöjd med månadens skörd, så nu tar jag lite påskpaus så kanske jag kan fortsätta köra på i april!

Avklarade spel 2024: 6
Avklarade spel från backloggen: 6
Inköpta spel: 0

Frågan är nog lite ledande, i mitt tycke. Det är svårt att argumentera emot just Minecraft, eftersom det har haft så enormt genomslag både kreativt och i rena siffror, men det är väl snarare resten av listan som gör att man höjer på ögonbrynen. Två Battlefields i topp fem när Mirror's Edge inte ens fick plats på topp tio, till exempel. Smaken är väl olika, men jag skulle nog inte använda den här listan som en smaksättare direkt.

Jag tror att skillnaden är att sten-sax-påse-effekten är lite mindre än den är i (de gamla, vet inte hur det är med de nya) Pokémonspelen. Attacker som följer typschemat gör bara 2x skada. Om du är samma level som din motståndare är det därför inte säkert att du oneshottar den, vilket gör att skador från flera strider i rad kan komma ikapp en om man inte har tillräckligt med items. Samma Coromon är inte garanterad att dansa genom hela motståndarlaget, om man inte överlevlat mycket då.

Sedan finns det lite vädereffekter som kan ge vissa monster en fördel, och kan finnas i omgivningen naturligt eller framkallas av Coromonen själv. Bossarna är inte lag som de är i Pokémon, utan stora enskilda titaner (som spelet kallar dem) som har mycket HP och lätt kan ta ett antal smällar av motsatta typen. Sedan händer det en del i dem som jag inte vill spoila

Kan tillägga att spelet inte är särskilt svårt även med dessa förändringar, men det är tillräckligt för att liva upp det lite i alla fall!

Coromon är ett värdigt försök att leva upp till gigantserien som det lånar av – men når inte riktigt fram.

När jag var liten var Pokémon ett av de få spel jag växte upp med och det var min absoluta favorit. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag spelade igenom Red och Crystal på min trogna gamla Gameboy Color, sittande i otaliga timmar på diverse fotöljer och soffor (man var ju tvungen att ha en lampa i närheten) med ögonen fästa i skärmen, utan att någon gång bli trött på dem. Nuförtiden är det borta sedan länge, Crystal-cartridgen gick sönder och både Gameboy och Pokémon Red gick till äldsta brorsonen som julklapp. Men traditioner och gamla vanor är svåra att förändra, och det där gamla suget efter spelen jag växte upp med har aldrig riktigt försvunnit. Tack och lov finns ju indiesfären, tänkte jag, så jag plockade upp ett par kloner och hittade därigenom Coromon.

I mångt och mycket är Coromon närmast identiskt med sina föregångare. Samma turbaserade sten-sax-påse-strider, samma principer i att fånga monster, samma antal monster i ditt team och i stort sett samma items. Du kommer till ett nytt område, tar dig fram till en stad, fångar nya monster och levlar upp dem innan du tar dig an bossen – samma gamla upplägg, med andra ord. Men det är också det jag ville ha! “Bra artister kopierar, stora artister stjäl”, som man brukar säga, och i Coromons fall har man lyckats sno just den där beroendeframkallande formulan som gjorde Pokémon till den största franchisen i historien. Efter någon timme var jag således fast igen, vandrande genom gräset för att åter igen fånga dem alla.

Hur är det då med huvudfigurerna själva? Med det menar jag naturligtvis Coromonerna, för karaktärerna och storyn är som väntat ganska medelmåttiga. I början av spelet var det också vad jag skulle kallat de titulära monstren. Det finns en viss logik i att spara sina bästa kort till sist, men inledningen av det här spelet är lite tradig och bristen på kreativa kreatur spär på den känslan än mer. Detta inkluderar alla tre alternativ när vi ska välja vår första Coromon, som jag verkligen inte fastnade för och bytte ut så fort jag hade bättre alternativ, något jag aldrig gjort i Pokémon. Som tur är får spelet igång en andra och tredje växel, för designen blir betydligt bättre senare i spelet. I både spelstil och utseende finns det mycket variation att välja mellan och i slutändan hittade jag mitt eget team som jag knöt an till. Måhända att de inte är lika ikoniska som sina inspiratörer, men hur kunde de vara det?

