Sedan 1998 har det självklart varit ett av spelen i toppen på min all time high-lista och jag har sett att det ligger där uppe på många andras listor också genom åren. Men misstanken har slagit mig ibland att det ligger där uppe för att det var en upplevelse kopplad till just den tid det släpptes i. Jag har ju spelat Shafers spel sedan dess, och de har i mina ögon några saker gemensamt; de är mysiga, de bygger på originella idéer, men genomförandet är ofta lite sådär. Shafers visioner och genomsympatiska personlighet väger upp mycket, men till samma nivå som Grim Fandango låg på har han aldrig mer nått.

"Istället för att matas med ett färdigt alster är vi med och skapar det i spelandet. "

Eller så han just det. Schafer når kanske både dit och över, helt enkelt för att Grim Fandango inte var så überbra som jag vill minnas, att det var helt makalöst i den konkurrens som fanns för 17 år sedan, men idag "bara" är ännu ett Shaferspel? En mysig, genuin och rolig upplevelse, men inget tidlöst mästerverk.

För spel har ju tyvärr en tendens att åldras sämre än film, musik och litteratur. Tekniken blir som bekant fort gammal, det som var snyggt då är fult nu och det man accepterade - knappt ens reflekterade över ens - då, blir man arg på nu. Jag menar laddningstider, usel styrning, dåliga instruktioner och få sparpunkter som gör att man får spela om långa sträckor. Du vet vad jag menar. Jag har dåligt tålamod med dylikt.

Just den upplevelsen hade jag nyligen med Resident Evil HD, alltså den senaste inkarnationen av klassikern från 1996 (är det den femte eller sjätte i ordningen?). Alla vi som spelade det under de där första åren har våra egna historier och minnen om det; vi vet var vi befann oss, vem vi spelade med, hur vi skrek när hundjäveln kom flygandes och hur vi knappt vågade andas i bristen på kulor, örter eller färgband till skrivmaskinen. Vi hade aldrig upplevt något liknande.

Resident Evil skrämmer knappast skiten ur oss i dag som det gjorde 1996.

Somliga har ärr för livet; jag har berättat förr hur min son råkade titta på medan jag spelade och fortfarande idag, när han är 23 år, knappt kan se ens riktig gamla, dåliga skräckfilmer med zombier utan att bli livrädd (okej då, råkade och råkade, jag skulle låta honom kolla lite, men fastnade så djupt inne i den där herrgården att jag glömde att jag parkerat sonen där snett bakom min rygg).

Problemet nu?

Att jag blev noll rädd.

En av de så underbara sakerna med spel är ju interaktionen vi har med konstverken; istället för att matas med ett färdigt alster är vi med och skapar det i spelandet. Vi får inte allt serverat och klart, vi blir istället medberättare genom våra val och vårt sätt att lösa problemen vi ställs inför.

Det är ju det som gör spelupplevelser så speciella; de blir så personliga, blir just våra egna, inre berättelser. Vi spelar samma spel, ändå inte. Vår upplevelse av film och litteratur kan också variera, men filmen innehåller de scener den innehåller oavsett var du ser den, en bok samma ord vare sig du läser den när du är trött eller pigg, gillar genren eller inte. Den vassa eggen var på pricken samma bok nu som då, jag kunde inte påverka berättelsen ett dugg.