The Callisto Protocol - I rymden kan ingen höra dig skrika. Inte ens av förtjusning

Svetten rinner längs min ofrivilligt kala hjässa och jag klämmer krampaktigt om tillhygget jag har i mina händer. Lätt framåtlutad försöker jag se runt hörnet jag pressar mig mot för att skaffa mig en bättre överblick över de fruktansvärda hemskheter som utspelar sig framför mig. När så plötsligt attacken kommer bakifrån på högersidan hoppar jag till och det efterföljande djupa andetaget får mig att inse att jag varken andats eller blinkat på åtminstone 30 sekunder. Jag är Jacob Lee, fraktskeppspilot och mitt senaste rutinuppdrag har precis tagit en tvär vändning varpå jag nu befinner mig i vad som bäst kan beskrivas som en skräckfylld mardröm.

Svetten rinner längs min ofrivilligt kala hjässa och jag klämmer krampaktigt om kontrollen jag har i mina händer. Lätt framåtlutad försöker jag se runt hörnet framför mig för att skaffa mig en bättre överblick över de fruktansvärda hemskheter som utspelar sig på skärmen en bit bort. När så plötsligt sparken kommer bakifrån på högersidan hoppar jag till, tar av mig headsetet och möter min sambos oroliga blick. ”Helt ärligt, du har varken andats eller blinkat på åtminstone 30 sekunder. Hur är det med dig?” Jag är en snart 40-årig TV-spelsfantast som sitter i min soffa och under den senaste tiden varit komplett och fullständigt uppslukad av The Callisto Protocol.

Dead Space
När man ska recensera eller skriva om The Callisto Protocol är det kutym att först prata om Dead Space. Inte bara är båda spelen skapade av Glen Schofield, men det tar även väldigt tydligt inspiration från hans tidigare alster, såväl designmässigt som sett till det spelmekaniska och tematiska. Något jag hela tiden känner är dock att The Callisto Protocol är ett mer begränsat och ’realistiskt’ spel än sin föregångare, i den mån kan man kalla något sådant här för realistiskt över huvud taget.

Min relation till Dead Space började av misstag. Ganska ny till konsolvärlden ville jag utöka mitt konsolspelsbibliotek och på den lokala GameStop-butiken införskaffades Fable 2, Condemned, Assassin’s Creed och Dead Space. Det sista var det dock inte meningen att jag skulle köpa, utan jag hade bara blivit rekommenderad ett ”nytt rymdspel” av en god vän. Dead Space passade bra in på den beskrivningen och det var först någon vecka senare det visade sig att det var Mass Effect han syftat på men då var det för sent att ångra sig. Detta visade sig vara en skänk från ovan då spelet snabbt blev en personlig favorit och jag tog mig an uppföljaren, samtliga de böcker som skrevs, de animerade filmerna och allt annat jag kunde komma över. Sorgen var därför stor när så EA skickade serien i graven då det inte riktigt fanns någon direkt ersättare. Förrän nu.

The Callisto Protocol
The Callisto Protocol är ett skräckspel som spelas från ett tredjepersonsperspektiv. Spelplanen är rymden, temat är den påtvingade evolutionen och det kanske inte alltid så fördelaktiga utfallet när omoraliska experiment utförs på mindre lyckligt lottade människor i syfte att förfina den genetiska koden och förbereda mänskligheten för ett liv bortom jorden, och fokuset är på överlevnad och närstrid framför en uppsjö av exotiska skjutvapen att mangla ner horder av fiender med.

Är du sugen på att genomlida detta för att kunna överleva bortom Tellus?

Berättelse
Spelet börjar med att du, fraktskeppspilot Jacob Lee, och din andrepilot Max är ute på ett uppdrag kring Jupiters måne Callisto. Ert skepp blir bordat av den terrorklassade organisationen The Outer Way och introduktionssekvensen slutar med att skeppet kraschar på månen varpå du blir transporterad till fängelsekomplexet Black Iron Prison av kapten Leon Ferris tillsammans med en av medlemmarna i The Outer Way, Dani Nakamura. Obönhörligen och utan någon som helst adekvat rättslig process får man skallen rakad, ett chip inopererat och blir kastad i en fängelsecell. Efter en sömn präglad av mardrömmar och hallucinationer vaknar man upp till synen av ett fängelse i kaos. Bränder rasar runtom i lokalerna, gångbroar och räcken rasar ner till höger och vänster och en stor majoritet av de robotiserade säkerhetsvakterna som tidigare patrullerat omkring är trasiga och muttrar något oidentifierbart när man passerar. De som fortfarande är funktionsdugliga verkställer en order, faktisk eller inbillad, om att avrätta alla fångar de stöter på, skoningslöst och utan undantag. Dörren till din cell är numera upplåst och du ger dig försiktigt ut. Inom ett par minuter upptäcker du att flertalet av dina medfångar samt fängelsets mänskliga säkerhetsstyrka börjat förvandlas till något du inte riktigt kan greppa. Ditt mål är initialt lika enkelt och tydligt som svåruppnåeligt – överlev och fly.

