Artikelarkiv

Det är inte varje dag ett spel med över 140 skådespelare och stora inslag filmat material ser dagens ljus. Att det också är ett svenskt företag, nämligen nykomlingarna Moloto från Malmö, som stått för utvecklingen gör det hela inte mindre intressant.

Det kan inte vara lätt att spela in en Bondfilm. Förväntningarna blir bara högre och högre för varje kapitel; publiken väntar sig den där perfekt avvägda blandningen av humor, sex och action de såg förra gången, det som gör filmen till en äkta Bondrulle oavsett om det är Brosnan, Connery, Moore eller någon annan som iklär sig huvudrollen. 007 Nightfire placerar återigen Pierce Brosnan i den rollen. Han gör ett utmärkt jobb.

Jag är inte så old school så jag skulle börja den här recensionen med någon referens till Star trek OG som typ beam my up Scotty. Nej, här är det mer Kapten Zoom och Seven of Nine på söndagsmatinén med Voyager som gäller.

Del fyra i Mechwarrior-serien kom i slutet av år 2000 och var ett mästerverk både vad gäller grafik och spelkänsla - något som också märktes på de datoranimerade introfilmerna, som var av mycket hög kvalitet. Alltså anar man oråd redan vid introt till uppföljaren Mechwarrior 4: Mercenaries.

Det är knappast en överdrift att påstå att Steven Spielberg varit framgångsrik med sina filmer med Andra världskrigsstema, med fyra år gamla Saving Private Ryan som det verkliga mästerverket.
Medal of Honor: Allied Assault kändes i stora stycken som att spela denna film, och med nysläppta expansionen Spearhead, känns det ännu mer som om man landat mitt i en film.
På gott och ont.

I reklamen för Logitechs senaste sladdlösa skapelse - MX700 Cordless Optical Mouse - hävdas att prestandan är jämförbar med den hos dess sladdbundna syskon och konkurrenter. Med tanke på de dåliga rykten som omgärdar denna typ av pekdon var en lätt skeptisk hållning den naturliga inställningen under installationsförfarandet. Dock - med julen, överraskningarnas tid, för dörren är det med glädje jag konstaterar att reklam faktiskt kan tala sanning ibland.

Även om åsikterna om Counter-Strike skiljer sig mycket måste man hålla med om att det är ett otroligt spel. Det har lyckats samla mångdubbelt fler spelare än vad alla andra FPS-spel har tillsammans. Då är det inte heller så oförståeligt att fler och fler utvecklare hänger på trenden och utvecklar realistiska FPS (first person shooters). De flesta försöker dock variera idén och skapa något innovativt. Andra gör istället en exakt kopia och försöker helt enkelt stjäla spelare. Det är ett sådant spel som den här recensionen handlar om, nämligen New World Order.

Gudalikt spel som får konkurrenterna att blekna. Ja det är faktiskt så, Divine divinity (DD) spöar det mesta just nu. Har du inte skrivit klart önskelistan så skynda dig att få med det här. För du vill kanske som jag ha utvägen att, när man fått nog av släkt och julmat, kunna säga: sorry, jag måste gå från bordet nu, nån måste ju rädda världen från Lord of Chaos.

Två av de genom tiderna bästa krigsfilmerna (Platoon och Full Metal Jacket) utspelar sig båda under Vietnamkriget. Men just Vietnam är ett tema som lyst med sin frånvaro inom spelbranschen. Även om det dykt upp enstaka titlar så är det inget mot mängden av spel som behandlar andra kända krig. Varför vet jag inte riktigt, men trenden verkar ha vänt något med kommande Viet Cong och redan släppta Platoon. Det senare, som även är objektet för den här recensionen, har fått sitt namn från ovan nämnda film med samma namn. Frågan är om det kan leva upp till att vara baserat på en av så pass kultförklarad krigsfilm.

Wohoo, titta mamma, jag är brandman! Eller kanske: titta mamma jag är chef över en insatsstyrka i min dator. RTS brukar ju handla om orcer mot alver eller den ena obskyra fraktionen mot den andra och så vidare. Det är nästan så att man börjar känna sig lite blasé. Been there, done that. Så det är ju inte utan att man lyfter på ögonbrynen när Emergency 2 hamnar i testbänken.

Du har läst boken, sett filmen och lagt pusslet. Nu kan du äntligen få Gandalf att dansa efter egen pipa. FZ:s recensent Zoom har varit på snabbvisit i Hobsala.

Jag minns de första lektionerna i datorhantering vi hade på högstadiet. Programmet vi använde kallades för TTWin och hjälpte eleverna att skaffa rätt tangentbordsfattning redan från början. Jag själv som använt datorer sedan flera år tillbaka förstod inte riktigt varför man nödvändigtvis skulle hålla händerna just sådär när mitt eget sätt, en slags blandning av kaotiska spasmer och pekfingervalsen, oftast gick mycket snabbare. Så jag fuskade mig fram genom tangentbordsövningarna, använde bara rätt fingerfattning när läraren tittade på och lät sedan mina händer flyga runt på ett högst oergonomiskt sätt så fort fröken tittade bort.

Under de senaste åren har jag fått för mig att turordningsbaserade spel varit en döende genre som inte sträckt sig längre än till grafiskt undermåliga strategispel för skrivbordsgeneraler. Men på sistone har faktiskt ett antal innovativa titlar hamnat på mitt bord. Knights of the Cross liknar till ytan ett vanligt realtidsstrategispel, som Freemind Software istället gjort om med ett turordningsbaserat spelsätt. Funkar det? Nej, inte speciellt bra.

Liksom de flesta ledande tillverkare av pekdon fortsätter Microsoft släppa sladdlösa möss, med bättre överföringsfart för varje ny upplaga. Deras senaste bidrag till den-inte-av-fysiska-ting-begränsade världen är Wireless IntelliMouse Explorer for Bluetooth – en som namnet avslöjar sladdlös mus vars överföringsteknik bygger på Bluetooth-teknologin. FragZone har hårdtestat pekdonet och därigenom kommit fram till om de trådlösa mössens dåliga rykte nu kan läggas på historiens soptipp eller om möss mår bäst av att slippa kupering.

När det kommer revolutionerande spel som skapar en egen genre brukar det inte dröja länge förrän liknande titlar börjar hagla ner på marknaden. Homeworld kunde inte arkiveras inom den klassiska realtidsstrategigenren utan blev därför det första rymd-RTS:et. Efter det har vi sett ett flertal både bra och dåliga spel med Homeworld som förebild hitta vägen till butikshyllorna. Att även Haegemonia är starkt inspirerat av Homeworld kan man knappast tvista om. Men de har ändå försökt skapa något nytt inom genren och det verkar som att de lyckats.