Krönika - En kall dag i helvetet

Sida 1 av 1
2019-09-09 15:35
Krönika - En kall dag i helvetet

Det finns vissa spel som alltid dröjer kvar i minnet, och när de är knutna till en viss period i livet, eller har stor betydelse för hur man tog sig genom en svacka, blir de en del av en själv. Här är en sådan berättelse.

Det är sommaren år 2003. För en vecka sedan var jag en gift man, nu sitter jag själv i en tvårummare med urlakade skuggor och ett hjärta som blöder. Vardagsrummet är tömt på möbler. TV:n är borta, så även soffgruppen och soffbordet, och även mattan som jag släpade hem från Mio för ett ganska kort tag sedan. Väggarna är dock beklädda med min egen konst, och mitt skrivbord med datorn och skärmen på, står troget kvar och väntar på min kärlek. Oljemålningar jag slitit dag och natt med att göra färdiga till allehanda konstutställningar stirrar ned på mig med frågvisa ögon, så även ett foto på mig och en kvinna jag trodde att jag kände. Så fel man kan ha det ibland.

Ett par dagar tidigare var vi fortfarande “lyckligt gifta”, nu har jag slängt ut min fru. Anledningen till detta drastiska steg i livet är för evigt inkapslat i min själ. Hon gjorde ett stort felsteg på vår gemensamma resa och jag kan inte förlåta henne, och vill inte förlåta henne. Hennes bekännelse chockade mig, och jag blev totalt golvad över det faktum att jag kunde bli så sviken av en människa jag i stort sett umgåtts med dag och natt i över sju år. Där och då tänker jag inte på det, men sanningen hänger över mig. Vissa sagor tar faktiskt slut, och det är inte bara en människas fel att saker blir som de blir.

Trots att jag bad henne fara och flyga, var vårt uppbrott inte speciellt dramatiskt. Någonstans där inne i hjärtats varma kammare hade det blivit kallare med åren, och vi gled, som man brukar säga, isär. Med denna sega separation kom tystnaden in i vardagen. Vi kunde säga hej på morgonen, och hallå på kvällen, och ibland blev det inte mer än så. Vilka vi var, eller hur vi hade utvecklats blev ett outsagt möte som aldrig blev av. Vår historia påbörjades i ungdomens förvirrade sökan efter identitet, och vi hittade den aldrig; inte tillsammans i varje fall. Det jag lärde mig av “oss”, var att god kommunikation var stommen i en sund relation. Vårt ramverk hade tyvärr aldrig byggts på eller gjorts tjockare, därför var det svagt och brast till slut.

Jag skickade in en skilsmässoansökan så snart jag kunde som hon gladeligen skrev på ett litet tag senare, och efter ett antal upprörda samtal och små beslut om det ena och det andra hade vi gjort bokslut på vår relation och det var ganska uppenbart att den aldrig skulle återupptas. Hon hade ju redan hittat en ny kavaljer och jag ville träffa en ny tjej som kunde uppskatta mig för den jag var. När min ex-fru hade hämtat det sista av sina saker från vår bodelning, kunde jag äntligen stänga dörren till vårt tidigare liv och försöka påbörja ett nytt kapitel. Frågan var bara var man började. Jag var trettio år gammal, men kände mig egentligen som tjugo. Med orden ringande i skallen som verkade lyfta från skatteverkets papper: “Vi yrkar att tingsrätten ska döma till äktenskapsskillnad mellan oss / upplösa vårt registrerade partnerskap.” - kunde jag äntligen gråta de sista tårarna och gå vidare på min nya resa.

* * *

De första dagarna spenderade jag i mörkret i sovrummet med en överhängande depression i antågande. Jag kände hur den hovrade ovanför mitt huvud, men lyckades på något sätt hålla den borta genom att prata med mina vänner som stöttade mig under denna första svåra tid. Min och ex-fruns tidigare dubbelsäng som hade haft just två sängar, omfamnade bara en av de återstående sängarna. Sidan om min bädd fanns således bara ett stort hål; en avgrund ned mot det slitna parkettgolvet där det fanns dammråttor och påsar från ICA fyllda med omslagspapper till Kexchoklad och chips, så även tomma flaskor Cola-Light. Värre substanser än så blev det inte. Jag kände mig fruktansvärt uppgiven och tom inombords, men tänkte inte påbörja en självdestruktiv resa för det. Det kunde livet själv framkalla så bra om man tillät det.