Flygturen börjar lugnt

Men det går snabbt utför

De tekniska bitarna
Det första som slår mig när jag börjar spela The Callisto Protocol är föga förvånande grafiken. Spelet är otroligt snyggt och tekniskt imponerande. Animationerna är realistiska och trovärdiga, ljuset från såväl eld som strålkastare när man stiger ur sin cell reflekteras fenomenalt och lyser upp både karaktärer och ytor som sig bör och texturerna är fenomenala. Spelet hamnar absolut på en topplista över de snyggaste spel jag sett, frågan är bara vilken valör på medaljen det får. Likaså är ljudbilden omslutande och välskapad. Skriken från panikslagna vakter i periferin, knastrandet av eld och de geggigt kladdiga ljuden som uppstår när man strövar omkring på golv täckta av främmande substanser är perfekt ackompanjerade av den högkvalitativa röstskådespelarinsatsen från samtliga inblandade.

Såväl kulisserna..

..som inomhusmiljöerna är slående vackra

Under min tid med spelet har jag endast upplevt en bugg – detta var något lustigt i den första scenen den första gången jag startade det. Jag vet inte om det var p.g.a. att någonting inte laddats in fullt än men allt ljud i dialogerna saknades, något jag inte förstod till en början då spelets första sekvens visas genom en övervakningskamera och jag antog helt sonika att det inte var meningen att det skulle finnas ljud här. En omstart senare var detta dock åtgärdat och sedan dess har upplevelsen varit felfri och då har jag ändå haft spelet i gång i fyra veckor via Quick Resume, något som i min erfarenhet emellanåt tenderar att stöka till framförallt ljud och onlinefunktionalitet.

Att spela The Callisto Protocol
Att kontrollera Jacob är väldigt tungt och varje rörelse är medveten. Det här är ingen testosteronfylld actionhjälte uppumpad av självförtroende och med en guldgruva av ordvitsar under bältet. Jacob är livrädd. Du är livrädd. Det finns ingen knapp som får Jacob att kasta sig likt en puma genom luften för att undvika ett angrepp varpå han slår en kullerbytta och återigen är på fötterna. Han vänder sig långsamt och det bästa han kan mäkta med är att luta sig åt höger eller vänster för att undvika slag. Likaså är hans offensiva möjligheter väldigt begränsade då det primärt handlar om ett enda närstridsvapen – i början en kofot och senare i spelet en elektrifierad batong – samt ett litet urval handeldvapen. Konsekvenserna av varje slag behöver vägas noga då du inte kan avbryta en animation när den väl inletts och du får leva med varje konsekvens dina beslut för med sig. Att kalla detta för ”The Dark Souls of survival horror” sätter med stor sannolikhet ett pris på ens huvud men det handlar likväl om att lära sig fiendernas attackmönster, om än primärt begränsat till antalet slag de har i sina olika kombos, för att därefter kunna kontra. Att försöka smyga in en attack i fel läge resulterar allt som oftast i att man i stället själv tar skada.

Striderna består av smygattacker,

Närstrid

Eller genom bataljer med skjutvapen

Fiendefloran bjuder inte på någon större variation – och jag gillar det. Visst finns det en liten infektionsmodell av den livsform som utgör motståndet i spelet, precis som en lite större och bestialisk variant, men den stora majoriteten är humanoider. Detta skänker ytterligare tyngd till det jag nämnde i inledningen av recensionen, att spelet försöker hålla sig någorlunda realistiskt. Infekterade människor ser ut som infekterade människor helt enkelt och skillnaden på de olika fiendetyperna kan ofta knytas till vad de ägnade sig åt innan den genetiskt transformerande olyckan var framme. Fångar och patienter utgör initialt den vanligaste och svagaste fiendetypen, säkerhetsvakter har skyddsvästar och hjälmar intakta efter sin transformation och detta gör dem aningen mer formidabla i närstrid och när man senare i spelet når en gammal övergiven gruvkoloni förlitar fienderna här sig på hörseln framför synen då de, just det, varit isolerade nere i de mörka gruvorna i åratal. Därutöver finns det en aningen mer förvrängd sorts varelse med två huvuden som du stöter på vid en handfull tillfällen där han agerar som ett slags miniboss men på det stora hela finns det bara ett fåtal olika fiendetyper. Här finns ingenting likt Resident Evils infekterade där ett par milliliter virusvätska får en person att anta en kroppsmassa som mest liknar en skyskrapa med skarpt lysande ögon på gaveln av varje våningsplan.

