Striderna är tv-spel i sitt esse. Den timide, rättrådige tjuven snedstreck helyllesambon Nathan Drake har allså tagit livet av 639 människor. På 16 timmar! Jag skrev det i inledningen, och det är värt att sägas med eftertryck. Det här är en massmördarmatiné som i vilket annat medium som helst skulle framstå som fullständigt makaber. Inte ens i Naughty Dogs The Last of Us blev det lika tydligt hur avgrundsdjup klyftan mellan gameplay och berättande har blivit i spelens värld. Nästan alla moderna titlar lider av åkomman; det enorma glappet mellan spelmekaniken och berättandet.

Golvar Uncharted 4 Last of Us? I vissa avseenden.

För tänk hur det hade varit om varje fight i Uncharted hade betytt något, både för mig och Nate. Om vi motvilligt hade fått jobba och svettas för varje kill. Hur mycket lättare det hade varit att ta det här på allvar då. Spelet har två stora brister som konstant visar sina fula anleten. De förvisso färgstarka och tunga striderna - och det faktum att det trots alla ambitioner är ett spel. I en samtid när gameplay är lika med putta lådor och skjuta.

Och hur tänker Naughty Dog egentligen med sina hopp- och klättringssekvenser? Det är så tafatt implementerat att jag undrar om man lagt manken till. Eller tror man att vi är imbecilla? Förvisso välanimerat och mjukt men helt utan utmaning. Håll spaken åt rätt håll och tryckt febrilt på x-knappen så är du framme på ett kick. Du KAN inte ramla. Du KAN knappt ta ett ödesdigert felsteg. Hela vitsen med att låta sin huvudperson klänga på lodräta bergssidor måste väl ändå vara att frammana en känsla av utsatthet och desperation. Och spel måste väl utmana i mer än att undvika kulor som viner kring öronen?

Hitman?

Hur påkostad den här barndomsdrömmen, det här piratäventyret än är, går det inte att komma ifrån att någon hela tiden sagt: “Gameplay. Vi måste få in gameplay här!” Möjligtvis kommer orden från en producent med räknenisse-ambitioner, som såg de stuntals väl utdragna filmsekvenserna och lugna transportsträckorna och ville hindra Kojimia-fiering av spelet. Men som sedan gick lite för långt i sin iver att ställa saker och ting till rätta. Som den sluttande Skottlands-banan där man efter att ha besegrat tjogvis med legosoldater måste putta en låda på hjul tvärs över banan för att ha något att hoppa upp på. När det finns mängder av andra lådor precis intill. Eller för den delen ett flertal fästpunkter för den nyintroducerade änterhaken. Varför kunde Nathan och brodern Sam inte bara ha klättrat? Vissa stunder är bröderna oövervinneliga spindelmän. I andra kan de inte kliva över en nedfallen bom. Gameplay. Illa implementerat gameplay. Som ändå är nödvändigt för att inte spelet ska bli en interaktiv film. Men visst hade det kunnat göras snyggare. Ibland känns det som om det är två helt olika team som har fött fram Uncharted 4.

Lita fan aldrig på legosoldater. Från Sydafrika.

Men i kaptiel 14 och framåt vänder det sedan igen. Det var länge sedan jag var med om en så rafflande men ändå utdragen spurtsträcka. Som även den bryts av fint med ännu en tillbakablick med det unga brödraparet Drake. Förundran och äventyslusta får åter sin rättmätiga plats, och det känns som om serien plötsligt hittar hem. Finalen är rejält omtumlande och får mig på något sätt att se resten av spelet med andra ögon. Det verkar som om Naughty Dog på allvar vaknar till liv igen, och det gör jag också.

Uncharted 4 må vara en snitslad bana, men den är utan tvekan världens vackraste snitslade bana. Om du bara tar dig tid kommer du att få se saker du bara kunnat drömma om. Men jag önskar verkligen att Naughty Dog vågat utforska bröderna Drakes ungdomsjag lite närmare. Den Stand by me-känsla som man hade kunnat förmedla skulle ha lyft det här till skyarna. Redan nu är passagerna med den unge Nathan några av spelets bästa, trots avsaknaden av eldstrider och gömda djungeltempel. Det där gränslandet mellan barndom och vuxenliv där allt är så nytt och oförstört, men samtidigt problematiskt och lite ångestladdat. Den unge, gängliga Nathan i en alldeles för stor jeansjacka väcker också långt fler sympatier än den vuxne quarterback-Nate, som är alldeles för generisk och övergläses inte bara av sitt ungdomsjag, utan även av brodern Sam (trots Luke Perry-look), Elena och tveksamme fadersfiguren Sully.

Studion bakom en av samtidens bästa titlar har en osviklig känsla för detaljer. Som när Nathan varsamt sveper en gren åt sidan, eller lutar sig mot en vägg. Eller hur Sam kisar när han får ljuset från Nates ficklampa i ögonen. Dammpartiklarna på den gamla vinden. Eller de små kommentarerna som alltid fälls vid exakt rätt tillfälle. Det är så välpolerat! Som om man skapat sin svansesång! Vilket det kanske är. För Uncharted-sagan är slut nu, åtminstone om man får tro utvecklarna själva.

Stämningsfullt

Och de lämnar Drake, piraterna, de gömda templen och skatterna i våra händer, att vårda lika ömt som vår egen barndoms äventyr. Hur och vad vi minns är upp till var och en, men för min del kommer i alla fall det det gamla polaroidkortet som jag tog i den mörka villan ligga närmast hjärtat. Två, unga bröder med hela livet framför sig.

Med den omissigenkänliga livslustan och upptäckarglöden fullkomligen strålande från ansiktena.

Fotnot: Vi kommer att testa och rapportera om Uncharted 4:s multiplayerkomponent efter spelets release.