När jag hade sett film efter film, och TV-serie efter TV-serie, började vardagen krypa närmare inpå. Eftersom hyran behövde betalas in, fanns det nu bara ett stort hål i plånboken. Jag hade hankat mig fram som grafisk designer och “webbkreatör” (vad detta nu än kan betyda idag), och hade haft sporadiska inkomster under väldigt många år. Ibland tjänade jag 500:- i månaden, ibland 10 000:-, och efter skatt blev det inte mycket kvar, men det var alltid något. När det nu fanns ett enda namn kvar på dörren, blev verkligheten än mer påtaglig och det fanns ingen som kunde dela mina kostnader. Jag hade inte heller kraft nog att sätta igång att vara pigg och uppnosig i den grafiska branschen som man behöver vara om man vill få in jobb. Jag tänkte att jag nog måste gå den hårda, långa vägen till annan sysselsättning.

Jag började leta jobb frenetiskt och registrerade mig på Arbetsförmedlingen, och gick sedan ut och knackade dörr eftersom det första jag fick veta var att arbetsförmedlingen inte kunde hitta jobb åt mig. Detta skulle visa sig vara väldigt sant. De satt bakom sina skrivbord och stirrade ut i tomrummet som om de inväntade något mirakel som skulle göra deras liv roligare. Arbetspedagog-plågarna med de små skyltarna på sina skjortor hette “Kent” eller “Jan”, och kvinnorna hette “Astrid” eller “Karin”; jag själv saknade en konkret identitet. Jag var arbetslös man nummer “226 133”, och nu skulle jag lyda systemet.

Efter omständigt letande fick jag faktiskt fyra jobb, vilket låter fantastiskt, men det blev tyvärr inget av dem i slutändan. Det ena jobbet var för långt borta, och jag hade inte pengar att pendla kom jag på. Ett annat krävde nattjobb, men även dagjobb ibland, men de kunde inte producera fram ett vettigt schema, så jag fick tacka nej. Ett tredje jobb innebar att jag skulle montera kretskort, men väl på arbetsplatsen fick jag aldrig några arbetsuppgifter. Att sitta och glo in i väggen i flera timmar om dagen var inte bra för en nyskild man. Det fjärde jobbet hade verkat riktigt bra. Jag blev väktare på en flygplats efter en veckas utbildning och kände mig ganska vuxen i uniformen, men organisationen bakom arbetsplatsen var allt annat än harmonisk. Efter ett par månader tog jobbet slut, och det som hade börjat så bra, tyckte jag, förvandlades till stoft. Mina väktarkollegor fick glatt sitta kvar och sova i sina kontorsstolar, medan jag var tvungen att pusha framåt.

Det fanns inget annat jag kunde göra än att vända mig till socialtjänsten för att få in pengar till hyran. Jag hade tyvärr ingen släkting som hade det bra ekonomiskt och fick stå på egna ben, även om jag då och då fick låna lite pengar av min mor. Mötet med socialtjänsten var milt sagt förnedrande. De behandlade mig som ett litet barn och verkade njuta av att komma med pekpinnar, och jag ville självfallet göra allt jag kunde för att slippa ha någonting att göra med dem. För att få några pengar överhuvudtaget skulle jag bli tvungen att dokumentera alla mina jobbsökaraktiviteter. Om Arbetsförmedlingen mot all förmodan skulle skicka över någon jobbrekommendation till mig, fick jag vet att jag skulle stå ute på gatan om jag tackade nej. Nu hade jag tur. Det kom inga anvisningar om att flytta till Kiruna och bli bergsprängare, men jag blev tvungen att testa jobb jag egentligen aldrig hade velat befatta mig med, ett av dessa var att köra glassbilen med den välkända melodin. Jag tror att det såldes minst glass i Skåne just denna sommar, för jag var fullkomligt värdelös som ambulerande glassförsäljare. Som av ett ödets nyck, eller vad man nu vill kalla det; hörde en gammal kompis av sig och frågade om jag kunde göra en illustration till ett CD-omslag. Han visste ju att jag höll på med oljemålningar och ville bli konstnär. Det här var ju ett alldeles utmärkt sätt att tjäna lite pengar på, få erfarenhet och bli riktigt duktig på något. Jag tackade ja till erbjudandet, och det hade varit skönt att veta då, det som jag vet idag - att jag sedan den dagen aldrig skulle vara utan frilansjobb.

