Wreaclast är en mörk och oförlåtande kontinent som agerar skoningslös straffkoloni för brottslingar och annat oönskat folk. Jag kastas från ett fartyg och spolas upp på en främmande strand. Det dröjer inte många sekunder förrän den första konflikten är ett faktum – platsen kryllar av odöda kroppar och elaka krabbor som inget hellre vill än att släcka mitt liv.

#Path of Exile är ett actionrollspel av samma hack ‘n slash-snitt som Diablo. Jag krigar mig fram genom vågor av fiender och plockar på mig åtråvärda föremål. Promenaden längs stranden kröns av en kortare bossfajt innan jag får tillträde till befästningen Lioneye’s Watch där andra överlevare lyckats skapa sig en någorlunda stabil tillvaro.

#Grinding Gear Games ledsnade på att deras favoritgenre var så svältfödd. De tröttnade också på utvecklingen med rollspel som anammar den ack så populära tecknade stilen. Därför tog de saken i egna händer och skapade ett onlinerollspel med mörk och realistisk ton, för de inbitna genrefantasterna. Och att de riktar sig mot ärrade veteraner märks.

Gränssnittet har något väldigt bekant över sig. Som sig bör när det gäller ett bakåtsneglande rpg.

För det första får man ingen vidare förklaring över de sju olika klassernas spelmässiga förutsättningar i början av resan, som om man redan förväntas veta vilka egenskaper en templar eller barbarian besitter. Sen är mitt korta äventyr på stranden, samt några samtal i Lioneye’s Watch, egentligen den enda inlärningsperiod jag får. Den täcker de mest nödvändiga av grunder innan jag kastas ut i den hårda världen och får lista ut det mesta på egen hand.

Något annat som lämnar mycket att önska är manuset. Det framförs i princip bara av npc:er i byarna, genom tveksamma skådespelarinsatser och utan något riktigt driv. Även om grundpremissen är spännande i sig så känns det aldrig som att Grinding Gear Games är särskilt intresserade av att berätta en historia.

Men det är också mina enda önskemål: en lite mjukare inlärningskurva och ett bättre manus som kittlar mitt intresse. Utöver dessa skönhetsfläckar är Path of Exile ett fantastiskt spel.

Fritt på rätt sätt

Man kan säga att Path of Exile handlar om två saker: fet loot och karaktärsutveckling. När det gäller rustning är det som vanligt, man letar efter föremål som gynnar den valda klassen. Utveckling av karaktären grundar sig i ett avancerat system där man sätter ut poäng i ett imponerande skillträd, som man har stor frihet att skräddarsy efter egna önskemål.

Det visar sig snabbt att kärnan i skattjakt och toklevlande i den slumpgenererade världen är extremt tillfredsställande trots att man inte bryr sig ett smack om någon i universumet. Att upptäcka den i goda vänners lag är en utmanande och givande upplevelse där man ständigt vill ta sig framåt för att dräpa nya bestar, treva fram i okända skogar och härja runt i mörka ruiner.

Och när jag väl lärt mig de spelmässiga grunderna ordentligt klättrar jag runt i skillträdet, tabbar ner spelet och surfar runt i fem olika flikar för att lära mig mer om min klass. Det känns precis som när jag med stor glädje mejslade fram min end game-karaktär i vaniljutförandet av #World of Warcraft.

Turistgruppen ångrade bittert att den inte tog solkrämsrekommendationen på allvar.

Man kan börja spela med standardinställningar för att lära sig grundkonceptet (och förmodligen ruinera sin första karaktär så mycket att man måste börja om från början). När man senare vill ta sig vidare till nya utmaningar finns det olika ligor att spela i. De allra hårdaste spelarna kan till exempel vässa klingan och ge sig in i ett fruktat cut-throat-läge där hela spelvärlden är en enda stor “alla mot alla” där man dödar andra spelare och stjäl deras prylar. Det finns också tillfälliga ligor där man bland annat tävlar om att ta sig till en viss level så snabbt som möjligt.

Grädden på detta synnerligen fluffiga och välsmakande mos är betalningsmodellen. De kallar den med rätta för “etiska mikrotransaktioner”. Jag har nog aldrig upplevt en så rättvis free-to-play-modell förut. Jag känner mig aldrig manad att köpa någonting, men vill jag ändå öppna plånboken är det enda som erbjuds kosmetiska prylar, fler platser på banken och olika förmåner till min guild. Inget pay-to-win så långt ögat kan nå.

Med andra ord finns det ingen anledning att inte testa Path of Exile. Nu på en gång.