På samma sätt handlar spelets ’set pieces’ mer om att navigera en översvämmad kloak i hög fart eller att styra Jacob i fritt fall än att bli slungad upp i luften av en 40 meter hög tentakel som behöver skjutas på de lysande punkterna inom en viss tid. Realism inom det orealistiska.

Det finns alltid en kloaknivå och Jacob är ungefär lika road som vi spelare av detta faktum

Den mest lömska av fiender är i stället, som i så många andra överlevnadsspel, det utrymme du har för att förvara föremål. I The Callisto Protocol har du sex förvaringsplatser under den första halvan av spelet, och efter att du passerat en viss punkt får du lika många till. Sex platser. Varje läkande föremål tar upp en plats, precis som varje föremål som fyller på energin i den handske som låter dig lyfta upp och kasta föremål och fiender omkring dig (GRP). Till ditt första vapen får du plats med tolv skott per stack och till ditt andra åtta. Dessa två vapen är de enda obligatoriska att plocka upp och då det börjar dyka upp ammunition till samtliga vapen i din ägo fann jag det optimalt att fokusera på färre vapen och i stället uppgradera dessa till max för att slippa få en uppsjö olika sorters ammunition i min uppenbart underdimensionerade rygga. Den sista sortens föremål som dyker upp är diverse smuggelgods som kan säljas vid samma handelsmaskiner som du införskaffar läkemedel och ammunition vid, och vet ni vad? Vart och ett av dessa tar upp en plats i ditt inventory. Man ställs alltså i parti och minut inför beslut gällande vad man ska bära med sig. Behöver jag fler läkande föremål? Vill jag dra nytta av min GRP under den kommande sträckan eller skulle mer ammunition vara nyttigare? Borde någon plats hållas tom ifall jag skulle trilla över lite värdefullt smuggelgods eller vill jag vara beväpnad och laddad till tänderna? Pengarna man hittar under spelets gång är få och föremålen man kan köpa förhållandevis dyra så det gäller att planera sin kommande sträcka noggrant.

Någonting med skeppet tycks.. annorlunda

Spelets standardloop medför att du tar dig till ett nytt område, bildar dig en uppfattning om eventuella pussel, förnödenheter, fiender och eventuella andra hinder varpå du formulerar en plan och desperat försöker exekvera den samtidigt som du besitter en puls långt bortom vad som kan anses hälsosamt. Sedan upprepas detta genom hela berättelsen som snabbt urartar bortom en misslyckad leverans och i stället innefattar kemisk krigsföring, inhumana experiment och mänsklighetens framtid. Jag väljer att hålla det vagt för att inte förstöra för någon som vill spela det framöver. The Callisto Protocol uppfinner inte hjulet ånyo utan slipar ner det till en perfekt rundad form.

Slutkläm
Enligt statistik från slutet av 2022 avslutar jag ca 11% av de spel jag påbörjar och detta låter för mig fullt rimligt. Jag har inte speciellt mycket tid till spelande nuförtiden och inte mycket till övers för de spel som inte fångar och håller kvar min uppmärksamhet. Utbudet är helt enkelt för stort och det spelar ingen roll om jag testar något gratisspel, om jag laddat ner ett 700-kronorsspel via GamePass eller om jag helt enkelt betalat 700 kronor för det – slutar jag ha roligt slutar jag spela. När jag skriver det här omdömet har jag spelat igenom The Callisto Protocol tre gånger från början till slut under ca. en månads tid, något jag inte gjort med ett spel på drygt åtta år. Detta har givetvis ingen objektiv betydelse och säger rimligtvis ingenting för er som inte känner mig. För mig säger det emellertid allt. Jag älskar det här spelet och efter de här initiala tre genomspelningarna i det vanliga spelläget (en på varje svårighetsgrad) är jag mer än något annat sugen på att testa Hardcore eller Contagion mode för att skaka om förutsättningarna lite.

