Microsofts Elite Controller till Xbox One och Windows 10 är inte ett billigt tillbehör. Med en prislapp på cirka 1 200 kronor är den mer än dubbelt så dyr som de ordinarie kontrollerna, men kostar det så smakar det. Den låter användaren anpassa allt från spakar till styrkorset och hur känsliga paddlarna på kontrollens baksida ska vara. Om endast det bästa är bra nog gör Microsofts elitkontroll sannerligen skäl för namnet. Sony erbjuder inte en egen proffskontroll, men tillbehörsmakarna Razer har tagit sig an uppgiften att skapa en motsvarighet för Playstation 4-plattformen. Namnet på skapelsen är Razer Raiju, en trådbunden proffskontroll som är dyrare än Microsofts alternativ. Och sämre på nästan allt.
Vilseledande välbyggd
Razer Raiju är alltså trådbunden, till skillnad från Microsoft elitkontroll som endast kör trådlös kommunikation mot konsoler (trådbunden anslutning till PC är däremot möjligt). Anledningen till Razers val är att kommunikation mellan kontroll och konsol ska lida av så lite latens som möjligt, något som är särskilt önskvärt i genrer som förstapersonsskjutare och fightingspel. Utöver detta delas många egenskaper med Microsofts proffskontroll. Chassit bygger på ett matt hårdplastmaterial som vilar bekvämt i händerna, och på handgreppens undersidor använts ett mönstrat plastmaterial som får kontrollen att sitta som en smäck även under hektiska flerspelarstrider.
En omedelbart tydlig skillnad mellan den vanliga Dualshock 4-kontrollen och Razer Raiju är känslan i de analoga knapparna, eller face buttons som de kallas utomsocknes. Här används en typ av mikrobrytare vars klickiga känsla, och ljud, känns bekant för den som använt mekaniska tangentbord. Knapparna aktiveras lätt vilket i kombination med den distinkta känslan i den mekaniska aktiveringen gör kontrollen smidig i spel som förlitar sig på flitigt hamrande på knapparna. En genomspelning av Nier Automata var exempelvis en förnämligt trevlig upplevelse. Styrspakarna, som befinner sig på kontrollens nedre sida likt Dualshock 4-kontrollen, är utrustade med avtagbara mönstrade plastskydd.
De analoga spakarna är gedigna och den tumvänliga kåpan är utbytbar.
Du kan låsa axelknapparnas individuella aktiveringspunkt vid två lägen.
Det mönstrade materialet på handgreppets insida gör att kontrollen vilar bra i handen.
Dessa är bra för att det mönstrade materialets friktion gör att tummarna inte glider av spakarna i tid och otid, men även för att de enkelt kan bytas ut om de skulle slitas ner med tiden. Spakarna kan dock inte bytas ut, och vikten kan inte anpassas. Detta kan jämföras med Microsofts proffskontroll där du kan ändra vikt och byta ut både spakar och styrkors. Registreringen av att spakarna trycks ner, L3/R3, är dessutom på tok för känslig vilket i tid och otid leder till att denna funktion registreras oavsiktligen i spel. Under flygsektioner i Battlefield 1 vill jag vid flertalet tillfällen kasta ut kontrollen genom fönstret när zoom-funktionen aktiverades när jag bara skulle ändra flygplanets riktning.
Styrkorset är en av flera akilleshälar hos Razer Raiju. Det har en svampig och något icke-responsiv känsla vid nedtryckningar, i samma stil som Xbox 360-kontrollen led av, och är dessutom uppdelat på fyra knappar istället för att vara ett sammanhållet stycke. Det gör det betydligt svårare för den som snabbt vill svepa över styrkorsets olika riktningar, något som exempelvis är A och O för den som spelar fightingspel med handkontroll. Längst ner på kontrollen finns fyra snabbknappar som låter dig växla mellan makroprofiler, samt stänga av och på ljud och mikrofon.
