Warhammer är gothrock blandat med Sabaton på steroider. Det är svulstigt och testosteronstint till den milda grad att det går från töntigt till charmigt. Vi har rymdkalifatet Space Marines, putslustiga orker och buddhist-nazisterna Eldar. Relic Entertainment har alltid haft en stabil grund att bygga på med sin Dawn of War-serie. Med sitt tredje spel är mina förväntningarna skyhöga och jag är inte mycket för gamla meriter.
Jag är en strateginörd som gått från den gamla skolans Warcraft 2 till möp-titlar från Paradox Interactive. Jag älskar att vara defensiv, bygga upp min armé och försiktigt arbeta ner fienden. Lugnt, taktisk och skoningslöst. Därför har Eugen Systems toknördiga Wargame-serie varit min stora kärlek den senaste tiden. Väsenskilt från Dawn of War 3, som är old school-strategi enligt mall A1. Kryddat med moba-influenser från titlar som Heroes of the Storm för att behaga den yngre generationen spelare.
Just moba-influenserna blir extra tydliga i multiplayer-läget, där du vinner genom att förstöra motståndarens shield generator, turret och till sist power core. Vägen dit kantas av resource points som du kan befästa för extra försvar mot envetna fiender. Dessa är även din källa för att få pengar och energi som låter dig beställa in nya trupper. En stor del av gameplay är användandet av hjältar (eller elites, som de heter) och utbudet ligger på nio stycken. Du låser upp hjältar att använda genom att spela spelet, och därmed få pengar. Hjältarna har i sin tur egna förmågor och användningsområden. Bland annat tanks, nukers och vissa som är bra på crowd control. Våra elites kräver i sin tur elite points för att kunna äntra slagfältet, och dessa delas ut med jämna mellanrum under spelets gång. Hjälteklasserna kostar beroende på deras styrka. De allra värsta går på nio elite points, men då får du också mycket pang för pengarna.
Hjälteklasserna är vare sig nytt eller något problem, utan mer ett välkommet inslag som ger spelet en extra dimension. Men tyvärr stärks den känslan av att Dawn of War 3 kan upplevas som föråldrat. Det känns inte heller som att hjälteklasserna tillför tillräckligt mycket. Missuppfatta mig inte, det är en fantastisk känsla när Imperial Knight Solaria äntrar slagfältet iförd sin gigantiska mech-suit. Bara det att det känns som att jag kan det här nu. Bygg bas, köp enheter, ta över resource points, vänta på pengar, tryck ut enheter, vänta på pengar och så vidare.
Snygg är den, Warhammer-världen.
Elites är dock inte Dawn of War 3:s enda nyhet, du kan även använda dig av upp till tre doctrines för att förändra ditt spelsätt. Dessa gör att du kan specialisera dig på vissa områden. Kanske vill du att dina befästa resource points ska göra mer skada, eller kunna hela dina skadade trupper. De kan även ge dina trupper bättre förmågor. Dessa låser du upp genom att levla dina elites, eller med intjänade pengar. Tanken är god, bara det att jag inte riktigt känner att de tillför särskilt mycket. Här hade det varit önskvärt om de gav större bonusar för att du skulle få en mer distinkt inriktning på gameplay.
Relic borde ha sneglat mindre på Blizzard och moba-spel, mer på vad de själva åstadkommit. Company of Heroes-serien är ett fantastiskt stycke strategispel som använder enhetsklasser på ett bra sätt. Enheterna har klara roller och alla tillför något till spelupplevelsen. Jag hade hellre sett att fokus satts på hjältarna, där trupper länkas till exempelvis Imperial Knight Solaria och det är genom henne man beordrar sina olika enheters specialförmågor. Ska man gå den här vägen, gäller det att göra det ordentligt. Dawn of War 3 gör ett tappert försök, men fegar ur halvvägs. Enspelarläget är dessutom ett fruktansvärt oengagerande stycke i sig.
För mig har alltid kampanjerna i den gamla skolans strategispel varit en favorit. Det är ett trevligt sätt att lära sig spelmekaniken (vilket jag förvisso gjorde 1996) och få lite känsla för varför jag slåss. Den här gången snackar vi om ett gäng utvecklare som helt gett upp och hoppas att vi nöjer oss med arga farbröder med stora axelskydd eller buddhist-nazisterna eldar. Orkerna är dock ett charmigt kapitel med sin putslustiga framtonig och waagh!-torn som spelar hårdrock och höjer stridsmoralen. Kampanjen är såpass oengagerande att jag bra spelar den för att jag måste, handlingen kretsar kring någon jäkla pinne och den är väl farlig på något sätt. Att dessutom låta kampanjen handla om tre raser är mest förvirrande. Jag hade hellre sett att de delade upp den i tre kortare kapitel, ett för varje ras. Tur nog har Dawn of War 3 andra kvalitéer.
När du tillsammans med en vän beger dig ut på slagfältet och koordinerar attacker är spelet som bäst. Det må ha varit svårt att hitta onlinemotståndare nu under testperioden, men AI:n fungerar dock bra som motståndare och ger ett fullgott motstånd för nybörjare. När jag tillsammans med skribentkollegan Tobias hanterar två orkhorder känns det nästan som om jag kan förlåta Relic för alla stolpträffar och missade möjligheter, men bara nästan.
När det kommer till att ta ut svängarna, visar det sig att Relic svängt en aning för lite i en kurva och kört in i ett vägräcke. Dawn of War 3 är inte dåligt, men det känns ibland hopplöst utdaterat. Jag hade hoppats mer från en studio som gett oss Homeworld och Company of Heroes. De senaste åren har strategispelen gjort återkomst och de har gjort det med en sjuhelsikes smäll. Homeworld: Deserts of Kharak förgyllde förra året tillsammans med Hearts of Iron IV och Total War: Warhammer.
Är du ett fan av Warhammer och de tidigare spelen i serien kommer du förmodligen inte bli besviken, men är du bara ett ute efter ett schyst strategispel kan du stå över den här titeln. Åtminstone till det kommer en ordentlig expansion som bjuder på lite mer aktuellt godis.
