Artiklar av Johan Granström

Dagen till ära konstaterar vi att ännu ett år hittat på att glida förbi i ett tempo som tarvar frågor av arten: "Rackarns, är 2004 redan slut?!". Bra spel har som bekant en tendens att öka tidens tempo och för att du inte ska tappa greppet har FZ i vanlig ordning sammanställt det gångna spelårets höjdpunkter och besvikelser. Mycket nöje och gott nytt år!

Vampire: The Masquerade – Bloodlines är det andra spelet baserat på det klassiska rollspelet skapat av White Wolf. Denna gång är det spelutvecklarna Troika Games som stått för utvecklingen. Det första spelet i serien, Redemption, släpptes sommaren 2000. Under de senaste månaderna har vi bombarderats med förtittar, skärmdumpar och filmer på den kommande Redemption-uppföljaren och idag, nästan fem år senare, har äntligen den huggtandsbestyckade fortsättningen landat.

För ungefär en månad sedan fick jag nöjet att recensera peka-och-klicka-äventyret Aura. Om jag varit sisådär fem år yngre hade jag nog aldrig haft tålamod med det långsamma och tankekrävande spelupplägget. Innan jag testade Aura hade jag näst intill aldrig rört den här typen av spel men allt förändrades när jag fick spelet i mina händer, jag var helt såld. Det liknande ingenting jag tidigare spelat. Gissa om jag blev varm i kläderna när jag fick tillfället att testa Myst IV.

Alla kommer väl ihåg den stora besvikelsen när gänget bakom Hidden & Dangerous 2, Illussion Softworks, meddelade att spelet inte skulle skeppas med co-op. Ett av mina ljuvaste spelminnen är från den sommaren då jag och en polare lirade igenom det första Hidden & Dangerous tillsammans. Horder av nazister och buggar gjorde spelandet till frustrerande upplevelse, men kul det hade vi.

1993 släppte det då relativt okända företaget Cyan ett av världens mest framgångsrika spel någonsin. Totalt beräknas Myst och dess uppföljare sålt mer än 10 miljoner exemplar. Spelkonceptet med total frihet i en värld uppbyggd av datorrenderade panoramabilder var på den tiden revolutionerande. Man måste komma ihåg att det mest avancerande inom grafikmotorer på den tiden var id Softwares Doom-motor. Idén med enkla pussel och en fullt interaktiv spelvärld verkade vara ett säljande koncept i gryningen av FPS-boomen.

Andra världskriget är kanske den mest söndermjölkade kossan i spelhistorien och spelen har ofta saknat själ och djup. Förstapersonsskjutare är nog den typ av spel som fått mest uppmärksamhet och har allt oftare blivit mer och mer likartade. Strategispel med andra världskrigstema finns det också en hel del av. RTS-genren är tyvärr precis som sin kusin, förstapersonsskjutarna, även drabbad av söndermjölkadekosjukan. Tack och lov finns det ett par extra starkt lysande stjärnor på den ibland mörka spelhimlen. Svenska Paradox Entertainment är en av dem, och med sitt strategilir Hearts of Iron fick de för några år sedan lysande kritik av pressen och hardcorestrateger världen över. Uppföljaren, med titeln Hearts of Iron 2, beräknas släppas tidigt nästa år.

Mitt intresse för TV har svalnat rejält under de senaste åren. Alla dessa dokusåpor, halvbilliga actionserier och annat skräp har hjälpt till att hålla mig borta från dumburken. Ser jag TV så ser jag inte för att jag måste utan för att det aldrig finns nåt annat vettigt att göra. Ibland händer det att man av misstag sett ett avsnitt av serien Alias. För mig är serien bara en i mängden, och i brist på bättre ord, rätt tråkig. Nu hoppas jag bara att spelet är bättre…

Producenten bakom filmer som Snuten i Hollywood och Pirates of the Caribbean, Jerry Bruckheimer, var för några år sedan med och skapade den nu omåttligt populära TV-serien Crime Scene Investigation (CSI). Hemligheterna bakom seriens framgång är många - huvudpersonernas icke existerande privatliv och seriens sinne för detaljer är förmodligen några av ingredienserna som gjort den så omtyckt. För ungefär ett år sedan släpptes det första spelet, vilket fick ett halvsvalt mottagande av recensenter och gamers. Nu finns uppföljaren, Dark Motives, ute och min uppgift är att se om det är bättre än föregångaren.

År 1989 skapade företaget Techno Soft en helt ny spelgenre då de släppte ett spel kallat Herzog Zwei till Sega Megadrive. Turligt nog för folket på Westwood glömdes spelet bort, som 1992 släppte sitt Dune 2. De hade lyckats med att kombinera resurshantering och strategi på ett sådant sätt som ingen annan tidigare gjort. För första gången hade vardera sida sin unika uppsjö av byggnader och enheter. Realtidstrategin hade sett dagens ljus.

Jag har alltid föredragit Diablo-seriens actionbetonade spelupplägg jämfört med gedigna rollspel som till exempel Baldurs Gate. Med det säger jag inte att det sistnämnda är ett dåligt spel. Jag uppskattar spel med djup handling, däremot tappar jag snabbt intresset då tempot bromsas ned av långsamma och tankekrävande strider, miljoner valmöjligheter och så vidare. Fartfylld action och förenklade rollspelselement är egenskaper som väger tyngre när jag gör mina val av spel i denna genre.

Illusion Softworks gangsterspel Mafia är spelvärldens svar på Gudfadern. Om man tittar lite på ytan får man snabbt en felaktig bild av vad som förmedlas. Jag kommer inte ihåg Mafia för biljakterna och eldstriderna, utan för den fängslande berättelsen som var så lätt att ta till sig. I dagarna släpps Media Mobsters gangsterlir Gangland, som naturligtvis har alla viktiga ingredienser som ett gangsterspel ska ha. Nästan i alla fall…