Debuten var lysande. Night School imponerade storligen med sitt första spel, Oxenfree, som bjöd på en ryslig atmosfär i en kreativt utformad och dialogtung coming of age-story. Förväntningarna på uppföljaren har därmed skjutit i höjden. Lyckas teamet leverera ännu en gripande populärkulturell upplevelse, eller var föregångaren en lyckoträff?

"Jag vill inget hellre än att få klarhet i vad som egentligen pågår"

Oxenfree II utspelar sig några år efter händelserna i det första spelet. Skådeplatsen har förflyttats en bit genografiskt och karaktärsgalleriet är nytt. Den här gången spelar du som Riley, en kvinna i trettioårsåldern som precis påbörjat sitt nya jobb som forskningsassistent där hon under ett kvällspass ska placera ut någon sorts mätutrustning kring det lilla kustsamhället Camena. Ganska snart tätnar mystiken. Konstiga radiosignaler flimrar genom natten och skumma figurer skymtar i mörkret.

Uppmärksamheten fångas direkt och jag vill inget hellre än att få klarhet i vad som faktiskt pågår.

Omgivningarna består av elegant designade skogar, berg och strandområden. Samtliga mysiga men också illavarslande. Världen byggs upp med både två- och tredimensionella element där karaktärerna är minimalistiskt designade med polygoner. Detta till skillnad mot bakgrunderna som alltjämt håller sig platta. Alltsammans presenteras i en urtjusig grafisk skrud som passar formatet ypperligt samtidigt som genretypiska synthmattor fyller ut ljudspåret.

I motsats till ungdomsgänget i föregångaren, där man ingick i en grupp om fem, finns det nu bara två centralgestalter att hålla koll på. Riley och hennes kollega Jacob som man träffar på rätt snabbt i spelets inledning. Ett nerköp kan tyckas, men jag upplever att att man kommer lite närmare huvudpersonerna när färre delar på utrymmet

Mystik från start.

Komradion kommer väl till pass.

Nya pussel underhåller mer än utmanar.

Dialogval finns i stora lass.

Inomhusmiljöerna illustreras likt dockskåp.

"Spökhistoria med interaktiva inslag"

Man kanske utgår från att det rör sig om ett klassiskt peka och klicka men när det kommer till kritan är det snarare en spökhistoria med interaktiva inslag. Med få undantag handlar det oftast om att rätt långsamt orientera sig fram i omgivningen samtidigt som du konverserar. Det blir en hel del dialoger och lyckligtvis är det just där som spelet skiner allra starkast. Konversationerna har en rätt enkel uppbyggnad där du vanligtvis ställs inför tre dialogval som görs med ett knapptryck. Ofta finns det en tidspress och hinner du inte med håller sig protagonisten tyst. Samtalen rör sig hela tiden framåt och du har ingen möjlighet att gå igenom samtliga alternativ under en genomspelning. Sagt är sagt, helt enkelt. Ett spelmekaniskt val med nerv som jag uppskattar då man tvingas att tänka sig för innan man klickar sig vidare. Samtalen känns ofta naturliga, dynamiska och betydelsefulla – för vad du säger kommer spela roll och ge olika slutresultat.

Ett nytt tillskott som underlättar kommunikationen är den finurliga komradion som låter dig tala med personer som befinner sig på helt andra ställen. Dessa individer håller sig till sina egna kanaler och hör av sig ibland för att rapportera saker, något som Riley också har möjlighet att göra i vissa situationer. Det bjuds också på nya typer av pussel, men det är inga som kräver någon överdriven hjärnkapacitet. Det räcker långt om du är flink med handkontrollen.

"Svårt att förutse vart man är på väg"

I mångt och mycket är Oxenfree II en förfinad uppföljare som bygger vidare på komponenter som utvecklarna lyckades sätta redan i föregångaren. Visst tappar man lite av Stranger Things-vibbarna när man inte spelar som tonåringar längre, men för min egen del är detta inget som påverkar historien negativt. Med äldre protagonister följer också möjligheter att skapa andra typer av narrativ. Sedan blir det en hel del flängande längs Camenas små skogsstigar och även om karaktärerna rör sig rätt smidigt blir det hela lite tradigt i längden. Den lilla rörelsefriheten man får är uppskattad, men man riskerar också att irra fel och tvingas vända om för att komma på rätt spår igen.

Sammantaget levererar Night School än en gång ett spännande äventyr kryddat med ruggiga inslag där det är svårt att förutse vart man är på väg. Flimrande dimensionshopp genom tid, rum, minnen och vanföreställningar toppas med knastrande spöken som tillsammans håller spänningen på topp. Spelet underhåller ordentligt i några timmar och de olika sluten ger också ett mervärde som kan motivera ännu en genomspelning när andan faller på. Oxenfree II står på egna ben, men det är helt klart ett plus om man tagit sig igenom första delen också.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Oxenfree II är också släppt till PS5 och Switch.