Det fina är att det trots allt drama är ganska lättsamt. Det känns som om Geralts största äventyr ligger bakom honom. Touissant har allt han behöver: vin och kvinnor. På gatorna möts Geralt med respekt snarare än gängse hån, spott och spe. Här är han hjälte istället för ett missfoster.
Ja, till och med en riddare. I ett sidospår ställer Geralt, riddare av Rivia, upp i tornerspelet och får duellera, gallopera och skjuta prick med sitt armborst. När kvällen nalkas drar han sig tillbaka till sin vingård. Du läste rätt. En bit in i äventyret belönas du med en vingård, med en butler (älskar honom!), tjänstefolk och möjlighet att rusta upp stället. Rent spelmässigt betyder det ringa men bara känslan av att Geralt har ett hem med ett sovrum räcker långt. Jag är glad för hans skull.
Kanske är det här, på sin vingård, som Geralt går i monsterjägarpension?
Spelmekaniskt tar inte Blood and Wine sig stora friheter. Gwent har utökas med Skelligekort, du kan smida mästarsvärd och topprustning, och följer du ett särskilt omfattande sidouppdrag hela vägen in i mål, via dimensionsportaler och till botten av en sjö, kan du låsa upp nya mutationer som ger dina signs oanade krafter. Igni har aldrig varit mer explosiv. Några omvälvande förändringar handlar det knappast om, ty det är svårt att lära en gammal varg att sitta.
Främst handlar Blood and Wine om två saker: att insupa den sydländska atmosfären och älska berättelsen.
En monsterjätte, nobla riddare och en skock bräkande får. Starten är inte lågmäld.
Sista kapitlet i The Witcher 3 har en fantastisk story fylld med starka personporträtt, alla målade i regnbågens alla nyanser. Grevinnan, som också råkar vara en gammal väninna, döljer under sina pretentiösa ord och de dramatiska klänningarna en pojkflickas hjärta. Hon drar sig inte för att slita sönder kjolarna och bara iklädd pantalonger rusa genom Beauclairs gator för att rädda både människor och anseende. Främst det senare, ärligt talat.
Trettio timmar blod, vin och kärlek
Om du har något emot att spela världens bästa rollspel kan jag trösta dig med att du kan jäkta igenom berättelsen på cirka tio timmar. Är du som jag kan du dra ut på det i drygt det tredubbla. Här finns Gwentturneringar att vinna, monsterkontrakt att ta sig an och underjordiska grottkomplex att utforska. Sidouppdragen är återigen bättre än merparten av andra rollspels huvudrätter. De blandar tragedier med jakten på en statys magiska testiklar och en man som placerar en medeltida kamera på sitt huvud. Du kommer inte att vilja missa en sekund av vare sig det absurda eller det dramatiska.
Högt och lågt. Drama och trams. Berättelsen har allt.
Så skål, CD Projekt. Under året som gått har ni varit ett föredöme som borde få era konkurrenter att rodna av skam. Ni gav oss ett av tidernas mäktigaste äventyr och följde upp det med ett drygt dussin dlc-paket – gratis, förstås. Det kunde ha slutat där och hade i så fall varit gott nog men istället har ni levererat två expansioner varav den senare är mer omfattande och bättre än många fullängdsspel.
Vi har girigt klunkat i oss av äventyren men detta, det sista glaset, ska vi dricka med andakt. Vi ska smutta på vinet, blodet och kärleken, för jag vet inte när vi får smaka något lika berusande igen. Kanske inte förrän 2077?
Fotnot: Recensionen avser pc-versionen av Blood and Wine.