Skräddarsydd för fps-spelaren
Likt andra proffsinriktade kontroller kan även knapparnas funktioner anpassas. Utöver Dualshock 4-kontrollens standarduppsättning finns här även två extra axelknappar (M1 och M2) samt två extra triggerknappar (M3 och M4) på baksidan. Du kan välja vilka funktioner dessa ska aktivera och denna uppsättning kan sparas som en av två profiler du växlar mellan via en knapp på kontrollpanelen nertill. På den övre delen baksidan finns två reglage som låter dig ställa in hur tidigt de vanliga axelknapparna ska aktiveras. Som standard aktiveras dessa vid 18 graders vinkel, men om du ändrar läget för dess tillhörande reglage aktiveras den redan vid 5 grader.
De bakre triggerknapparna är väl placerade och slår an en bra balans mellan att vara lätta att trycka ner och ändå ge nog med motstånd för att inte tryckas ner ofrivilligt. Om det skulle vara så att du trycker ner dem oavsiktligen under spelsession går det att skruva loss dem med hjälp av en liten skruvmejsel som ingår i paketet. Jämfört med Xbox Elite lämnar dock dessa konfigurationsmöjligheter en del att önska. På Microsofts kontroll kan du koppla på eller bort upp till fyra triggerspakar på baksidan, och du kan dessutom aktivera om du vill att deras aktiveringspunkt ska kräva lågt eller djupt anslag. Du kan fritt välja uppställingen av paddar som används, exempelvis att montera den övre vänstra paddeln och den nedre högra paddeln. Razer Raiju är tämligen begränsad i jämförelse med detta.
De bakre triggerknapparna är välbalanserade, men är begränsade sett till vilka genrer de lämpar sig för.
Längst ner på kontrollens framsida finns snabbknappar som styr bland annat ljud och makroprofiler.
Xbox Elite-kontrollen (t.v.) är bättre än Razer Raiju på nästan alla sätt.
Raijus bakre triggerspakar må slå an en bra balans för aktivering, men denna aktivering sker bara i ett steg – av eller på. Det lämpar sig utmärkt för fps-spel där du snabbt vill fyra av ett vapen eller hiva iväg en granat, men för spel som kräver mer stegvis aktivering är de tämligen oanvändbara. Exempel på spel som nyttjar detta är racingspel där gas och broms kräver lite mer nyans än bara av eller på. Denna bredd i anpassningsbarhet sträcker sig även över till konfigurationen av knapparna och funktionerna. Det är förvisso lätt att mappa funktioner till M1-M4-knapparna, men det går inte djupare än att trycka in den knapp du vill knyta till makroknappen.
Hos Xbox Elite-kontrollen kan du ställa in ett antal alternativ för kontrollens knappar, dels i Xbox One-gränssnittet och dels i Xbox-appen på Windows 10. Inställningarna går dessutom bortom att bara mappa om knappar: Xbox-appen låter dig ställa in känsligheten för de analoga spakarna, något som inte är möjligt med Razer Raiju.
Saknar säljargument
Om det inte är hysteriskt uppenbart vid det här laget kan jag alltså konstatera att Razer Raiju inte är Playstation-världens svar på Xbox Elite. Visst, det finns förmildrande egenskaper som skön ergonomisk utformning och makroprogrammering, men i nästan alla avseenden är Raiju sämre än Microsofts alternativ. Den vänder sig till seriösa e-sportare inom fps-kategorin, och den som enbart prioriterar reaktionshastighet i just fps-lir lär föredra Raiju över standardkontrollen Dualshock 4. E-sportare är dock en smal målgrupp, och för alla andra som bara vill ha en riktigt bra kontroll är Raiju tyvärr för begränsad.
Att Raiju hos vissa e-handlare är nästan tre gånger så dyr som en vanlig Dualshock 4-kontroll är också extra orimligt eftersom Sonys standardkontroll faktiskt är bättre i vissa avseenden, och dessutom bättre lämpad för en myriad av olika genrer. Det gäller särskilt med den reviderade Dualshock 4-kontrollen till Playstation 4 Pro som låter seriösa gamers ansluta kontrollen via sladd för lägre latenstider. Det återstår att se om Sony väljer att skapa en egen proffskontroll längre fram, men innan det sker gör du bäst i att hålla dig till gamla hederliga Dualshock 4.