Trots denna lilla ljusglimt (pengarna för projektet var många månader in i framtiden), var jag tvungen att fortsätta söka jobb. Socialen var på mig: “Ska du ha pengar till nästa hyra, måste du skaffa jobb, Jobb, JOBB!!!” Jag dokumenterade varje samtal och varje möte med potentiell arbetsgivare, men det ville aldrig lossna riktigt. Det var alltid något som var fel.

Dagar och nätter spenderades med att söka jobb, och min moral blev sämre och sämre. Det kändes som om jag sjönk ned i ett svart hål som ville sluka mig fullkomligt. När det kändes som värst fick jag reda på att min mor skulle bli tvungen att operera bort sitt struphuvud på grund av en tumör i halsen. Hon hade strålats ett par månader tidigare, men det var tyvärr riktigt allvarligt och man skulle bli tvungen att hitta en lösning att rädda livet på henne. Innan detta besked hade jag och min mor övningskört mycket bil. Jag siktade på att få ett körkort snabbt och lätt, men behövde precis som alla andra öva. För att spara tid och faktiskt vara min mor behjälplig i hennes tuffa vardag, bestämde vi oss för att jag skulle övningsköra varje gång hon behövde besöka sjukhuset. Sagt och gjort. Övningskörningsskylten åkte på, och jag skjutsade min mor till sjukhuset varje gång det var dags. Hon hade aldrig orkat köra själv dit, och buss kom inte på frågan. Idag finns det tågförbindelser, men inte på den tiden, då fick man göra så bäst man kunde själv.

Nu kom en ogenomtränglig sorg in i mitt liv. Jag trodde jag skulle förlora henne, och varje vaken stund handlade om att finnas där för henne tills det var dags för operation. Men min mor, precis som alla andra mödrar, såg att jag hade svårt att hantera krisen, och bad mig vara positiv och stark, men jag kände att jag inte klarade av det själv. För att ens kunna hantera krisen, drog jag mig undan från allt och alla.

Jag minns bilturer ut till havet där jag satt och snyftade för mig själv, och jag minns långa bilturer genom mörka, skånska landskap för jag hade svårt att sova. Att sätta på bilstereon och lyssna på hårdrock blev ett sätt att hantera oron, men så snart musiken tystnade, plågade vardagen mig. Sorgen och rädslan var ofta överväldigande, och jag trodde om jag bara hade någon att dela mitt liv med, skulle allting bli lättare.

Helt plötsligt blev det dags att börja nätdejta, för jag var ju inte en person som gick till krogen och försökte ragga upp kvinnor den vägen. Den här perioden i mitt liv var fullkomligt absurd på många sätt, för den handlade om mänskliga möten på en nivå jag aldrig hade upplevt förut.

Tänk er en emotionellt instabil ung man som söker kärleken. Vad ska det bli av honom, och vad är det egentligen han söker? Jag visste inte, och detta blev uppenbart under många av mina dejter. Jag träffade en drös med tjejer som alla var speciella och trevliga på sina sätt, men det klickade inte riktigt. Jag hade ju precis skilt mig och var inte redo för ett nytt förhållande, men letade ändå aktivt efter någon att bli kär i? Det underlättade inte saken att många av tjejerna befann sig på samma ställe i livet; inte att de kanske hade en sjuk släkting, men att de försökte läka ett krossat hjärta med en ny kärlek. Det fanns en speciell person jag hade kontakt med som sa att hon bodde i Skåne, men efter någon månad kom det fram att hon bodde i USA av alla ställen! Hon hade gift sig med en rik man som aldrig var hemma, och behövde någon att snacka med på dagarna. Jag hade varit den personen tills jag ifrågasatte varför vi aldrig träffades.

De här nederlagen gjorde inte gott i själen, och jag längtade fortfarande efter en ny tjej, för det var ju hon som skulle “rädda” mig och stödja mig under den här svåra tiden.

Jag behövde inte vänta speciellt länge.

