Jag tyckte mycket om A Plague Tale: Innocence. Ett stealth-äventyr som i en slags alkemisk häxbrygd blandade digerdöden som den var, med overklig fantasy. En modig mix, men framför allt en intim resa om två syskon och deras vänner mot omöjliga odds i pestens tid.

Året är 1349 och resan fortsätter. A Plague Tale: Requiem börjar i dur. Soligt och sorglöst.
Utvecklare (kanske framför allt utgivare) talar ofta om att, "Nej minsann, du behöver inte spela originalet för att kunna njuta till fullo av uppföljaren. Spring och köp. Helst igår".

Jag har inte hört några sådana ord om Requiem kontra Innocence. Det finns goda skäl: tvåan bygger till fullo vidare på den berättelse och de relationer vi skapade i originalet. All tragik och all magi har tagit tonåriga Amicia och hennes gossebror hit. Från sorg till solsken. Eller ärligt talat: ur askan in i elden. De vet det inte nu men de värsta vägarna ligger framför dem.

"Året är 1349 och resan fortsätter"

Requiem börjar försiktigt och jag dristar mig till att påstå att spelets första tredjedel hade mått bra av att yxas till. Amicia och sexåriga Hugo kommer till en rödmurad stad som snart färgas röd av andra orsaker. Råttorna sprutar likt en svart fontän ur marken och det är definitivt ingen PR-lögn att de är fler än någonsin tidigare. 300 000 sägs rymmas samtidigt på skärmen. Huruvida detta stämmer är oklart, för jag hinner inte stanna och räkna. Likt flodvågor störtar de mot mig och färgar marken omkring mig svart och blodröd.

Håll i, håll ut.

Små grytor har också öron.

Varde ljus.

Amicia och Hugo kan numer gömma sig under låga bord och dylikt.

Amicia och Hugo har varandra, och ibland även andra.

Råttfest hela da'n.

Medelhavsbuffé av färger.

Visst är det bra redan till en början, men känslan är också att början är en transportsträcka till det som kommer sedan. När ankaret bokstavligt lättar är det en känsla som också bekräftas.

Det är förtvivlat, och förtvivlat vackert. Innocence kändes här och där lite som en wannabe medan tvåan stolt står bredvid genrens AAA-giganter. Sönderfallande städer, ruttna skogar, medelhavsstränder, glömda ruiner. Överallt och hela tiden är det rasande vackert. Vad som hade gjort det ännu mer så är om det flutit fläckfritt. Det gör det inte. Såvitt jag ser siktar det på 60 fps, når ofta dit, men här och där hostar det betänkligt. Ett alternativ hacket under 4K hade berikat.

Löftet (eller hotet) har sagt att Requiem lutar sig mer mot action, och något mindre mot stealth. Något jag snabbt lyckas skaka av mig. Visst, Amicia plockar en bit in i äventyret på sig ett armborst medan Hugo mer än någonsin kan styra råtthorderna som han vill. Känslan är dock att dessa verktyg är en sista utväg. Amicia, i alla fall min Amicia, jobbar bäst från skuggorna. Hugos kraft är visserligen en gamechanger men äter sig också in i hans sargade pojksjäl.

Nej, jag hävdar att tvåan främst handlar om stealth, med små inslag av desperat action.

Det är i mörkret och det höga gräset som Amicia jobbar mest effektivt. Hennes slunga är tillbaka liksom den alkemiska verktygslådan. Genom hopkok av alkohol, salpeter, svavel och annat lyckas jag både tända och släcka eldar. Att döda facklan hos en patrullerande soldat är ofta lika med dess dödsdom. Dessa knep är emellertid inte nya, men sådana finns det också.

De (klirrande) krukorna fanns i originalet men har fått sig en släng av den alkemiska sleven. Fyll en kruka med tjära och kasta mot en flock fiender. Tutta fyr och skåda kaos och eldar. Pilarna kan även de doppas i olika mixar, med bestående resultat som följd. "Odoris" är oemotståndligt för råttor och att skjuta sådana pilar mot en trälår kan öppna vägar för dig.

Bysantisk eld, uråldriga maskinerier och en djup gameplay-kista vars guld aldrig sinar.

"En djup gameplay-kista vars guld aldrig sinar"

Längs vägen träffar Hugo och Amicia också på vänner, med egna spelregler. Så som en soldat som agerar som en mänsklig sköld och en sjörövarmadam vars glasbit fångar upp minsta ljusglimt och tar oss genom råtthärjade fält. Requiem är en vacker, vemodig och inte sällan kaotisk resa. Särskilt under äventyrets avslutande två tredjedelar törs jag knappt andas.

Döden är ständig, och det är omöjligt att en sexårig pojk och hans syster ska gå genom detta oberörda. Och nej, ärren finns kvar, nya sår rivs upp. Jag försöker in i det längsta undvika att krossa skallar med min stenslunga, för varje gång det sker dör syskonen själva en smula.

Amicia och Hugo är osannolika spelhjältar. Kanske är det därför de lyckas så bra.

Det händer igen.

Actionmätaren slår i taket, men lyckligtvis bara vid väl valda tillfällen.

Du kommer förbluffande långt med en påse småsten.

Ljuset fortsätter vara vår bästa vän.

Håll i de soliga stunderna, för de tar alltid slut.

I askan.

Vår större spelvärld är skev på det här viset. Ett exempel: i 2013 års Tomb Raider-reboot gick Lara Croft från att förtvivlat skrika över att tvingas döda ett rådjur för att halvtimmen senare massmörda människor på löpande band. A Plague Tale: Requiem har däremot ett samvete – hela vägen. Lucas, syskonens käraste vän, vädjar Amicia om att sluta upp med dödandet. Han märker vad det gör med henne, vad det gör med Hugo. Den här biten framställs med sällan skådad fingertoppskänsla. Den är en röd tråd genom såväl spelet som berättelsen.

"Spelet blickar bakåt och inåt. Mina händer är klibbiga av svett"

Du som upplevt Innocence vet att det knappt går att vidröra storyn utan att trilla ner i rått- och spoiler-nästet. Men så mycket kan jag säga: Hugo plågas ännu av det som väcktes i originalet. Krafter drar honom åt ett håll medan hans drömmar lockar honom mot andra vägar. Det är när drömmarna jagas som Requiem på allvar lyfter. Spelet blickar bakåt och inåt. Mina händer är klibbiga av svett.

Det känns mekaniskt ibland, med rum efter rum av patrullerande vakter som vi tar oss genom likt en snitslad bana. Eller ytterligare ett fält med råttor. Oftast är dock A Plague Tale: Requiem inte ett spel som jag spelar, utan en resa som slukar mig. Mästerligt berättat då det, trots sina hundratusentals råttor, aldrig tummar på det som gör det hela speciellt.

Och det speciella är: Amicia och Hugo. Vacker syskonkärlek i en tid då inget vackert finns kvar.

Fotnot: PS5-versionen testad. Spelet släpps även till pc, Xbox Series och (molnversion) Switch.