Zelda möter Beyond Good & Evil

På förhand hade jag stora förhoppningar om #Game Republics #Majin and the Forsaken Kingdom och även om spelet, rent estetiskt, ser fantastiskt ut, ser det också ganska åbäkigt ut. Spelet är en Zelda-hybrid där en tjuv lyckats ta sig in i ett förbjudet och förbannelsedrabbat kungadöme (finns det några andra?) för att leta skatter. Där inne bildar han snabbt ett framgångsrikt team tillsammans med ett lätt sinnesslött monster kallat Majin.

Majin and the Forsaken Kingdom regisseras av Yoshiki Okamoto, snubben vi har att tacka för Street Fighter II.

Majin ser otroligt mysig ut, som en fusion mellan ett japanskt mangamonster och ett troll från John Bauers värld. Han är ständigt i den unge tjuvens släptåg och den som sköter det mesta av fajtandet. Men precis som i #Beyond Good & Evil är det bättre att bara försöka smyga sig förbi fienderna - eller fånga dem i fällor. Dylika pusselelement finns utplacerade lite här och var och när det gäller själva bandesignen ser den minst sagt inspirerad ut. Mycket höjdskillnader, strategiskt utplacerade fiender och kluriga hopp. Tyvärr verkar kameran inte riktigt hänga med i svängarna och klumpedunsen som ständigt förföljer en skymmer ibland sikten betänkligt. Här finns dock gott om potential och lyckas Game Republic bara finslipa sitt spel så har Majin and the Forsaken Kingdom alla möjligheter att bli årets mysigaste.

I'm a slave for you

När jag äntligen - äntligen! - får komma in till det lilla rum där #Enslaved visas upp av #Ninja Theory-gurun Tameem Antoniades känner jag för att highfiva någon, vem som helst. Kanske Andy Serkis, om han varit där. Som bekant spelade han skurken Kung Bohan i #Heavenly Sword och samarbetet med Ninja Theory slog så väl ut att han nu inte bara spelar huvudrollen Monkey utan även medregisserar mellansekvenserna.

Antoniades visar upp det Prince of Persia-liknande spelsystemet där Monkey ilar runt (som en, ja, ni vet) över bjälkar, stuprör och rep och det går snabbt som tusan. Flytet i animationerna är knäckande bra.

Världen Enslaved målar upp är en av de vackraste jag sett, även om den rent tekniskt inte når upp till Heavenly Swords standard. Höghusen står draperade i klängväxter, träd har skjutit upp genom övergivna bilar, gröna vågen har effektivt tagit tillbaka jorden sedan katastrofen.

Postapokalypsen på riktigt

Något som Antoniades själv påpekar:

- Så här borde postapokalypsen se ut egentligen. Jag är så himla trött på alla dessa gråa, bruna, skitiga visioner. Om människan skulle utrotas så skulle ju Moder Natur tillåtas ta plats igen. Därför öser vi på med färg.

Enslaved utspelar sig 150 år in i framtiden när allt - bokstavligen - gått åt skogen.

När Monkey går i närkamp med ett gäng robotar får vi se det sprudlande stridssystemet som här är betydligt enklare än i Heavenly Sword. En schysst detalj är att kameran zoomar in på Monkey ett snäpp för varje träff han tar, ett snyggt och smart sätt att intensifiera striderna och samtidigt tala om för spelaren att man ligger risigt till. Samtidigt är kontexten för striderna väldigt viktigt för Ninja Theory. Eller mer precist, manusförfattaren Alex Garland.

- Ursprungligen slängde vi in strider lite här och där när vi tyckte att vi behövde dem, berättar Antoniades, men Alex förstod inte varför. Så därför bytte vi fokus. Vi gav varje strid en kontext, en egen situation, en förklaring. Och det är något som verkligen förstärker den cinematiska känsla vi försökt fånga.

Fint så. Efter att ha lämnat tillställningen och Barcelona bakom mig dröjer sig bilden av den framåtlutande, hukande Monkey sig kvar. Äntligen en spelhjälte för en utpumpad speljournalist att känna igen sig i.