Två år senare är känslan av hjälplöshet lika stark. För mitt inre ser jag hur Bellower, den odödliga stenjätten, krossar min starkaste krigare i sitt järngrepp. På en sekund slogs allt sönder och insikten om att jag kunde ha förändrat händelsekedjan genom att säga nej istället för ja plågar mig till denna dag. The Banner Saga 2 skulle ha haft en annan huvudperson. Allt skulle ha varit annorlunda. Den som säger att konsekvenser i spel är gallimatias har aldrig spelat The Banner Saga.
Dredgehotet är större än någonsin, men vad är det de flyr ifrån?
Någon fattas oss men sorgen får vänta, ty världen slits sönder framför våra ögon. Dredgehotet kommer från norr. På flykt från ett namnlöst mörker krossar stenfolket allt som står i deras väg. Samtidigt ringlar en enorm orm genom världen. Den spräcker kontinenten i två och får berg att falla samman.
Stoics produktionsvärden är ringa men de lyckas ändå framställa något spektakulärt. Från den klanderfria karaktärsdesignen till de handmålade bakgrunderna vi ser när karavanen är på väg. Spännvidden är större i tvåan och istället för samma slags snövidder tas vi längs floder, över avgrunder, in i färggranna skogar och under jord. Genom regn, snö och under skenet från solen som frusit fast på himlavalvet.
Vid världens ände?
Nästan lika bra som bildspråket är skriftspråket. Tremannastudion har inte resurser för att anlita Hollywoodtalang men karavanen avbryts ofta och mycket av välskriven prosa, nästan alltid ackompanjerad av dilemman som kan belöna eller bestraffa.
Vacker värld med ett cyniskt hjärta
När vi färdades längs floden fick jag syn på brandrök från en by. Rättskaffens som jag är kunde jag inte lämna människorna åt sitt öde – men det hela var en rökridå. Jag återkom till mina båtar i lagom tid för att se banditerna försvinna iväg i en stulen båt, med några av mina krigare döda vid strandkanten. Detta är en värld som inte sällan belönar ett cyniskt lynne, men ibland kan jag inte låta bli att låta samvetet visa vägen. Att se (för texterna är just så levande) hur en gosse kämpar för att dra upp sin bästa vän, en vit get, ur lervällingen kan jag inte ignorera. Gör du det har du inget hjärta.
De spektakulära filmklippen är fler den här gången, men mer vill ha mer.
I sina bästa stunder är berättelsen just så storslagen som jag hoppats på, med vackra karaktärsporträtt och cliffhangers som inte är av denna värld. Gryningen närmar sig och jag tänker: bara en timme till. Å andra sidan finns det svackor, partier där tempot sackar ner. Känslan är att The Banner Saga ännu inte nått sin fulla potential.
Striderna, däremot, har vridit upp volymen till elva.
Sist var de turordningsbaserade slagen väldigt smarta. Det gick att plöja ner timtal för att hitta de vassaste strategierna. Dock såg man samma kvadratiska snöfält en, två och femtio gånger och de kändes avskilda från resten av spelet. Då har jag inte ens nämnt den fattiga monsterfaunan. (Läs: tjugo nyanser av dredge.)
Striderna var enastående sist, nu är det ännu bättre.
I tvåan är allt tillspetsat. Slagfälten har nivåskillnader, terräng och lever upp på ett annat sätt. När vi plötsligt befinner oss vid en klyfta försöker mina magiker frammana en magisk bro, medan jag håller stenvarelserna stången. Samtidigt som jag svingar mitt svärd och avfyrar pilsvärmar ser jag Juno och Eyvind kämpa i bakgrunden. Jag läser deras dialog och striden får bäring i berättelsen.
Här finns högre leveltak, en rad nya klasser och möjligheten att bygga bredare krigare. Trofaste Iver kan exempelvis lära sig att svinga yxan med samma frenesi som Gunnulf. Detta gör Iver till en lika defensiv som offensiv maktfaktor. Bolverk (vilket rimligtvis borde stå för bolmande kraftverk) är en bärsärk som är så hardcore att han sågat av sina horn och använder dem som sina två yxskaft. Åsamkar du tillräcklig skada kan Bolverk fara fram som en tornado och döda stora grupper med fiender. Hans närmsta soldat, Folka, är gruppens vägg. Hennes sköld står pall för det mesta.
Bolverk är spelets mest lysande karaktär, både på och utanför slagfältet.
Det dröjer inte många timmar förrän du har sällskap av en tjuv som osynligt tassar fram, yxkastare utan hejd, sjönsjungande skalder och ett hästfolk med giftpilar och oanad mobilitet. Att sätta samman dina trupper är ett kärt besvär.
The Banner Saga 2 är ett par tomgångspartier från att vara ett mästerverk, men riktigt där är ännu inte Stoic. De har dock aldrig varit närmare och känslan inför trilogins final är att vi har de bästa vägarna kvar.
