Arsenalen består av idel gamla bekanta, nykomlingen i form av en rail gun är ett trevligt tillskott men jag faller ofta tillbaka på min favorithagelbrakare i sällskap av rörbomber. I multiplayer är den desto trevligare och bidrar till att i alla fall den delen blir en flört med förgångna som faktiskt landar där den ska. Kombinationen raketer och rail borde de flesta vara bekanta med. Att trampa ihjäl en krympt motspelare är faktiskt tidlös underhållning. Att spela mot andra mot andra machoblondiner blir en av få ljusglimtar.
Duke Nukem Forever är ett gammalt spel som försöker vara något nytt och fräscht istället för att omfamna sitt arv. Som när hertigen inledningsvis proklamerar ”jag behöver inga kortnycklar” när en dörr vägrar öppna sig. Istället får jag genomlida ett alltför frekvent quicktime-event och snabbtrycka på en knapp för att öppna många dörrar. Jag hade hellre letat efter färgade kretskort.
Sanningen
Om sanningen ska fram, och den svider, hade jag inte spelat klart Duke Nukem Forever om jag inte åtagit mig att recensera det. Jag var beredd på att bli besviken. Jag var beredd på ett astronomiskt anti-klimax men jag var inte beredd på att det skulle vara så pass opolerat. Att det tappat sin charm och istället blivit flåsigt. Gubbsnuskigt. Visst, jag garvade första gången jag plockade skiten ur toaletten men det var ett nervöst skratt. Ett skratt grundat i oro snarare än spelglädje.
En lista till och med Duke har svårt med
Utan några direkta kvalitéer och utan mycket av det som jag hyllar Duke Nukem 3D för blir Duke Nukem Forever inte ens ett nostalgiskt lyckorus, snarare tio timmar speltid jag bara vill ta mig igenom. Få överstökade. Det lyckas inte ens vara retrocharmigt. Vid ett fåtal tillfällen glänser det till och visar att det, för länge sedan, var ett spel lika kaxigt och vasst som alla klassiska oneliners. Kungen är tillbaka men har inte åldrats med värdighet. Hail to the king, han behöver allt stöd han kan få.