Tjejen jag förälskade mig i var ett par år äldre, hade ett jobb utomlands och var mycket intresserad av konst. Vi hade ett par andra gemensamma intressen och började träffas mer och mer. Mellan varven kämpade jag med att leta jobb, men hittade inget, socialen bankade mig på näsan och snart gick det inte att undvika längre, och jag skulle bli tvungen att flytta från min tvårummare. Eftersom jag inte kunde skaffa ny lägenhet utan jobb, och socialen inte var villig att hjälpa mig på traven, sträckte jag ut en hand och bad om hjälp. Min mormor fångade upp handen och jag fick bo i hennes lägenhet ett par månader tills jag kom på fötter. Hon befann sig ändå utomlands större delen av året, så jag kunde självfallet bo hos henne, och passa på och vattna blommorna. Där jag satt jag snart i hennes lägenhet med ett fåtal egna ägodelar. Jag sov i en bäddsoffa, och käkade mest makaroner och drack vatten, vilket fick vikten att rasa. Jag var smal som en pinne och hade insjunkna kinder.

En annan livlina under den här tiden var en kompis som bodde i Finland. Han jobbade natt stort sett hela veckan, och jag som inte kunde sova babblade på med honom timme efter timme. Vi beklagade oss över livets märkliga vägar, hur något som ibland hade verkat så bra, blev så fel. För trots att jag nu var nykär borde livet ha varit tipp-topp? Tyvärr inte. Tjejen jag dejtade hade det väldigt bra ekonomiskt, medan jag fick vända varje krona. När vi skulle hitta på saker så fick jag ofta komma med invändningar. Jag kunde inte gå på bio stup i kvarten, ej heller kunde jag bjuda henne på dyra restaurangbesök. Jag föreslog istället mysiga hemmakvällar hos henne där jag istället lagade maten. Detta fungerade bra den första tiden, men sen blev hon alltmer frustrerad över situationen. Hon som tjänade drygt 80 000:- i månaden hade blivit ihop med en kille som inte hade egen lägenhet, inget jobb, en sjuk mor på sjukhuset och som väldigt ofta var nere. De stora framtidsplanerna som vi hade målat upp i början av relationen började krympa.

För att få bukt med sysslolösheten sökte jag desperat efter en högskoleutbildning att gå. Jag hade kämpat i flera år på Komvux för att få just behörighet till högskolan, och jag hade verkligen tur och kom in på en kurs i Etnologi och kunde ta studielån. Den nya flickvännen var nöjd och glad, för nu innebar det att jag var på väg någonstans; inte bara rusade mot en oidentifierad framtid. Medan hon fortsatte sitt utlandsjobb, befann jag mig ofta i hennes lägenhet eftersom den ändå stod tom för den mesta av tiden. Det var hennes förslag att jag skulle använda den, och det tog jag tacksamt emot. Jag sparade busspengar, och kunde lägga dessa på kurslitteratur eller dagliga luncher istället. Vi höll daglig kontakt, och jag fick veta att hon: “Älskade mig mer för varje dag som gick”, och jag var ju helt “underbart” som hade kraft nog att ta tag i studier när jag ändå inte mådde så bra.

Som jag såg det hade jag inga alternativ. Jag behövde få in pengar och förbereda mig för framtiden och jag behövde hålla flickvännen nöjd så att vi inte gled ifrån varandra. Under tiden låg min mor på sjukhuset och försökte återhämta sig från en mycket omfattande operation.

För att komma åt tumören hade de skurit upp hela hennes hals, sedan plockat hudflikar från arm och mage för att kunna lappa ihop henne. När jag såg henne första gången efter operationen var hon helt svullen och jag darrade inombords. När man ser sin kära mor ligga orörlig under ett gult täcke med slangar överallt, kommer barndomsminnen över en och allt man någonsin känt för denna person kommer upp till ytan. I mitt fall var det bara kärlek. Stor och allomfattande kärlek. Jag svalde hårt och höll borta tårarna så att hon skulle se hur stark jag var. Jag kom med uppmuntrande ord, berättade om flickvännen och utbildningen och sa att allt skulle ordna sig. Så snart jag klev ut från sjuksalen brast hjärtat.

