Rise of the Tomb Raider

Känslan för tempo är förstklassig. Jag kastas in i action i form av raserande gruvor och en rafflande jakt över en glaciär där Lara jagas av den mystiska organisationen Trinity. Upptempopartierna är betydligt mer väloljade än sist, om än inte så värst djuplodande, och istället för att längta bort från dem kommer jag på mig själv med att se fram emot vart spelmatinén ska ta mig härnäst.

Flärden gör sitt. Rise of the Tomb Raider är ett äventyr för både hjärta och öga. Tekniskt sett är kanske inte steget så långt från förra generationen som jag hade hoppats på. Dock är estetiken fulländad. Att åla sig genom trånga, dammiga gravvalv i Syrien och se skorpioner kravla genom ihåliga dödskallar sätter stämningen, liksom att i Sibirien infiltrera en Sovjetbas från kalla kriget. De blodröda flaggorna vajar i vinden och diabilderna från förr visar en verklighet som näppeligen kan kläs med ord.

Dock klampar det första stora området rätt ner i öppenvärld-fällan. Jag kan knappt se spelet för alla prylar. Vart jag än vänder mig finns en kista att gräva upp, ett rådjur att jaga, en grotta att utforska, ett monument att tyda, en affisch att bränna och… ja, du förstår nog vart jag vill komma. Så fort jag aktiverar Laras överlevnadsinstinkt (läs: en slags röntgenblick) fylls världen av gula objekt och kartan av pluppar i alla former och storlekar. Det blir betungande och ihåligt på en och samma gång.

Lev mer, samla mindre

Allt är förstås inte meningslöst att plocka på sig. Jag gillar nymodigheten att du tvingas levla din grekiska, mongoliska och ryska för att tyda vissa texter. Likväl är ett visst samlande nödvändigt om du vill levla Lara själv. Förmågorna du låser upp sträcker sig från tråkiga (mer xp för att samla saker) till brutala (möjligheten att headshotta flera mål åt gången) och unika (att se hjärtat hos djur du jagar).

Fast ärligt talat lever jag hellre än att levla. Lyckligtvis slipper vi vänta till uppföljaren för att samlarmanin ska fixas. Redan under äventyrets andra försök lyckas det klä ett öppet område i en betydligt mer smickrande kostym. Det öppna blir en styrka.

Samlarhetsen avtar och istället får jag följa den fascinerande lokalbefolkningens vardag genom att bara vandra omkring. Jag får gott om chanser att prova på Lara nya simkunskaper. Jag dyker bland vattenfallen och simmar ner i undervattensgrottor. Uppe bland bergen lär jag mig nya våghalsiga klättringsfärdigheter. Upptäckarlusten bubblar i magen.

Mest av allt är nya Tomb Raider ett äventyr. Då är det också som bäst.

Så är det: de flesta stunder handlar om just den här kittlande äventyrsglädjen. De tjugo timmarna är sprängfyllda med sådant. Jag tänker på de frivilliga platserna Lara kan ta sig an. Vart och ett tar avstamp i ett intrikat pussel. En plats får mig att minnas cistern från 1996-originalet där det gäller att på mer eller mindre konventionella sätt höja vattennivån för att nå målet. En annan består av ett bysantiskt stridsskepp som hänger lodrätt i en enorm isgrotta. Det är lika fantastiskt som det låter.

Stealthfokuset är – det vill säga, om du vill – tydligare än sist och utrustad med min pilbåge (vilket alla vet är det enda rimliga spelvapnet) blir striderna mer likt ett roligt, om än blodigt, parti kurragömma. Det är en lösning som fungerar. Dock ska du ha klart för dig att det är som äventyr Rise skiner allra starkast och som också gör det till det bästa Tomb Raider någonsin.

Fotnot: Vi har testat Rise of the Tomb Raider till Xbox One. Spelet släpps till pc och PS4 under 2016.