Att sätta det högsta eller lägsta möjliga betyget på ett spel är ett ställningstagande som förpliktigar och någonting jag inte tar lätt på. Vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna sätta ett högre eller lägre betyg får mig att instinktivt leta efter anledningar till att undvika just detta, och jag avundas verkligen inte de som behöver tänka på detta vecka ut och vecka in. The Last of Us är lika lite en femma för mig som Redfall är en etta men när det kommer till The Callisto Protocol kan jag inte skaka av mig känslan av att det bemästrar alla aspekter av vad det försöker sig på. Under min tid med det har jag svettats, tvingats pausa, slitit av mig headsetet, tänt lamporna i rummet, svurit, längtat tillbaka, suttit i soffan med ett dumt leende och bara njutit. Det tar inte ut svängarna jättemycket och det trampar inte någon ny mark men sett till vad det ämnar göra är det ta mig fan, sett från min synvinkel, enligt min högst personligt och subjektiva åsikt:

Personligen har jag haft mer nöje med TCP än med DS Remake, men då är original-DS som sagt ett av mina mest spelade spel genom tiderna så det erbjuder mer ”just det”- än ”Aha!”-upplevelser nuförtiden.

Däremot är nog DS mer spektakulärt, bombastiskt och omväxlande än TCP som i mitt tycke är en mer intim upplevelse. Sätter man 100 personer som inte spelat DS förr i ett rum och låter dem testa båda spelen skulle det inte förvåna mig om 85 av dem föredrog DS. Jag är nog mest nöjd över att TCP i mitt tycke höll jämna steg och det med den äran 🙂

Tack så mycket!

Jag håller med om stridssystemet, tycker att det är väldigt tungt, responsivt och matigt. Däremot har jag inga svårigheter att se varför man skulle kunna bli besviken på det, det är ju trots allt ganska begränsat i sin utformning men enligt mig adderar det mest lite realism och känsla av utsatthet.

Gällande betyget stod jag länge och velade. I ett system med fler steg hade det inte fått max - det är inget 100/100 eller kanske ens 10/10 i mitt tycke. Men när jag skulle arbeta med 1-5, eller det numera så populära "rekommenderar / rekommenderar inte", fick det bli så. Spelet är helt enkelt, enligt mig, just "mästerligt". Sen är det som du säger synd att det inte verkar ha sålt så bra. Jag ser fram emot DLCn som avslutar berättelsen och sen får vi väl se om det blir mer The Callisto Protocol framöver. Hoppet är det sista som överger en, sägs det!

Ja, alltså missförstå mig inte. Redfall är ett osedvanligt dåligt spel för att komma från en studio som Arkane. Riktigt dåligt, men för att jag ska sätta lägsta möjliga betyg krävs en speciell sorts uselhet som jag inte tycker att det besitter

Sen hoppas jag inte att jag överdrivet realismen i spelet - det är ju fortsatt rymden, sci-fi och skräck, men för mig var allt från handlingen och miljöer till stridssystem och fiender mer trovärdiga än vad de är i t.ex. Dead Space eller Resident Evil.

Tackar!

PC-versionerna av många AAA-spel har verkligen underpresterat på senare tid, känns det som. Från att ha varit den optimala plattformen för spelande och även mitt föredragna val återfinner man ofta de sämsta versionerna av spelet där numera.

"I can only review the game in front of me" är ju en ganska populär fras bland recensenter, primärt använt som en sköld när de sätter ett oväntat lågt betyg på en releasedagsversion, eller ibland en ännu tidigare version, av ett spel med tekniska tillkortakommanden. Jag kan dock använda samma fras i ett annat syfte här - jag har haft lyxen att bara spela TCP på en X-box Series X och det ca. ett halvår efter att det släpptes så för mig var det tekniska bitarna mer eller mindre felfria. Insåg att jag missade att skriva vilken plattform jag kört på i recensionen så tack för påminnelsen

Förhoppningsvis är PC-versionen lagad nu om du väljer att testa det igen för där finns absolut ett riktigt bra spel här.

Jag håller med, Dead Space är mer av nästan allt men jag kände ändå någon sorts oförklarlig attraktion till TCP. Sen skulle jag nog även ge Dead Space, eller åtminstone Dead Space 2, 5/5 med den här betygsskalan. Svårt att sätta fingret på vad det är med TCP som är så indragande men det är ju kul och intressant att det verkar vara fler än jag som känner detsamma trots att spelet inte sålde enligt förhoppningarna.

Det handlar mest om att hitta pryl A för att låsa upp dörr B, eller i sällsynta fall starta X generatorer/strömkällor. Det är alltså inga regelrätta tankenötter eller pussel i stil med dem i The Witness. Kanske dumt av mig att benämna dem som pussel över huvud taget