Med allt det sagt finns det också mycket som Coromon gör bättre än sin föregångare, tro det eller ej. Först och främst, UI. Det är svårt att fånga helheten i bilder, men tro mig när jag säger att det här är bland den bästa UI jag sett. Det finns så många detaljer insprängda i spelet för att ge extra information, allting man behöver för att förstå exakt vad som pågår under motorhuven när man gör olika val. Spelet är fullt av smarta lösningar som gör att pillandet man ibland kan fastna i känns väldigt smidigt och lätt att navigera. Det bidrar till känslan av en polerad produkt, något som förstärks av spelets animationer och balans. Det känns helt enkelt som att utvecklarna verkligen vill att vi ska en så bra upplevelse som möjligt, vilket jag tycker är väldigt trevligt.

Något annat som överraskade mig positivt är pusslen och minispelen utanför monstersamlandet. Vissa av dem känns igen från Pokémon, som att knuffa stenar till exempel, men andra är nya och framförallt finns det så många av dem! Att färdas mellan städer kan ibland kännas lite tomt i Pokémon, men i Coromon finns det ofta någonting som hindrar eller lockar och dessutom är kopplat till den omgivande miljön. Tillsammans med en lite högre svårighetsgrad (men inte så hög så att det blir jobbigt) och bossar som både har stil och unika omständigheter, bidrar det till en värld som känns lite mer levande och intressant.

Tyvärr finns det också ett par delar av det här spelet som är sämre. Den första är också lite speciell, för jag kan nog vara i minoritet här: Jag har aldrig gillat shinies, med andra ord sällsynta och färgglada versioner av vanliga monster. Jag tycker att det går emot vad jag gillar med den här sortens spel, att knyta an till mina partymedlemmar genom de erfarenheter man delar genom spelet. Istället blir reflexen att så fort man får en shiny byta ut en av sina partymedlemmar, för det är ju alltid roligare med en mer sällsynt version, eller hur?

Nå, i Pokémon är mitt problem ganska litet, för shinies är såpass sällsynta. I Coromon, däremot, är de en central del i monstersamlandet. Nu kallas systemet för “Potential”, och de mer sällsynta monstren är inte bara mer färgglada, de har också bättre stats. De är vanligare, du kan locka till dig dem men om du vill ha en perfekt version (som har ännu en färgversion) måste du fortfarande leta länge. Jag valde att i mångt och mycket ignorera systemet, men det lämnade ändå en sur smak i munnen för mig.

Sedan finns det butiken. Trots att Coromon inte är F2P finns det en butik med kosmetika, som man kan köpa genom att spela spelet (mycket!) eller som jag förstod det betala med riktiga pengar. Med över 50 timmar i spelet hade jag endast råd med ett av de billigaste paketen. Och jag menar, det suger? Jag önskar verkligen att den inte var där, för den är så oviktig och rudamentär men samtidigt såpass synlig att det är omöjligt att inte lägga märke till den. Om de bara hade skrotat den idén hade det varit mycket lättare att känna mig helhjärtat positiv till spelet i stort. Men nu är bara frågan hur mycket jag behöver dra av på betyget istället.

Coromon är både ett spel som jag skulle velat se mer av och ett spel jag önskade vore bättre. Pokémon är inte en perfekt spelserie och det borde inte vara omöjligt att göra en version som inte bara lever upp till vad som var men också gör det bättre. Coromon är inte riktigt där. Med det sagt är det ändå underhållande och jag kan inte komma undan att de femtiotal timmar jag lade ner försvann ganska fort när jag spelade. Det var en ganska lång stund där jag fick luta mig tillbaka i den gamla vanans dunkuddar, och när jag tänker på det viset är nog Coromon ett rätt bra spel ändå.

Tycker att det är lite lustigt att folk blir upprörda över karaktärsutvecklingar, speciellt att Peter Parker minsann är den enda Spindelmannen. När jag växte upp var det ganska naturligt att titlar kunde föras över till nya personer. Tänker på Fantomen, Zorro i live action-filmerna, Wally West som Flash, Terry McGinnis som Batman i framtiden (Batman Beyond) och så vidare. Vet inte vad som är så speciellt med Miles Morales som gör att folk klagar? Tycker ni att Betty Kane ska vara den enda Batgirl också?

Det blev två spel i februari för mig: Coromon, en Pokémon-kopia som ändå lyckas förbättra vissa delar av formulan och är en helt klart spelvärd version för de som älskar Pokémon (som jag); och The Darkside Detective, ett peka-och-klicka-spel som var helt okej, även om jag kanske hade lite högre förväntningar än det levererade.

