Även om inte allt är fingertoppskänsligt gestaltat så är det en ständigt fascinerande resa, där för spelvärlden ovanliga teman avhandlas – från sexuella övergrepp till plagiat i konstvärlden. Mest intressant är dock hur den övergripande konflikten mellan vuxenvärldens kyliga arrogans och ungdomens passionerade empati tar sig olika uttryck, och lyckas handla om allt från kapitalismens baksidor till byråkratins mer människofientliga sidor.
På så vis handlar det i sin kärna mindre om vuxna mot ungdomar, och mer om förtryckande system och svårigheten att hitta en plats i en värld full av fyrkantiga mallar. Huvudkaraktärerna är alla sökare efter gemenskap och trygghet på olika vis, och deras sökande leder dem till varandra. Till en familj de själva kan skapa och definiera, och en gemenskap där de inte är utstötta och konstiga.
Persona 5 är ett spel med tydlig identitet, om rätten att få vara den man är – komplett med brister, blåmärken och ärr. Här och var brister spelet dock lite. Du som spelare blir snabbt mer fokuserad på att kultivera vänskaper snarare än rollspela en karaktär. Ironiskt nog har inte du lyxen att vara dig själv alls. Istället är det viktigt att säga det dina vänner vill höra. Så har det alltid varit i Persona-spelen. Det finns ett lite självmotsägande inslag av manipulation i det faktumet att du som huvudkaraktär försakar sin egen identitet för att främja dina vänners. En självutplånande, enkelriktad vänskap. Det är förvisso en ganska intressant aspekt av spelet, oavsett om det är medvetet tänkt så eller ej.
Intrigen är lika övertydlig på ytplanet som i de metaforer och liknelser det svänger sig med. På så vis är det inte bara en berättelse om tonåringar, utan i sig en gestaltning av de yviga uttryck och känslostormar som hör tonåren till. Alla de där tillgjorda gesterna och poserna som karaktärerna svänger sig med blir för mig närmast en gestaltning av ett osäkert sökande efter identitet, där ungdomarna tar i för att definiera sig själva på överdrivna sätt.
En annan sak som gör att Persona 5 känns som en trulig yngling är att spelet inte alltid är fullt så smart som det själv verkar tro. Det är ojämnt här och var, minst i dialogerna, som svamlar på, upprepar sig och skriver spelaren onödigt mycket på näsan ibland. Vissa repliker är mest komiska. En favorit är när en karaktär säger att hon vill bli actionskådis, och därför måste öva på sina ”actions”.
Vissa teman, inte minst sexualitet, är bitvis valhänt hanterat. Även det kan ses som en gestaltning av tonårens trevande sökande. Ibland blir det dock mest obekvämt på ett lite tondövt sätt – som i en ganska märklig sekvens där tre pojkar får för sig att beställa en speciell hemtjänst där kvinnorna "gör allt".