Även dessa gånger behövde jag komma bort från allt. Jag körde ut till stora skogsområden, naturparker och vandrade och vandrade. Jag iakttog varje träd och löv, och sökte meningen med allt. Jag såg fotspår från andra människor. Vissa följde min stig, andra grenade av mot det okända. På ett ställe i en skog kom jag fram till en skylt där det stod att det en gång hade funnits en restaurang på platsen. Jag tittade rakt fram och såg bara en stor skogsglänta, men när jag tittade upp mot höger fanns det faktiskt en sorts glipa där jag anade att ett tågspår hade funnits för över 100 år sedan. Naturen tar över allt, tänkte jag; och kanske skulle allt ordna sig till slut ...

En liten tid gick saker faktiskt bra. Jag reste till Stockholm med flickvännen, besökte Bryssel där hon hade sitt jobb, pluggade på snart jag var var “hemma”. Vår relation utvecklades åt rätt håll tyckte jag, även om det fanns mycket saker som var oroande. Efter ca. 6 månader fick jag exempelvis veta att hon gick hos en terapeut som hade rekommenderat gruppterapi. Dessa sessioner handlade om att försöka läka själen efter oförrätter i barndomen. Min flickvän hade haft en mycket dominant pappa som på många sätt hade sågat henne vid fotknölarna för minsta lilla. Hon hade blivit så nedtryckt i barndomen som flicka, att såren alltid hade hemsökt henne. För att kunna lösa knutarna som skavde i livet, behövde hon ta itu med dessa, och det var därför som hon gick i terapi. Jag tackade för informationen och tyckte nog att jag förstod varför hon betedde sig som hon gjorde i vissa situationer. När vi hade varit på ett bröllop ett par veckor tidigare, hade hon vägrat att sitta bredvid sin far. Nu förstod jag varför. Jag tänkte att allt som var bra för henne, var bra för oss.

Min mor började sakta men säkert må bättre och det fanns hopp. En svart törn skulle snart gräva sig in under skinnet. Det började smått med ett uppbrott med en gammal vän som inte kunde hantera en separation med sitt ex speciellt bra. Han blev bitter och försökte krossa alla i närheten med sin negativitet för att komma undan smärtan. Jag bad honom att tänka efter, söka inåt, men fick höra att jag inte skulle blanda mig; så jag drog mig tillbaka och klarade inte av att lösa en sådan situation där och då. Ett par dagar senare kom den tråkiga nyheten. Min älskade mormor hade ramlat och slagit sig i sin lägenhet utomlands. Hon hade åkt in på sjukhuset på direkten och låg där medvetslös. Min mor, som fortfarande inte var stabil på något sätt, blev tvungen att ta sig ned till norra Europa och möta upp en bror och syster. Jag själv kunde inte ta mig någonstans, jag hade min skola som var oerhört viktig för min framtid. Min mor hörde av sig via sms; hon kunde inte prata, och jag blev oroligare för varje sms. Sedan kom meddelandet som jag hade bävat för. Mormor hade dött av sitt fall, och det fanns ingenting som man hade kunnat göra för henne. Det blev ett oerhört slag, inte bara för mig, utan för hela familjen. Det var ju inte så här vi hade tänkt oss att hennes liv skulle sluta.

Min kompis i Finland fortsatte stötta mig, och jag trodde även min flickvän skulle göra det, men hon hade tydligen insett under en gruppterapi, och via stöd från sin terapeut, att jag inte var något för henne. Så en kväll fick jag höra på telefon att jag skulle komma och hämta mina saker i hennes lägenhet. Det var dags att göra slut. Ännu en gång drogs mattan bort under fötterna och jag blev chockad. Vad var allt det här egentligen? Är det så livet ska vara? Bara problem och smärta?

In stiger Remedy och Max Payne.

* * *

Det första spelet jag spelade ut från början till slut var Westwoods “Lands of Lore 2: Guardians of Destiny”; och det var ett mycket kärt spelminne som jag hade från slutet av 1990-talet. Jag lade en hel sommar på att leta ledtrådar i grottor och slåss mot bevingade monster. Nu många år senare hade jag bara spelat sporadiskt när jag hade lite tid över, vilket egentligen var aldrig. Under denna period i livet, behövde jag något annat som kunde få mig på bättre tankar, helt enkelt få mig att må bra, och jag fick för mig att ett bra spel kunde hjälpa. Jag brukade ofta surfa på nätet, kolla in vad som hände i spelbranschen. FZ.se blev snart en favorit, även om jag inte var registrerad medlem, det kom senare. Det talades fortfarande om ett spel som hette “Max Payne” som hade släppts ett par år tidigare, och den nyskapande mekanik som fick tiden att sakta ned när kulorna kom flygande. Jag fastnade för det och ville veta mer. I den lokala spelbutiken fanns det mest RPG-spel, och när jag frågade butiksinnehavaren om spelet fick jag veta att det inte var något som han visste vad det var. Jag letade istället reda på den officiella hemsida där det gick att läsa:

