Det är lätt att ha förutfattade meningar om japaner. Dra dem alla över en kam. Speciellt så om man beaktar spelen de gör. #Devil May Cry 4, #Dead or Alive 4, #Ninja Gaiden II, #Soul Calibur 4... Till och med ett så mysigt spel som #Okami innehåller damer som bär dingnande frukter och gubbslem som skriker ut sin förtjusning över detta faktum. Kort sagt, man skäms inte över att vara sexist i Japan.

Bayonetta är (antagligen) ett led i denna tradition. Den fala femme fatale som innehar huvudrollen är utan tvekan den mest slingriga, sensuella och sexiga kvinna som tagit plats i ett tv-spel sedan Elvira i Elvira: Mistress of the Dark.

Bayonetta är en ovanligt påklädd spelhjältinna - när hon faktiskt har kläderna på, alltså.

Och visst finns det skillnader på sexighet och sexism. Faktum är att jag har svårt att reda ut i vilken kategori jag ska placera Bayonetta. Kameran smeker hennes kropp i mellansekvenserna, hon placerar sig i de mest explicita positioner när hon slåss och får man in en särskilt grym kombo blottar hon sig! Det sistnämnda förklaras med att hennes kläder vävs samman av hennes magiska hår och när hon kallar in demoner för att göra avslutande attacker måste hon mobilisera all sin häxlika kraft. Ja, ni hör ju. Inte blir det bättre av att utvecklarna i intervjuer gör sig lustiga över dessa designval likt dreglande alfahanar.

Men samtidigt är spelet så oerhört camp att den superstiliserade estetiken lätt framstår som ironiserande. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig sett ett så fullständigt utflippat spel som det här (och då har jag ändå spelat #God Hand). Bayonetta smiskar rumpor med enorma demonklackar, fångar fiender i giljotiner och muckar gräl med självaste Gud - bara för att hon kan. Hon är så självsäkert kaxig att Devil May Cry-Dante framstår som en nervös dammsugarförsäljare i jämförelse.

Hårdaste striderna någonsin

Grejen är ju att Bayonetta har skäl för sin självsäkerhet. Stridssystemet är nämligen helt underbart. Även om det inte introducerar något element som särskiljer det från God of War eller Devil May Cry så är det överlägset allt annat jag spelat i genren. Striderna formligen flyter fram, kombosystemet är busenkelt och så omfångsrikt att det nästan är löjligt och fiendefloran är tacksamt variationsrik (samt helt stört utformad). Det mest signifikativa är dock svårighetsgraden - Bayonetta är fullständigt skoningslöst. Den absolut viktigaste knappen på kontrollen är den som sköter huvudpersonens undanmanövrar. Bemästrar man inte dem är det kört.

Klackarna i taket? Klackarna rakt fram i hundrafemtio knyck i timmen, om vi får välja.

Så det råder inga som helst tvivel om att Bayonetta kommer leva upp till hajpen. Till dess att det blir dags för recension ska vi även försöka slå fast om vi ska älska eller hata spelet för dess kitchiga estetik och dess sinnligt utstuderade hjältinna.

[video=2589]