Sorgligaste stunden i ett spel?

Sida 2 av 3
2018-10-20 17:03

Slutet till MGS3 sparkade igång tårkanalerna rätt så rejält vill jag minnas.

På andraplats hamnar introt till The Last of Us.

Luciphear
2018-10-20 17:17

Bra fråga. För minnets skull så är det FF7. Spoilers idag kanske inte betyder så mycket men eftersom vi får en remake "snart" så säger jag inget, men ni som spelat(eller bara hängt med) vet mycket väl vilken händelse jag syftar på.

Fast nu var det länge sen som sagt. Nu på senaste tid är jag lite osäker. Jag hade velat säga Cayde-6 i Destiny då det är spelet jag är som mest aktiv i just nu men jag är inte helt såld på att det är över ännu, och jag kände aldrig att man fick lära känna karaktärerna så värst väl.

Final Fantasy XIV's slutscen (av 1.0 egentligen antar jag); End of an Era leker lite med känslorna ändå. Musiken, känslan och kroppsspråket i videon är fantastiskt.

Ett deppigt spel(dock inte "snyftigt") vore nog Majora's Mask för min del. Sjukt deppig värld och jag älskar det.

Jag hade jättegärna sett fler spel som leker med känslorna. För många spel tycks förvänta sig att du ska känna sorg över karaktärer som dör som du knappt fått chansen att lära känna. Sen hade jag gärna velat se mer än bara 'död', det finns många fler saker som är sorgliga än just bara döden liksom. Jag trivs som bäst med "bittersweet" saker och ting.

Hipshot
2018-10-20 17:28

Första och sista gången jag grät öht var när en översvämning tog min stad i SC2K, det var 1993 typ. Detta gjorde mig stark och efter det framtidssäkrade jag mina senare städer med "disasters off".

C2
2018-10-20 17:37

Jag är inte alls sentimental på något vis, inte i spel iallafall. Visst finns det storfilmer som tagit grepp om hjärtat på en och fått fram en tår eller 2, men slutet på prologen i "The last of us" det tar fan priset. Det var så oväntat, så oförutsägbart, och så oändligt tragiskt.. så det är nog utan tvekan den sorgligaste stunden i ett spel för min del...

frans
2018-10-20 17:40

Jag blev ganska tagen av Bayeks öde mot slutet i AC Origins.

papagoja
2018-10-20 17:41

Lee: Clementine...

2018-10-20 17:52

”In water” slutet i Silent Hill 2

jonis
2018-10-20 18:04
Skrivet av Gregerory:

Senaste, Brothers Tale of two sons. Trodde det inte men våt i ögonen blev jag.

Samma här.

Älskade spelet och var inställd på att lira om det massor av gånger tills jag kom till slutet. Rejäl pungspark där som jag inte alls var beredd på.

2018-10-20 18:12

That Dragon: Cancer gör mig ledsen bara av att titta på det. Har aldrig orkat ta mig igenom spelet.

lidztrom
2018-10-20 18:49

Aeris i FFVII, gets me every time!

2018-10-20 18:50

https://www.youtube.com/watch?v=lSp5IcQAMB0 : D

nädå jag grinar aldrig till spel Ha ha

Ercarret
2018-10-20 19:02
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Introt till Last of Us, helt klart!

Något annat jag fick spoilat för mig, när tråden ändå är inne på ämnet. Jag brydde mig inte ett skvatt om det som hände då, när jag väl spelade TLoU efter att remastern till PS4 kommit ut.

Skrivet av Anton Q:

PUBG... No further comments.

Winner winner, tårarna rinner?

För att svara på frågan själv: Slutet på Planescape: Torment är nog mitt starkaste minne. Jag vet inte om jag grät, per se, men

Annahs möte med The Transcendent One är rejält hjärtskärande när man romansat henne.

TTO: "DOES THE ONE YOU FOLLOW *MATTER* TO YOU?"

Annah: "He matters more to me than my life."

TTO: "THEN DIE."

...är fortfarande en av mina favoritkonversationer i ett spel. Jag älskar hur

TTO vrider runt hennes kärlek till ens karaktär till en dödsdom. Det känns ju ännu vidrigare eftersom man vet att det är så man själv betett sig så ofta innan spelet startade.

Senaste spelet jag faktiskt fällde en tår till var nog Life is strange.

CARTMAN
2018-10-20 19:39

Har aldrig gråtit av TV-spel. Är för avtrubbad. Däremot kändes det ju i slutet av The Walking Dead Säsong 1. Värsta var nog introt till The Last of Us som var sorgligt och otroligt välgjort.

2018-10-20 19:44

Jag vet inte om det räknas som sorgligt, mer allmänt emotionellt kanske.

1. Slutet på The Witcher 3, andra DLC:n, när Geralt bryter fjärde väggen. Den där känslan av att ”fyfan vad bra det här är” men samtidigt insikten om att det är över.
2. Samma känsla, Red Dead Redemption, duellen på slutet och eftertexterna direkt efter. Det kändes som när man såg en gammal Clintan-västern för första gången. Mäktigt.
3. Bubblare: Super Metroid. När jätte-Metroid offrar sitt liv för att rädda Samus, då blev jag lite ledsen. Jag hade hoppats på att hon skulle behålla den som husdjur eller nåt...

2018-10-20 19:44

Senast var det slutet på Wolfenstein: The New Order.