“Max Payne, a story-driven third-person action game with Film Noir themes. A man with nothing to lose, a hard-boiled, fugitive undercover cop framed for a murder he did not commit, on a desperate course to lay the ghosts of his loved ones to rest. A lone man's gritty descent to the violent night of New York City, from graffiti-scarred alleys and cockroach crawling hotel rooms to sleek and sexy skyscraper heights, the wail of police sirens a constant, restless echo in the darkness …”

Jag blev omedelbart intresserad som den film noir-nörd jag var, och tror jag beställde hem ett ex från nätshoppen Ginza för en ganska liten peng. Även om detta var för ett par år sedan, kommer jag ihåg när jag fick hem paketen i mormors brevlåda. Det damp ned med ett skönt ljud på mattan och jag sprang ut i hallen och öppnade det på direkten.

Det finns många människor och institutioner som är emot spel för att man tror att det sporrar fram en våldsam sida hos en själv som annars aldrig hade trängt fram. Jag tror helt enkelt de är rädda för någonting som de inte förstår; och visst är det enklare att fördöma än erkänna, för det skulle betyda att de hade fel och någon annan hade rätt. Max Payne var ett sådant polariserat spel, för det var ju väldigt våldsamt och hyllade den Hong Kong-action som hade skapats av John Woo och ofta hade Chow Yun Fat i huvudrollen som skjutglad polis. Denna slags action satte fokus på just vapen som den bästa problemlösaren, och visst kan man förstå kritiken, men man måste också förstå att spel är konst. Ett av konstens viktigaste uppgifter är att just tänja på gränserna.

Den eftermiddagen, mellan skolarbete, ett krossat hjärta, en oro för min mors hälsa och saknaden efter min mormor, installerade jag Max Payne. Det som först mötte mig var ljudet av en helikopter. Ett snöigt New York var belägrat av vinter, och uppe på taket på en skyskrapa tittade Max Payne ned på den slumrade staden och började spelet med monologen:

“They were all dead. The final gunshot was an exclamation mark to everything that had led to this point. I released my finger from the trigger. And then it was over.’’

Spelet grep tag i mig från den första sekunden, och jag visste att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig det tills jag var färdig. Det skulle visa sig att det var så befriande att spela karaktären Max Payne och dra på sig hans sorger; för det som lovades mellan raderna, var att han skulle få sin hämnd i slutet; (läs: balans i universum!) Hans målmedvetenhet och styrka, för att inte säga övernaturliga reflexer gav mig - spelaren, en rejäl kick och jag var övertygad om att jag skulle vara den som hjälpte honom skipa rättvisa. Då och då sneglade jag på min datorväska bredvid skrivbordet. Borde inte jag söka fler jobb istället? Borde jag inte hitta en strategi att ta mig genom allt det jobbiga; borde jag inte … Förmaningarna från mitt eget samvete började välla upp. Jag hade egentligen ingen tid att lägga på spel, men det kunde väl inte skada om jag bara tog paus en stund från verkligheten?

Timmarna rullade på. Eftermiddag blev kväll och magen längtade efter mat. Jag åt upp vad som fanns till hands, och fortsatte oförtrutet min väg genom Roscoe Street Station för att besegra familjen Punchinello på deras domäner nere i tunnelbanan. Bovarna kom från höger till vänster, och jag lyckades fälla de flesta när jag aktiverade “bullet time”. Ibland var jag på tok för seg och kunde se hur hälsomätaren sjönk oroväckande fort. Om det inte fanns tillräckligt med bandage i närheten, fick jag spela om vissa partier för att ens komma vidare. Det skulle visa sig att Max Payne var brutalt svårt; och jag som en gång i tiden hade tyckt att “Soldier of Fortune II: Double Helix” var svårt fick tänka om.

