Jag trillade över en bok på Amazon nyligen. Jag letade spelböcker och fick då automatiskt tips på liknande böcker. Och där låg den, Reset: Video games & psychoteraphy av Mike Langlois. En bok om spel och psykoterapi alltså, för knappt tre dollar.

Det gick inte att motstå.

Den är av det där slaget att man känner jösses, jag hade inte en susning om att man kunde se på saken från den vinkeln. Boken är nämligen skriven av en terapeut som är gamer, som arbetar med gamers och som använder spel i sin terapi. Och nej, han har inte klienter som behöver hjälp med sitt spelande, bara klienter som behöver gå i terapi som vanligt folk, med den skillnaden att de också gillar spel. Det vill säga en ganska stor del av befolkningen. Han visar sig ha en del rätt intressanta poänger, den gode Langlois.

Vad säger den här bilden om FZ-redaktionen?

Men låt oss bara backa lite, till varför jag ens tyckte att boken verkade intressant. För några veckor sedan hämtade jag och min 17-åriga dotter hennes bästis vid tåget på vårt land. Det är en halvtimmas bilfärd, och medan jag koncentrerade mig på den hala vägen, pratade de ifatt om vad som hänt den senaste tiden. Jag lyssnade bara på ett halvt öra, tills jag plötsligt insåg att samtalet de hade om en kille bottnade i hans agerade i #World of Warcraft.

Vem är du?

Han hade svårt att tåla att dotterns kompis var bättre, han kunde inte erkänna att det var hennes förtjänst att de vann så bra loot och att hon hela tiden räddade honom från att dö. Han skylde ifrån sig och betedde sig på det hela taget rätt barnsligt. Men det märkliga - eller egentligen tvärt om självklara - var att de inte gjorde någon skillnad på vem den här killen var i spelet och vem han var i verkligheten.

"Till allas förvåning var det jag"

.Det hängde samman. Eller snarare; det var ingen skillnad. För dem var han en och den samma vare sig det var i skolan eller i Wow. Vilket var mer än han verkade ha fattat, stackaren. Av samtalet framgick nämligen att han inte alls förstod varför dotterns kompis var så irriterad på honom där ute i verkligheten när det han gjort bara hade skett inne i Wow. När hon sa det suckade någon i bilen djupt och sa vilken looser. Till allas förvåning var det jag.

Förutom att det blev knäpptyst i baksätet fick det mig att fundera på mitt eget spelande. Vem är jag i spel?