Recension – Vampire: The Masquerade

Troika är förmodligen ett väldigt känt namn för många rollspelsutövare. Många av företagets anställda har jobbat med RPG:n som Arcanum, Fallout- och Baldurs Gate-serien. Med det i baktanke har förväntningarna på Vampire: The Masquerade – Bloodlines varit uppskruvade till max. Alla som följt spelets utveckling den senaste tiden vet att det utlovade flerspelarläget skrotades för ett par månader sen. För mig är skadan inte så stor, den här typen gör sig ändå bäst i enspelarläget men visst hade ett co-op varit välkommet.

Vad som gör Bloodlines extra intressant är att det är bland det första spel som drivs av Valves imponerande Source-motor. Med intrycken och mättnadskänslorna från ett nyligen avklarat Half-Life 2 i bakhuvudet satte jag mig ner och körde igång installationen. Utrymmet för dagens installerade digitala underhållning passerade för länge sedan gigabyte-gränsen, Bloodlines är inget undantag, hela installationen tar upp ungefärliga 3,5 gigabyte. Efter att par minuters hårddisktuggande kunde jag äntligen börja leva ut mina vampyrfantasier i det digitala Los Angeles och alla dess stadsdelar där handlingen är förlagd.

Valmöjlighetsfetischistens paradis

Det första som möter mig är naturligtvis valet av karaktär. Här har man möjlighet att svara på ett antal frågor där svaren avgör vilken karaktär som passar ens personlighet bäst. Självfallet kan man manuellt välja vilken typ av karaktär man vill vara. Totalt finns sju stycken olika typer av vampyrklaner att välja mellan. De sju klanerna är Brujah, Gangrel, Malkavian, Nosferatu, Toreador, Tremere och Ventrue. Förutom klan kan man bestämma kön på sin karaktär. Därefter kommer man till inställningar för bland annat styrka och färdigheter såsom datorhackande och dyrkning av lås. Förutom dessa finns ett antal vampyrtalanger som är låsta till en särskild klan.

Berättelsen inleds med att man vaknar upp med sitt krogbyte på ett sjabbigt motellrum någonstans i Los Angeles. Under natten gick det tydligen hett till och resultatet av det hela är att man nu belönats med ett bitmärke från sin blodtörstige partner som oturligt nog visade sig vara en vampyr. Som om inte det vore hemskt nog; just precis när man vaknat upp med en dunkande baksmälla och ångest stormar ett gäng vampyrer in och för bort oss båda. Efter många om och men avrättas vampyren som olovligt förvandlade mig till en hårt bitande nattvarelse medan jag turligt nog benådades. I gengäld måste man nu agera springpojke åt den ledande vampyren i staden, prins Sebastian La Croix. Trots att berättelsen endast går åt ett håll finns det ett flertalet sätt att ta sig fram. Det finns mängder med mer eller mindre intressanta sidequests. Hur man väljer att lira är helt enkelt upp till en själv.

Stilistiskt

Atmosfärmässigt påminner Bloodlines väldigt mycket om lack-och-läderfilmen Blade kryddat med hårt dunkande technobeats nedvarvat med lite släpigare triphop med inslag av Massive Attack. Inte helt olikt datornördar har även vampyrer en halvt vriden dygnsrytm och det resulterar i att nästan hundra procent av spelandet sker i halvdunkla omgivningar, vare sig det är inom- eller utomhus. Miljöerna varierar också beroende på vilket uppdrag man väljer att acceptera. Städerna är monotona och egentligen ganska medelmåttiga från en estetisk synvinkel men på samma gång oerhört detaljerade och fulla av liv. Fulla av liv ja, det är exakt det man måste använda sig av om man vill överleva som blodsugare. Ett vampyrspel utan möjligheten att suga blod är som Half-Life utan kofot. Suga blod görs med en enkel knapptryckning och att göra det öppet är strängt förbjudet. Suger man blod så att offret dör tappar man humanity-poäng. Förlorar man alltför många poäng är spelet slut.

Själva grafiken har två sidor konstigt nog. Trots att Bloodlines har den imponerande och kraftfulla Source-motorn under huven är det egentligen inte mycket vi får se av den. Den imponerande fysiken som användes flitigt i Half-Life 2 används knappt. Texturer och detaljrikedom är väldigt obalanserade, vissa ställen som kloakerna och några av inomhusmiljöerna är noggrant detaljerade medan andra platser ser ut som hafsverk. Det är inte de enda klagomål jag har; även karaktärerna är väldigt ojämna, vissa animationer är nästan skrattretande, mynningsflammor sitter placerade i mitten av vapnen och så vidare.

Det är under dialogen som Source-motorn visar sin rätta sida. Den förmedlar inte bara detaljerade munrörelser utan även en hel drös med olika ansiktsutryck som är väldigt övertygande. Har man överseende med de problem med grafiken jag tidigare nämnde är de egentligen betydelselösa när man väl sugits in i berättelsen. Röstskådespeleriet är ovanligt bra, nästan på gränsen till mästerligt. Ljudeffekter är inte på nåt sätt dåliga de heller men inte i klass med rösterna. Med ett soundtrack med artister som Ministry kan musiken omöjligtvis bli dålig.

Hade tänkt ta upp ytterligare ett problem nu, nämligen striderna. Trots att storyn är öppen för en mängd olika spelsätt måste man förr eller senare ta till våld. Till sin hjälp i kampen mot fienden har man en stor uppsättning av olika vapen som kan delas in i två grupper: närstridsvapen som knivar, slagträn och svärd, och skjutvapen. Slagsmålen med tillhyggen som till exempel knivar fungerar alldeles utmärkt, det är dock med skjutvapnen som problemen uppenbarar sig. Att sikta är en sak men att träffa det man siktar på är näst intill en omöjlighet. Eldvapnen är också väldigt ineffektiva, det krävs ibland flera skott för att dräpa en vanlig dödlig människa.

Sammanfattning

Vampire: The Masquerade – Bloodlines är ett underbart underhållande enspelar-RPG med fängslande och välskriven story, mycket valmöjligheter och en skön atmosfär. Inlärningströskeln är väldigt låg och svårighetsgraden är helt enkelt beroende på vilka val man gör i spelet. Jag har tagit upp en del problem med grafiken och striderna men de går med lite våld och vaselin att ignorera. Förhoppningsvis åtgärdas en del av problemen i en uppdatering. Har inget mer att säga om Bloodlines, det här måste alla sanna RPG-fans uppleva.