Death Stranding

När jag plockade upp Death Stranding visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, åsikterna kring spelet gick isär rejält och spelet hade fått kritik för sin gameplay och en lång rad andra saker. Nu efter lite mer än 60 timmar har eftertexterna rullat och undertecknad kan konstatera att jag har älskat i stort sett varje sekund av spelet.

Världen vi stiger in i liknar inte något annat jag har sett i ett spel tidigare, det är som en blandning av månlandskap och Skottland? Eller kanske min egen barndoms bohuskust? oavsett vilket slår det an en sådan fin sträng inom mig att jag ryser där jag sitter i soffan. Jag är ruskigt svag för melankoli, Joakim Berg är i mångt och mycket min husgud och även om jag som person är en ganska så glad prick så har jag alltid dragits till det melankoliska och mörka när det gäller kultur i alla dess former. Death Stranding bockar i stort sett av varenda box här för mig, detta blir oerhört tydligt precis i början av spelet när du vandrar mot ditt mål i horisonten och precis i samma sekund som du ser byggnaden börjar en slinga av ”Low Roar” rulla. I just det ögonblicket suddas skiljelinjerna mellan verklighet och fiktion ut hos mig och jag blir en del av den här världen. Den vindpinade terrängen som jag arbetar mig framåt i påminner om de regniga vinterdagarna på västkusten, blåsigt, kallt och blött men också en känsla av friskhet och att vara vid liv.

Vi spelar som Sam Bridges, en så kallad porter vars uppgift är att kånka stora mängder av förnödenheter genom det här ogästvänliga landskapet och stundtals rent livsfarliga Amerika. Civilisationen som vi känner den är borta, de större städerna är ett minne blott och de flesta människor lever nu sina liv under jord i mindre bunkrar. Anledningarna till detta är många och jag vill inte gå in närmare på det då risken för spoilers är stor, men vi kan väl säga som så här att gränserna mellan de levande och de dödas värld på sätt och vis har suddats ut och att detta har fått massor av konsekvenser. En sådan konsekvens är något som kallas för ”Timefall” detta är enkelt förklarat nederbörd i alla dess former men som i den här världen har en ohygglig sidoeffekt, utsätts man för den så åldras man nämligen väldigt fort. Detta gäller både människor och andra saker som exempelvis de lådor som man kånkar runt på genom hela spelet.

Den riktigt stora faran kommer dock i form av så kallade BT’s (Beached Things). Detta är själar av döda som är strandade och inte kan ta sig över till de dödas rike och även om det skulle vara fel att benämna dem som onda så är det något man bör undvika, de försöker nämligen dra med sig dig in i deras värld. Ju längre du kommer in i spelet får du lite olika verktyg för att hantera dem, men jag fann ändå att det bästa sättet att hantera områden med BT’s var att ta det lugnt och försöka smyga sig igenom. Rejält nervkittlande!

Grundpremissen i spelet är ju annars att du ska frakta saker mellan olika delar av USA eller UCA som det kallas för i spelet ”United Cities of America”. Ett större uppdrag finns också där i bakgrunden men det tänker jag som sagt att ni som inte har spelat spelet än bättre upptäcker på egen hand.

Rollprestationerna är bland de bästa jag har sett i spelmediet, Last of Us kan kanske ha något att säga till om där men utöver det så kan jag på rak arm faktiskt inte komma på något som är i närheten av det här. Det finns djup hos i stort sett alla karaktärer och det känns verkligen som att du lär känna dem. Norman Reedus som spelar Sam är jag sedan tidigare svag för, de första sex säsongerna av Walking Dead knarkade jag verkligen så hade ganska så gott öga till honom redan tidigare. Den som jag dock tycker sticker ut mest är Mads Mikkelsen som golvar mig i rollen som Cliff. Kul där är också att det finns en kortare intervju med honom och Hideo Kojima på Youtube där han berättar om hur svårt det var i början att få grepp om rollen tills han fick se all den art som Kojima och hans team tagit fram, han hittade sin inspiration i det där och levererade en av de mest minnesvärda karaktärerna någonsin i min bok.

Något som blivit en meme av spelet är ju det här med att det ska vara någon form av frakt simulator och även om jag såklart kan se var det kommer ifrån så finns det även här ett djup. Du behöver tänka till och planera dina rutter väl och ibland kanske du ställs inför valet mellan att gå genom ett område med fienden eller ta en annan väg med tuffare miljö. Förstår verkligen att detta inte är för alla, men för egen del så hamnade jag nästan som i någon form av meditativt tillstånd när jag packade om sakerna och sedan satte en stolthet i att finna just den bästa och mest effektiva rutten för mig. Det är går inte att påpeka nog hur unikt det här spelet ändå är någonstans och i en värld där mycket av det vi får se är mer av samma sak så tycker jag Death Stranding verkligen behövs. Det gör något nytt och i min bok görs det förbannat bra!

Så bra faktiskt att undertecknad som annars aldrig bryr sig om Trophys/Achivments faktiskt är övertygad om att jag kommer plocka den här. Det är alldeles för bra för att lägga ifrån sig och den där upptäckarlusten finns kvar än trots över 60 timmar i spelet redan. Låt dock inte det här med speltiden skrämma dig, det går att spela igenom bra mycket snabbare om man vill.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om detta mästerverk, det är kanske inte ett spel för alla men för mig så var det en underbar överraskning som helt klart kvalar in på min lista över de fem bästa spelen någonsin som jag har spelat. Brister finns såklart, herregud sektionerna uppe i de snöbeklädda bergen kommer jag drömma mardrömmar om länge, men detta till trots så älskade jag ändå varje sekund av det. Mycket finns att säga om Hideo Kojima, gränsen mellan genialitet och dårskap är hårfin men i min bok så håller han sig på rätt sida hela vägen här. Världen som byggs upp är bedårande vacker samtidigt som det ger just den där rätta tonen av den där melankolin som jag tjatar så mycket om.

Att sätta någon form av betyg på det här är svårt tycker jag. Dels kan jag känna att betyg är något utdaterat när det gäller spel och all form av kultur egentligen, det säger så lite men får ofta så stora växlar och jag är så där gubbgrinig så jag också kan tycka att det ibland råder lite väl hög inflation av bra betyg. Med detta sagt, Death Stranding är helt klart en femma i min bok, det lär verkligen inte vara det för alla men jag tycker ändå någonstans att det Kojima gör här ska premieras, det är som sagt något nytt och annorlunda, något som bryter av det här ekorrhjulet vi suttit fast i ett tag nu. Spelet var gratis på Epic häromdagen, ni som inte har spelat det hoppas jag verkligen att ni plockade upp det där och då. Spelet är värd sin tidsinvestering och väl värt att testas i alla fall, som sagt det kommer inte vara för alla men för er som det klickar för. Ni har en underbar resa framför er och glöm för allt i världen nu inte att lyssna på Soundtracket!

Den omskrivningen sitter nog mer hos dig, iaf finns det inte hos mig. Spelet är genuint bra i min bok, men då det skiljer sig såpass mycket jämfört med många andra spel kan jag förstå att tröskeln kanske är lite högre för att fortsätta med spelet. Spelet är som en lök, flera lager och några av de där lagren kan vara tuffa att tugga i sig för en del tror jag.

Fast, finns det något för alla så blir det ju ofta en ganska urvattnad upplevelse? Tycker man gör det väldigt lätt för sig om man generaliserar på det sättet. Personligen uppskattar jag inte Zelda överhuvudtaget, men jag kan ändå se tjusningen med spelet för vissa personer.

Tack och kul! Hoppas att spelet klickar för dig, då har du en riktigt härlig tid framför dig!