För spelvärld och speltid finns det, upp till 100 timmar av den. Varje ark under Andromeda Initiative har egna äventyr och spelet bjuder på flera större planeter, vilka är spelets huvudsakliga skådeplatser. Här finns de avgörande uppdragen, samt gott om omgivande historik och lore att gräva i. Totalt är Mass Effect: Andromeda Biowares största spel hittills, där varje huvudplanet har mer yta än samtliga områden i Dragon Age: Inquisition – tillsammans. Enligt utvecklarna handlar det inte heller om utfyllnad utan alla världar och platser i spelet är designade för hand, inklusive sidouppdrag, föremål och karaktärer.
Just sidouppdrag är ytterligare ett känsligt kapitel hos undertecknad. Efter att ha samlat hundratals skäggiga kottar, gröna pastiller eller vad tusan det kan vara i Dragon Age: Inqusition är förtroendet för Bioware på den fronten inget vidare. Utvecklarna lovar dock att inspiration hämtats från i sammanhanget betydligt bättre The Witcher 3, och det lilla fåtal jag hinner få en smak av under testperioden visar i alla fall någon form av djup.
Frostbite-motorn visar sig från sin bästa sida.
Även föremål finns i drivor. Nytt är ett system för att konstruera och modifiera både vapen och rustning. Det sker genom material som plockas upp i kombination med ritningar. Utan att ha hunnit gräva ordentligt i systemet känns det kompetent, med gott om valmöjligheter – kanske lite för många för undertecknad. När menysystemet med ett mappliknande träd skriver ut en siffra över 50 för antal insamlade ritningar av en viss typ, vilka sedan presenteras i en lång lista, drar jag öronen åt mig. Crafting har aldrig varit en favoritsyssla i spel, och som tur är för mig blir den knappast ett krav i Andromeda heller.
Till syvende och sist, det finns saker med Mass Effect: Andromeda som retar mig och jag kan inte låta bli att tjurigt jämföra olika aspekter mot trilogin eller andra titlar. Alla pratar med jäääättetydliga munrörelser, jag är inte överens med cover-systemet, jag vet inte vad jag ska säga om scannern, jag saknar Mordin, vissa karaktärer skaver (redan!) och jag ser trots allt inte fram emot långresa i Nomad.
Skavankerna till trots har jag dock ett positivt första intryck av vad Bioware sytt ihop. Det är onekligen dags att kliva ur surgubbe-rollen, lägga ned käppen och acceptera att Shepard är död (eller inte död.. ja, ni vet). Faktum är att även om det ursprungliga pirret från Mass Effect aldrig går att återskapa känns Andromeda bättre än jag trodde det skulle göra, och jag har svårt att släppa Ryder när mina två timmar är slut. Dessutom är storyn, universumet, karaktärerna och intrigerna – komponenterna jag uppskattade mest i ursprungstrilogin – fortfarande vita fläckar, där jag vill veta mer, veta allt.
För visst vore det kul att köra med en kvinnlig Sara Ryder. Eller manlig Scott. Och hon Asari-bartendern, det finns garanterat en story där. Och romanserna med opretto one night stands, herrejösses. Möjligheterna!
Fan också. Hur många sparade semesterdagar har jag kvar?