Ju mer berättelsen utvecklade sig (den handlade bl.a. om medicinföretaget Aesir Corporations designdrog ‘valkyr’), desto mer kände jag för Payne. Vi kämpade oss igenom nivå efter nivå och var fast beslutna om att se till att drogen försvann från jordens yta. Den hade ju satt griller i huvudet på Maxs frus banemän, och kanske hade utgången varit en annan om de inte hade varit drogade? Jag visste inte svaret på den frågan, och kanske inte Remedy heller, för de fortsatte att göra guld av kol. Persongalleriet växte och fortsatte att imponera … Karaktärer som Rico Muerte dök upp, Candy Dawn, Captain BaseBallBat-Boy (med det stora huvudet), Vladimir Lem och självfallet ärkeknölen Jack Lupino. Så småningom skulle de alla få smaka hett bly från Max dubbla Berettor, och allt levererades i formen av ett fullsmockat seriealbum.

När kapitel nio var över tog jag en kort vilopaus för att vila ögonen. Huvudet var fullt av frågor. På toaletten stirrade jag rakt in i väggen och föreställde mig att världen utanför var ett kallt New York. Skulle jag snart få träffa Angelo Punchinello eller Nicole Horne som stod bakom så mycket djävulskap, och vem var den mystiska kvinna som precis dykt upp? Remedy hade lyckats med att skapa en mycket trovärdig version av ett alternativt USA. Paynes värld var mörk och ond och människorna i den hade inga samvetsbetänkligheter; som min exfru, tänkte jag lojt och spolade bort hennes ansikte från mitt inre öga. Jag öppnade en Cola-Light, sjönk ned i kontorsstolen jag köpt på en loppis i ett annat liv och började spela del 2 av Max Payne: “A Cold Day In Hell”.

* * *

Under denna spelsession hände någonting inom mig. Jag släppte helt och hållet tankarna på min vardag, det jag hade upplevt och de jag hade förlorat. För första gången på flera månader kändes det som om jag kunde andas, och jag tog djupa andetag på ett snöigt hustak i New York, men även i en mörk källare där jag när som helst kunde få det hett om öronen. Trots att ingenting egentligen var löst, började jag känna att saker och ting ändå skulle ordna sig. Det fanns ju människor som hade det värre. Titta på Max Payne, titta på kompis X eller bekant X. Vi gick alla då och då genom dödens dal och sökte efter ljuset. Jag hade just hittat mitt.

Precis när allt hade gått så bra för mitt alter ego, dök antagonisten Nicole Horne upp i spelet. Hon var en djävul i pagefrisyr och injicerade Valkyr rakt in Paynes själ. Överdosen kastar in honom i en märklig mardröm där han följder ljudet av sin döda fru och blodspår som leder in i ett totalt mörker. Jag kände med Payne, jag hade ju varit där själv. Den första natten efter att jag hade uppdagat min ex-frus svek var nog den värsta i mitt liv. Medvetandet och drömmarna hade inga tydliga gränser, och jag var lika mycket i nuet som jag var i det förgångna. Sorg kan också vara en mycket kraftfull “drog” som vänder upp och ned på allt det vi identifierar som verklighet. De vänner jag pratade med precis efter att jag bestämt mig att upplösa äktenskapet, hade talat om att det skulle ta en lång tid att komma tillbaka. Det skulle visa sig att de hade alldeles rätt. Det tog lång tid att lära sig lita på människor igen, men hela upplevelsen gjorde mig starkare.

När spelet började närma sig sitt slut satt jag med nästan helt nednötta naglar. Benen under skrivbordet dansade och kunde inte vara still och andningen var anmärkningsvärt upphetsad. Payne kallade Horne för: “The Queen of the Underworld”, och jag tänkte att det var inte svårare än så i populärmedia. Man hittade en central punkt i misären, lade skulden på den, och fokuserade på att tillintetgöra den så snabbt så möjlig för att komma undan med förståndet i behåll. Verkligheten fungerade på ett helt annat sätt, och jag minns att jag (någonstans i bakhuvudet), försökte ta reda på vad det egentligen var som jag hade gjort, eller inte gjort - för att bli så oförmögen som jag var att göra mig själv lycklig. Ett stor fel jag alltid bar med mig var att inte tro tillräckligt mycket på mig själv, och faktiskt lägga min lycka i andras händer.

