Under Huven - Crimson Peak
Guillermo Del Toros senaste installation Crimson Peak skulle vara filmen som återuppväckte den metaforiska skräcken med kombinationer av romantik, mysterium och spöken.
En slags blandning av Stolthet och fördom och Paranormal Acitivity. Resultatet blir tyvärr ett hopkok som är varken eller. Och i ett år då vi fick ett par av de bästa skräckfilmerna det här decenniet faller Crimson Peak platt.
Men metaforisk skräck är inte dum idé. Faktum är att filmen i sig tar inspiration från vår tid största novellgenre. Nämligen skräckromantiken.
Böcker som Jane Erye, Dracula och Frankenstein har alla element av något onaturligt.
Det kan vara ett oförklarligt mysterium, ett läskigt slott, kvinnlig sexualitet eller det övernaturliga.
Alla dessa aspekter placeras i vad som i dag anses som en rätt så klichéartad romantisk dramatik. Men de blir också en del av det vardagliga. Den visslande vinden, det övergivna slottet, och spöket. Skräcken över det onaturliga blir på så vis inte skräck-skräck utan istället metaforisk och driver handlingen framåt.
Filmer såsom The Babadook lånar också element av metaforisk skräck. I den har vi en ensamstående mammas kamp mot depression och en kris. Övervinnandet av demonen som förföljer dem blir också en symbol för att övervinnadet depressionen och krisen.
It Follows använder samma symbolik med risken för könssjukdomar, ungdomlig kärlek och pressen av dagens sexualiserade samhälle att snabbt förlora oskulden – oavsett kostnad.
Vad Crimson Peak gör är däremot oklart. Spökena i filmen skulle exempelvis helt kunna klippas bort utan att det skulle märkas. Det romantiska utbytet mellan huvudkaraktärerna Mia Wasikowska och tom Hiddleston är näst intill utomjordisk och har ingen verklig förankring.
Utan filmen bärs av Jessica Chaistian som den galna systern. För att inte glömma den otroliga detaljrikedomen som Del Toro har ägnat åt filmen. Tyvärr så borde hans fokus legat i handlingen
istället huruvida det enda röda färgen som syns filmen är antigen spöket och platsen.