Recension – Throne of Darkness

Throne of Darkness utspelar sig i Japan och man tar rollen som en samuraj, vars daimyos slott precis blivit invaderat av otäckingar. Det första uppdraget blir att rensa alla slottets våningar från de oinbjudna gästerna och samla ihop de övriga samurajerna. Styggingen bakom allt detta har det osedvanligt påhittiga namnet The Dark Warlord, och inte alltför oväntat blir det ditt jobb att ta hand om honom.

Konceptet

De flesta har väl på något sätt varit i kontakt med rollspel liknande Diablo eller Baldur's Gate tidigare, och grunderna i Throne of Darkness skiljer sig inte så mycket från något av dessa. Man tar kontrollen över 1 ? 4 stycken samurajer och ska kämpa sig igenom en uppsjö med olika fiender. Till sin hjälp har man diverse olika rustningar, vapen och magiska föremål.

Efter tillräckligt mycket stridande så ökar samurajerna i rank, och får några erfarenhetspoäng att spendera på de olika färdigheterna. Beroende på vad man väljer så får man tillgång till olika magier, rustningar, svärd och pilbågar.

Din Daimyo

Eftersom man bara några minuter in i spelet får tillgång till sju olika samurajer, kommer minst tre stycken alltid vara stationerade hos din Daimyo. De samurajer som befinner sig hos Daiymon kan läka sina skador, och sedan teleporteras tillbaka till gruppen när som helst. Detta gör att även om man kan använda helande drycker på plats, så låter man oftast skicka tillbaka krigarna för att läka för att spara viktiga pengar, vilket tar tid och kan vara ganska jobbigt i längden.

Smeden och Prästen

Efter att du har hittat prästen och smeden så tillkommer två ganska intressanta delar i spelet. Smeden kan tillverka nya vapen och rustningar, reparera utrustning som skadats och modifiera vapen med magiska artefakter. Allt detta kräver dock råmaterial vilket han får genom att man kasserar vapen och rustningar man inte behöver. Prästen säljer magiska drycker, identifierar magiska föremål, tar bort förbannelser, men viktigast av allt så kan han offra till gudarna. Genom att ge prästen föremål som han sedan offrar till en av de fyra olika gudarna får man magipoäng för att förbättra sina övernaturliga krafter.

Ingen känsla tyvärr

Även om Throne of Darkness hade ett potential att bli ett bra rollspel så har det tyvärr misslyckats på flera bitar. Man får tillgång till alla de sju olika samurajerna efter bara några minuter, och man har aldrig tid att hinna lära sig de olikas styrkor och svagheter. Det hade varit bättre om man börjat ensam, och sedan efter hand fått nya krigare till sin styrka. Fienderna man möter känns också ganska missanpassade, då man inte förstår varför man möter 20 olika sorters fiender när man går en bit in i en skog. Den här punkten har de flesta andra RPG-spel lyckats med bättre.

Multiplayer

Vad som dock gör Throne of Darkness intressant är möjligheten att spela Multiplayer. Upp till 35 personer kan utkämpa något som liknar king of the hill deathmatch. Eller så kan fyra stycken spela tillsammans för att bekämpa The Dark Warlord, den som lyckas tar rollen som den nya onda härskaren och kommer bli jagad av de återstående spelarna. Det finns till och med stöd för dedikerade servrar vilket tyder på att multiplayer-delen är ganska genomtänkt.

Grafik och ljud

Även om grafiken är acceptabel i Throne of Darkness är den inget att hojta över. Krigarna ser tecknade ut och effekterna är inte de heller speciellt häftiga. Miljön och bandesignen är lika så den acceptabel, men absolut inget i toppklass.

Slutord

Throne of Darkness var som sagt ett RPG med potential att hamna bland de stora spelen. Men på grund av en del olika faktorer tröttnar man ganska fort på spelet, och det blir tyvärr bara ett medelmåttigt spel bland så många andra. Multiplayer funktionen kan dock tillföra något extra, och för den inbitne rollspelaren kan det förhoppningsvis tillföra ett nytt element som saknats i många andra spel.