Avklarade spel 2024: 3
Avklarade spel från backloggen: 3
Inköpta spel: 0

Skulle nog tillägga att co-op inte är rekommenderat för det här spelet, med tanke på sista tredjedelen. Att man spelar två karaktärer är ju del av poängen.

Vet inte hur det här spelet fick en fyra heller, originalet är en solklar femma för mig med tanke på att det gör saker med berättandet som få (om några) andra spel gör.

Jag vet inte om jag håller med i just RPGs, i alla fall inte i den form de tar just nu. De få som jag spelat där sista bossen är svåra har känts väldigt obalanserade, spelade precis Divinity: Original Sin 2 och tyckte att slutet var riktigt kasst, delvis på grund av striden. Octopath Traveler hade en gömd finalboss som var extremsvår och i stort sett kräver timmar av grinding för att realistiskt ta sig igenom, och mitt första försök med Banner Saga slutade med en softlock då jag inte hade levlat mina karaktärer tillräckligt för att klara sista bossen.

Problemet är att RPG är såpass långa att om man gör slutet för svårt så är det mycket möjligt att spelare som inte har gjort precis allt helt enkelt inte har tillräckligt med stats för att ta sig igenom det. Det kan lätt sluta med att man får gå runt varje karta med en dammsugare för att få tillräckligt med XP, tror jag.

Alternativet är väl utmaningar utanför själva huvudspelet, vilket jag tror mer på. Pillars of Eternity 2 hade några valfria bossar som var väldigt svåra även för maxlevlade karaktärer, vilket väl är ett tips om man vill ha något att bita i.

Finns det något annat val? J.R.R. Tolkien.

Mitt första spel för året spillde över i februari, men jag kom igenom det till slut: Divinity: Original Sin 2. En klar förbättring från ettan, som jag personligen inte gillade alls, och ett bra RPG överlag. Inte det bästa jag spelat, men inte det sämsta heller. Slutet var tyvärr ganska kasst, tar alltid vinden ur seglen lite när det händer.

Tror jag ska ta en paus från tunga RPG nu, så förhoppningsvis blir det fler spel i resten av februari!

Avklarade spel 2024: 1
Avklarade spel från backloggen: 1
Inköpta spel: 0

Finns så många kandidater, men jag faller nog tillbaka på Journey. Solnedgången som glöder i sanden är fortfarande den vackraste scenen jag sett i ett spel.

Gott nytt år! Det blev bara ett till spel i år, Pillars of Eternity 2, så jag slutade på 18 spel i år (17 från backloggen), med 6 köpta spel (åkte dit på julrean). Inte jättedåligt resultat med tanke på att jag fokuserat på långa RPG, men något mindre än jag hade planerat. Det får bli att göra bättre ifrån sig 2024!

Alla avklarade spel 2023:

Top 5:
1. Pathfinder: Kingmaker
2. Star Wars: KotOR
3. Pillars of Eternity 2
4. Call of the Sea
5. Pathfinder: Wrath of the Righteous

Ett till RPG lagt till handlingarna, denna gång Pillars of Eternity. Det första Obsidian-spelet (av de tre jag spelat) som jag faktiskt tyckte om! Tekniskt sätt är nog Tyranny lika bra om inte bättre, men PoE väger tyngre för mig på grund av att följekaraktärerna och interaktionerna med dem blivit så mycket bättre. Ser fram emot tvåan, får se om jag klarar ut det innan året är slut!

Avklarade spel 2023: 17
Avklarade spel från backloggen: 16
Inköpta spel: 1

Är lite förvånad över att Novigrad kommer upp så mycket, skulle säga att både Kaer Trolde och framförallt Toussaint är mer intressanta än vad Novigrad är i Witcher 3.

Tror Toussaint är min favoritstad överlag, men jag skulle ändå vilja slå ett slag för Cloudbank från Transistor. Vacker stad med mycket djup bakom kulisserna.

Bra! Alla vinner på bättre villkor, arbetarna mår bättre och förhoppningsvis gör det att CDPR kan behålla sin talang bättre i framtiden med schysstare förmåner. Starkt gjort av utvecklarna!

Nu äntligen nådde jag slutet på Pathfinder: Wrath of the Righteous! Väldigt bra spel; på vissa sätt gillade jag det bättre än Kingmaker, på andra sätt gillade jag det mindre. Men en värdig uppföljare helt klart!

Avklarade spel 2023: 16
Avklarade spel från backloggen: 15
Inköpta spel: 1