Jag vill inte göra honom besviken utan säger jaha, är det? Intervjun blir inte superbra, det får erkännas. Engelskan synkar inte riktigt. Så jag går till hallens säkraste kort; den iranska montern. Jag var här för tre år sedan, jag har till och med skrivit lite om den intervjun jag gjorde då i en krönika förra året. På vägen dit passerar jag ett stängt bås med reklam för Dubai Game Expo. Framför båset finns ett bord. Allt ser lite fel ut. Tomt på personal och stängt, när allt annat åtminstone är bemannat och öppet. Under de följande två dagarna går jag förbi flera gånger, gör det till ett litet miniuppdrag att träffa någon där, men det närmaste jag kommer är en öppen dörr - men tomt rum. Senare blir jag dock upplyst om att Dubai Game Expo är en rätt känd spelmässa hos branschfolk, who knew?
Det är så jag till slut möter Amirhossein Erfani, 3D-grafikern med visumproblem. Han är alldeles underbart krass.
- Hur är det att jobba som spelutvecklare i Iran?
- Inget bra. Det finns ingen fungerande spelmarknad. Det finns inga copyrightlagar, man kan inte tjäna pengar på sina spel så alla utvecklare får pengar av iranska staten istället, säger han och pekar på texten på montern: Iran Computer & Video Games Foundation.
Vore det inte för visumkrångel och långvarig osämja mellan USA och Iran skulle Amirhossein Erfani mycket väl kunna ha bidragit till ursnygga Forza 5.
- Är stiftelsen inget bra, undrar jag?
Det finns ingen fungerande spelmarknad. Det finns inga copyrightlagar, man kan inte tjäna pengar på sina spel
- Bra? Det är klart att den inte är. Men det är ju bättre än inget. Fast att det krävs en statlig stiftelse för att vi ska kunna utveckla spel visar ju att det är något som inte funkar.
- Så tjänar du inga pengar på att utveckla spel?
- Jo, jag gör en hel del frilansjobb åt spelutvecklare i väst. Det är kul, men komplicerat.
- Jaha, för att tekniken är svår eller för att nätet är långsamt menar du?
- Nej, för att de har så svårt att betala mig. Banksystemen mellan väst och Iran funkar inte alltid så bra. För att jag ska kunna göra ett jobb och få betalt, måste jag be dem betala någon kompis eller släkting som bor i deras stad eller land. Sedan kan de föra över pengarna till mig. Även om jag är duktig nog att göra jobbet är det ju lite märkliga villkor att ställa för en frilans från Iran. Det är inte så lätt att få spelstudior att gå med på det. Dessutom måste jag känna någon där studion finns. Det är komplicerat.
- Men hur är det med innehåll i spelen ni gör, kan ni göra spel om vad som helst?
- Nej, vi får hålla oss borta från politik och känsliga ämnen. Islam är religionen i Iran, som du vet, det sätter vissa gränser. Vi kan inte ha nakna människor i spelen. Och jag skulle absolut inte kunna göra ett spel om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är inte ens att tänka på, så det gör man inte heller.
Sedan berättar Amirhossein Erfani om Turn 10 och visumet som han inte hann fixa. Sedan att han undervisar på en spelutbildning och att just det faktiskt är riktigt roligt, eller det är snarare en utbildning i 3D-animering och -grafik med inriktning mot både film och spel. Det visar sig dessutom att Iran också har en spelmässa, Teheran Game Festival. Den har en sagolikt vacker logotype. Alltid något ju.
Jag undrar till slut om Amirhossein Erfani hellre skulle vilja jobba utomlands?
- To get out of this shithole? Of course, jag skulle gärna åkt till Turn 10 om jag hade kunnat och hunnit.
Jag frågar om jag får ta lite bilder på honom, förväntar mig halvt om halvt ett nej, men jodå, det går utmärkt. Det blir det sista jag gör innan jag går till hallen mittemot och äter lunch hos Activision. Och tänker mellan tuggorna att vi har det rätt bra i Sverige ändå, vi spelmänniskor.
