Spelet kan också bli lite repetitivt. Det är vanligt att jag smyger in i samma bekanta byar om och om igen (visserligen för att jag inte kan sluta spela). Alltid befolkade med nya soldater hur många gånger jag än rensat dem. Att dö kan också få irriterande konsekvenser då checkpointsystemet är lite snålt emellanåt. Ibland kan du förlora en över en halvtimmes progression om du åker på stryk. Det ökar förstås viljan att hålla sig vid liv, men i ett redan långt spel kan det samtidigt kännas frustrerande.

Tondövt

Sedan har vi ju det där med den ojämna tonen. Quiet, den lättklädda krypskytten som kan hjälpa dig med understöd under uppdragen är väldigt användbar, men sättet hon framställs på är mest märkligt i sammahanget.

Phantom Pain är inte humorlöst, men det är i grund och botten en ganska mörk saga. Det är Snakes egen Apocalypse Now. Att då i allvarliga konversationer ha en kamera som zoomar in på ett par dallriga bröst blir väldigt märkligt ur ett berättarperspektiv. Bröst är väl bra – men allt har sin plats. Ännu fånigare blir det när ett av de bästa sätten att bli kompis med Quiet är att bokstavligen stå som ett fån och glo på hennes bröst. Ju bättre kompisar ni blir, desto mer avancerade poser gör hon dessutom för dig som belöning när du stirrar. Om det är meningen att vi ska kunna ta deras vänskap på allvar, vilket jag gärna vill göra (Snuskhummer! /Red.), så är det här ett konstigt inslag.

Den här krabaten är väldigt användbar, och kan uppgraderas till ett offensivt monster.

Både Snake och Quiet är trasiga. De är freaks. Det finns något fint i bandet mellan dem som hade kunnat bli något riktigt starkt om Kojima lagt band på sig lite.

Quiet är inte det enda exemplet på hur tonen krockar ibland. Inkluderandet av barnsoldater är i teorin intressant, men Kojima hanterar det ganska ojämnt. Dels fungerar barnen som ren spelmekanik – fiender du inte får döda. Och visst är det genuint obekvämt att höras deras skrämda skrik när de hittar en av sina sövda kompisar. Det hade kunnat göras intressanta poänger där.

Men Kojima ror det inte riktigt iland. Inför varje uppdrag får vi förtexter som förklarar vem som skrivit det (oftast Kojima, så klart) och även vilka karaktärer och fiender som medverkar. Där kan man ibland läsa ”Guest starring: Child Soldiers”. Den lilla raden säger egentligen allt man behöver veta om varför barnsoldaterna inte riktigt fungerar som tema i Phantom Pain.

Ett vemodigt farväl.

Det var detta jag menade när jag talade om Snakes rumpa i början. Kojimas lekfullhet är en viktig del av det som gör Metal Gear Solid så unikt, men också det som bitvis lägger lite krokben de gånger fingertoppskänslan saknas.

Alldeles oavsett de här invändningarna är Phantom Pain ett helt makalöst spel i sina bästa stunder – vilket är för det allra mesta. Det är ett matigt, välgjort och fantastiskt underhållande actionspel och bitvis också en underhållande berättelse när Kojima prickar rätt med manuspennan.

Det är vemodigt att detta är ett farväl, för det känns som början på en underbar vänskap mer än ett avslut.

Fotnot: Vi har spelat pc-versionen av MGS V: The Phantom Pain.