I spelet hovrade en helikopter utanför en stor skyskrapa som tillhörde Aesir Corporation. När fönsterrutorna sprängdes i miljontals bitar stod jag gömd bakom en staty i säkerhet för stunden. Medan kulorna flög förbi vännen Payne, fick jag en insikt. Jag skulle sluta vara så öppen inför världen och naiv. Det var nu dags att skydda mig själv, inte enbart fysiskt, utan även psykiskt. Det sistnämnda kunde jag åstadkomma genom vara mycket mer positiv och inte måla världen nattsvart även om det var tufft. Nu började kugghjulet i hjärnan snurra på ett annat sätt och jag blev märkbart mycket gladare. Kanske hade det att göra med mitt positiva tänkande, eller det faktum att Max Payne nu hade stoppat Nicole Horne för gott låter jag förbli osagt.

Klockan närmade sig 23.00 när jag lade ifrån mig musen och tangentbordet och stängde ned spelet. När datorn tystnade pustade jag ut. Jag hade för vana att kolla mina mail innan sovdags, men den här kvällen kände jag att det inte var så viktigt. Det som var viktigt var hur jag mådde, och då kunde jag inte göra som jag alltid brukade göra. Stora förändringar brukar i regel inträffa efter små, och det var där jag började med att förändra mitt liv.

Jag blundade och tackade tyst för mig själv min ex-fru för alla åren vi haft tillsammans, och jag tackade även ex-flickvännen för vår tid och hoppades hon skulle finna frid. Jag svepte genom ett helt register av människor som kommit och gått genom mitt liv, och visste att de alla på var sitt sätt hade hjälpt forma mig till den jag var. De som hade sårat mig förlät jag, och de misstag jag själv gjort accepterade jag som viktiga läxor. Jag mindes min mormor med glädje och var tacksam för att hon inte varit ensam när hon dog, och jag tackade läkarna som räddade min mor.

Max Payne-spelet hade inte suddat bort några av mina problem när jag hade spelat ut det, men det hade gett mig en paus när jag behövde den som mest. Hur konstigt det än låter förändrade en digital karaktär mitt synsätt på livet, och allt blev som det skulle till slut. Jag är lycklig nu.

#walter_iego #blogg #kronika

2019-09-09 19:03

Lång läsning och insiktsfull.

Jag står själv inför hela resan.

2019-09-09 19:29

Mycket gripande och välskriven krönika, tack för att du delat med dig av denna Walter.

2019-09-09 20:45

TL;DR?

2019-09-09 21:11

Mkt bra krönika

2019-09-09 21:34

Välskrivet, utlämnande och tänkvärt.

2019-09-09 21:51

Fint! Tack

2019-09-09 22:03
Skrivet av ohem:

En helt OK kommentar, det är en väldigt lång text. Jag hade en period i livet som var mycket påfrestande och mörk. Det var väldigt svårt att få andrum eller återhämtning. Av en händelse började jag spela Max Payne en dag, och spelade ut det på ett par timmar. Under de långa spelsessionerna kände jag hur jag började må bättre mentalt, och kunde sätta livet i ett helt nytt perspektiv. De få timmarna då jag lyckades koppla bort vardagen gjorde mig mycket gott och jag kunde börja läka gamla och nya sår genom att tänka mer positivt och helt enkelt fokusera på framtiden.

2019-09-09 22:11

Fint skrivet walter. En eloge till dig, för att du delar med dig av ditt liv.

2019-09-09 23:09

Tack för lite läsning på kvällen. Och tack för att du delade med dig.

2019-09-09 23:55

Rörande! 😪
Bra skrivet. 👍

2019-09-10 00:52

Igenkänningsfaktor. Tack Walter. Tack.

2019-09-10 08:04

Extremt välskriven som vanligt och synnerligen rörande läsning. Tack för att du delade med dig Walter.

NuZ
2019-09-10 10:41

Tack för du delade med dig. Mycket bra skrivet

2019-09-10 14:58

Jättebra skrivet, kul att läsa att det blev bra till slut.

2019-09-11 09:05

Tack Walter för en mycket välskriven och gripande text.

2019-09-11 10:02

Så välskrivet! Skönt att höra att saker och ting är bättre.
Någon dag kanske jag själv kan lära mig att förlåta och gå vidare.

2019-09-11 10:10

Tack för att ni läser!

Sida 1 av 1