"Kan vara något av det märkligaste jag någonsin spelat"
Capcom har på senare år gått från klarhet till klarhet med idel solida titlar och braksuccéer. Att de även har en historia med dinosaurier och en rödhårig hjältinna i Dino Crisis fick åtminstone min intresseflagga att hissas lite extra för just Exoprimal.
Nu får vi tyvärr inget nytt Dino Crisis. I stället kan Exoprimal mycket väl vara något av det märkligaste jag någonsin spelat.
I grunden är Exoprimal ett pvpve-spel, där det alltså blandas pve och pvp. Det i sig är inget nytt, men det är Capcoms första riktiga försök. Dessvärre är helheten en soppa av genrer nedslängda i samma gryta, och många råvaror innebär förstås inte automatiskt att det blir en god soppa. Här blandas det friskt av spel, filmer och inslag så som Overwatch, Pacific Rim, Titanfall, dinosar (såklart), Dead By Daylight och Hunger Games – inte alltid med ett positivt resultat.
Huvudsaken.
Dinodräpare redo!
Jag väljer en Exosuit (mechrustning) och därefter blir jag nedsläppt på en bana där det gäller att i lag om fem klara en rad uppdrag snabbare än motståndarlaget. Uppdragen handlar om att det väller in dinosaurier från portaler som ska dödas. Ibland många små, ibland en gigant. I slutet möts lagen och då gäller det att förstöra de andras datakub. Den som lyckas först vinner. Och sedan, tja, börjar vi om. Och så fortsätter allt i oändlighet.
Nu tillät jag mig en liten lögn för det finns små varianter av uppdragen och banorna, men på det stora hela spelar man samma få banor med samma uppdrag om och om igen. Det händer ibland att man får något uppdrag som ska knyta an till berättelsen, men de är för få för att det ska kännas meningsfullt. En kul grej är att det ibland (oftast om man ligger efter) droppas en power up som ger en spelare i laget möjlighet att spawna in som dinosaurie hos det andra laget. På så vis kan man beta (bita?) av dem och hindra deras framfart. Det går att spela utan pvp-delen i slutet, men då handlar det verkligen bara om vem som rushar snabbast in i mål.
"På det stora hela spelar man samma få banor med samma uppdrag om och om igen"
Fascinerande nog försöker spelet ändå att berätta en historia. (Nyckelordet: "försöker".) Allt utspelar sig på en ö där jag och mitt team har kraschat. Av någon anledning finns det en AI på ön som testar folks stridskapacitet i mechrustningarna (mot deras vilja). Det är dock lite oklart varför AI:n väljer att testa detta mot just... dinosaurier? Men å andra sidan, varför inte? Storyn avslöjas bit för bit genom att det låses upp små fragment under spelets gång. Målet för gruppen är i alla fall att ta sig från ön och AI:n blodiga krigslekar. Berättelsen är lite smått intressant, på ett b-filmaktigt vis, men känns också helt onödig i hela sammanhanget. Förutom de få storyuppdragen känns det aldrig som om matcherna har någon mening för historien. I stället blir det bara utfyllnad som måste göras för att jag ska få ta del av nästa storybit.
Själva spelmekaniken är trots allt kompetent och det finns ett visst nöje i att bara gå lös och meja ner horder av jätteödlor. Det finns tio Exosuits uppdelat i tre kategorier (tank, dps och healer) och hur de beter sig är direkt lånat från Overwatch. Allt från hur de presenteras i menyerna till att allesammans har en egen ultimate-attack. När jag levlar får jag också en låda som ger mig tre kosmetiska saker på måfå precis som i, just det, Overwatch. Säsongspass? Självklart.
Capcom har dock lagt in ett till lager i att man tjänar valuta i varje match och för den går det att köpa och uppgradera olika delar till dräkterna som boostar dem i strid. Det krävs också en hel del samarbete för att man ska gå segrande ur matcherna. Har du exempelvis ingen tank som kan valla ihop dinosarna med sin sköld så de andra kan skjuta av dem, ja, då lär det andra laget hinna före ditt. Detsamma gäller om det saknas en healer eller dps-spelare.
"Djup saknas i spelet trots alla mekaniker och finesser"
Det var ändå ganska enkelt att klura ut vad laget behöver för att vara effektivt. Detta började också märkas under perioden jag spelade då i princip alla kör med samma uppsättning av klasser. Detta innebär i sin tur att det nästan är slumpen som avgör vem som vinner. Kort sagt: djup saknas i spelet trots alla mekaniker och finesser.
Det regnar inte köttbullar, men väl dinosaurier.
Ibland kan du spela som en sådan. Gör det!
Exoprimal är ett konstigt projekt som känns skakigt och ofokuserat för att komma från Capcom. De försöker låna bra delar från andra spel, men i stället slutar det i att spelet blir en schweizisk, osäkrad armékniv. Ett spel som blir okej på mycket, men egentligen inte riktigt bra på något.
Jag har inte stött på några större problem tekniskt sett vilket Capcom ska ha kredd för (spelar på Xbox Series X). Skärmen kan nämligen fyllas av 1 000 raptorer utan att skärmuppdateringen haltar och jag har inte heller stött på några buggar. Men trots detta och trots att spelet innehåller så mycket olika saker så saknas det ändå en krok som drar in mig. Spelet största problem är att det blir enahanda i långa loppet då det saknar både variation och utmaning. Efter runt 30 matcher är det i princip samma dinosar jag slåss mot, samma banor och samma uppdrag. Något är fel när jag finner mig dagdrömma om BJJ-tekniker under matchernas gång och ändå vinner mitt lag utan större problem. Nä Capcom, Exoprimal är ett bra försök och ni har visserligen lyckats skapa en ny slags dinokris – men på fel vis.
Fotnot: Xbox Series X-versionen testad. Exoprimal är också släppt på Series S, Xbox One, pc och Playstation 5 och 4.