De skulle ha barn och allt, men Blazkowicz är skadad och kan inte fly när de måste spränga stället i luften. Lite sorglig eftertextmusik på det så blev det gråt. Sen kom tvåan och det visade sig att jag grät för ingenting. *hytter med näven*

employed
2018-10-20 19:48

Slutet av Eternal Sonata. Det var tungt i halsen ett tag där.

T.Mani
2018-10-20 20:09

Jag har nog aldrig riktigt snyftat, men introt till "Ori and the Blind Forest" var riktigt kraftfullt alltså...

2018-10-20 20:10

Precis som första bilden hänvisar till så drar sig minnet sakta till Halo 4 och "döden" utan en nära kompanjon. Halo ligger nära hjärtat sedan barnsben

almblad
2018-10-20 20:14

Varje gång, liten tår i ögat.

2018-10-20 21:19

Jag gråter i Tetris när det långa, raka I-blocket äntrar spelplanen, för att jag alltför sällan lyckats skapa den perfekta 4-raders rensningen. Och för det utanförskapet som tetrominen måste genomlida: att gång på gång få sitt trauma återupprepat, återupplevt och upprivet pga min otillräckliga skicklighet att skapa den perfekta miljön. Förutsättningarna för en ljus framtid för I-blocket ser sannerligen inte goda ut. En krossad barndom och en förstörd framtid. Jag kan bara be till gudarna att hen inte går på en rampage och växer upp till att bli en destruktiv varelse som förgör allt i sin väg. Amen.

Akronym
2018-10-20 21:28
Skrivet av CatacularCataclysm:

Jag gråter i Tetris när det långa, raka I-blocket äntrar spelplanen, för att jag alltför sällan lyckats skapa den perfekta 4-raders rensningen. Och för det utanförskapet som tetrominen måste genomlida: att gång på gång få sitt trauma återupprepat, återupplevt och upprivet pga min otillräckliga skicklighet att skapa den perfekta miljön. Förutsättningarna för en ljus framtid för I-blocket ser sannerligen inte goda ut. En krossad barndom och en förstörd framtid. Jag kan bara be till gudarna att hen inte går på en rampage och växer upp till att bli en destruktiv varelse som förgör allt i sin väg. Amen.

Konstigt att Uwe inte gjort den filmen.

grollo_92
2018-10-20 21:29

För helvete kan alla använda spoilertagget i bästa möjliga mån här annars går det inte att läsa tråden alls utan att bli påhoppa av spoilers från höger och vänster? T ex spoilern från TWD hade youtubeklippet kunnat satts i spoilertagg så jag slapp se titeln på klippet. Alla spelar inte allt på release eller ens inom ett år eller två utan att för den sakens skull inte ha planer på att spela det.

Ebbefota
2018-10-20 21:31

"Parents aren't the goal or the finish line. They are the starting line, where you go from there is up to you."

- Drack (Mass Effect Andromeda)

Som nybliven förälder satt jag rakryggad snyftandes ett "Sir, yes sir!" under de scenerna.

(Mass Effect Andromeda är för övrigt ett ruggigt underskattat spel.)

Kyrre
2018-10-20 21:41

Walking Dead helt klart. Även Fire Emblem Path of Radiance

xtrem11
2018-10-20 22:30

@grollo_92: TWD: Season one är 5 år gammal. Efter så många år har man rätt att spoila, men jag ändrade till ett annat klipp för dem som inte har spelat det än.

Nioreh
2018-10-20 22:35
Skrivet av xtrem11:

@grollo_92: TWD: Season one är 5 år gammal. Efter så många år har man rätt att spoila, men jag ändrade till ett annat klipp för dem som inte har spelat det än.

6 år tillochmed. Håller med, borde inte behövas spoilertaggar i all evinnerlig tid. Första halvåret kanske.

Nemo
2018-10-20 22:46

Jag brukar inte gråta i TV-spel, men i Horizon Zero Dawn var det rätt tungt på ett ställe. Det inträffar en ganska emotionell händelse en bit in i huvudstoryn, ni som spelat vet nog vilken scen jag menar.

Spoilervarning: Klicka INTE på "Visa innehåll" nedan ifall du inte spelat ännu, men har tänkt göra det.

Jag tänker naturligtvis på Rost när han räddar Aloy. Det kändes extra hårt när Rosts liv fick ett så pass brutalt slut med tanke på hans redan tragiska levnadsöde som outcast, och allt som hände innan han blev outcast (ifall ni glömt detaljerna, ta en titt här).

Jag tyckte inte det kändes riktigt schysst att ta livet av Rost på det sättet. Samtidigt kände jag "hatten av" för grymt skickliga manusförfattare som lyckades framkallade sådana känslor i ett spel.

Jontos
2018-10-20 23:18

På gränsen till att räknas som ett spel, men jag var tvungen att ta en paus mitt i "text-introt" till Firewatch för att inte bryta ihop.

grollo_92
2018-10-20 23:22

@xtrem11: Jag säger inte att det är fel men jag säger inte att det är rätt heller. Säkrast är nog att alltid försöka ta lite hänsyn till om andra inte spelat/tagit del av något än och som i det här fallet sätta själva spoilern i sig inom "[spoiler] [ / spoiler]"

Oddjob
2018-10-20 23:22

Inte direkt jättesorgligt men To the Moon så kom en tår eller två.
Annars händer det väldigt sällan i spel för min del.

Sida 2 av 3