Mitt underbara Geoguessr-beroende [uppd. med video]
Geoguessr är ett spel i webbläsaren där man utifrån Google Street View ska finna den plats där man placerats i världen. Spelet skapades 2013 och jag har spelat det sporadiskt sedan dess. Under 2021 har spelet utvecklats till min nya drog. Det går inte en dag utan att jag spelar eller tänker på Geoguessr. Anledningen är dels en brist på resor, dels en uppsjö av nya spellägen. Geoguessr, som så många andra spel, har introducerat två ”Battle Royale”-lägen. I det första ska man gissa vilket land man är i och det andra ska ens gissning vara så nära startplatsen som möjligt. Den som tar längst tid på sig eller är längst ifrån målet åker ut. Övriga deltagare tar sig vidare till nästa omgång tills att endast en person är kvar. Ända sen barnsben har jag fascinerats av kartor, jag har tävlat i orientering och mitt lokalsinne klassar jag som en av mina bästa styrkor. Även när jag inte spelar Geoguessr spenderar jag timmar i Google Street View, Google Earth och alla dess konkurrerande motsvarigheter. Jag har även försökt utveckla dessa färdigheter genom att träna på OSINT-utmaningar (Open Source INTeligence) men det är en annan historia som jag inte kommer gå in på nu. Istället kommer här en dramatisering av en spelomgång.
Runda 1
Det enda jag ser är en väg som slingrar sig genom en lummig skog. ”Vart i världen är jag?” tänker jag när timern börjar ticka ner från 60 sekunder. På vänster sida om vägen står en skylt som varnar om den annalkande svängen vilket är min första ledtråd. Landet jag är i har troligtvis vänstertrafik. Jag kollar på trädens skuggor och konstaterar att solen skiner från nordväst. Om solen står i norr betyder det att jag är på södra halvklotet, om den står i söder är jag på norra halvklotet. Är den rakt ovan, i öst eller väst kan jag inte använda informationen. Jag vänder mig om och ser ytterligare en kraftig sväng bakom mig. Även denna har en varningsskylt kompletterad med en hastighetsbegränsning om ”35”, vilket tyder på ”mph” snarare än ”km/h”. Växtligheten, trafikreglerna och den knapphändiga informationen om solens placering gör mig säker på att jag befinner mig i Nya Zeeland. Men det är ett stort land, jag behöver mer information för att specificera min position. Jag åker norrut, passerar två mindre gårdar och når en skylt med fyra destinationer. ”Wellsford” och ”Whangarei” ligger norrut, ”Warkworth” och ”Auckland” ligger söderut. Det är endast ”Auckland” som jag känner till men informationen att staden ligger söder om min position ger mig hopp att finna mer exakt vart jag är. Vid min högra sida har jag en utzoomad världskarta som jag korrigerar mot norra spetsen av Nya Zeeland. Först dyker som väntat ”Auckland” upp, sen ”Whangarei” en bit ovanför, därefter ”Wellsford” och ”Warkworth” där mellan. De två sistnämnda samhällena är inte mer än ett par kilometer från varandra så faktum att jag är mellan dom får mitt hopp att öka ytterligare. Min övertygelse är så stark att jag inte ens behöver åka fram till korsningen som jag ser några hundra meter längre fram. Den enda information jag behöver är att jag närmar mig korsningen från väst. Det finns endast ett par korsningar mellan ”Wellsford” och ”Warkworth”, endast en stämmer överens med den slingrande väg jag färdats på. I världskartan placerar jag min markering och trycker på gissa-knappen. 5 m ifrån, ett avstånd som likväl kan vara felmarginal i världskartan.
Runda 2
Med enormt självförtroende trycker jag på ”nästa runda”. Jag placeras på en ny plats i världen och timern startas om. Framför mig kämpar en man med sin fyllda skottkärra. Vägen vi delar är smal och i bakgrunden ser jag byggnader som påminner om modern japansk arkitektur. Informationen är inte tillräcklig så jag börjar genast åka norrut. När jag når en korsning bekräftas min första känsla då skyltarna är på japanska. Tyvärr är det inte ett språk jag kan. Tiden tickar på medan jag irrar omkring på gatorna i samhället. Jag ser endast reklamskyltar vilka inte ger mig någon navigerbar information. Besviken tvingas jag istället gå över på plan B vilket innebär att jag fokuserar helt på miljön. I horisonten sträcker sig berg upp mot molnen, växtligheten är gröna men intetsägande och byggnaderna är modesta. Min känsla säger Osaka-trakten men jag kan likväl vara i Sapporo eller åt motsatta hållet. På världskartan placerar jag min markering strax söder om Kyoto. Till min besvikelse zoomas kartan ut och visar att jag befann mig söder om Morioka i norra delen av Honshu, alltså 714 km från mitt mål. Maxpoäng är inte längre möjligt men jag trycker mig ändå vidare till nästa runda.
Runda 3
Här möts jag direkt av turlig information i form av en amerikansk flagga hängandes på en villa. Husen är tätt placerade med en äldre arkitektonisk stil vilket får mig att tänka på norra östkusten. Mer än så har jag inte att gå på. Jag passerar en baptistkyrka, ett par affärer och villor vilka endast bekräftar den bristande information jag har. Traumatiska minnen från den dåliga gissningen i runda 2 väcks när jag famlar runt bland kvarteren i denna amerikanska stad. Jag beslutar mig för att gå runt ytterligare ett gathörn innan jag gör min gissning. Det var ett mycket bra beslut för framför mig dyker flera informativa skyltar upp. Första reklamskylten tillhör en arborist i nordöstra USA och ”PJ’s pub” på Pontiac Avenue i Cranston. Jag lockas av att plocka upp världskartan för att leta efter Cranston på nordöstkusten men väljer att fortsätta några meter till för att kunna läsa skylten utanför en fastighet som ska säljas. Mäklaren hör hemma i ”RI”, den sista ledtråden jag behöver. Under tiden jag zoomar in på världskartan trycker jag mig tillbaka till startpositionen. Med ledtrådarna ”nordöstra USA”, ”RI” (Rhode Island) och ”Cranston” zoomar jag in på Pontiac Avenue. Jag kan snabbt konstatera att jag nu befinner mig på ”Waterman Avenue”. En gata som jag lyckas hitta på kartan med endast två sekunders marginal. En gissning mitt på vägen ger mig ett resultat 3 m ifrån mitt mål.
Runda 4
Min glädje blir kortvarig eftersom jag nu befinner mig på en grusväg mitt ute i vad jag skulle kalla för öken, även fast marken var sporadiskt beprydd av små växter. Omgivningen är kuperad men inte bergig. Det enda jag har att gå på är att solen står i norr. Tyvärr är detta information som endast bekräftar den känsla jag redan fått av naturen. Hela tidsfristen går åt att navigera mig på den dammiga grusvägen utan att finna minsta tillstymmelse till information. Nervöst placerar jag min gissning i centrala Sydafrika vilket visar sig vara helt fel, 8171 km ifrån. Ett avstånd som gav mig 21 välförtjänta poäng av 5000.
Runda 5
Då sista rundan startar är moralen på botten. Slutpoängen är usel även om jag skulle få en full pott här. Lockad av att stänga ner webbläsaren väljer jag att samla mod och fortsätta rundan i utbildningssyfte. Jag står återigen på en grusväg, denna gång med gräs och buskar omkring mig. Skuggan av en elstolpe antyder att jag befinner mig på norra halvklotet, vilket stämmer överens med känslan jag fått från växtligheten. Husen runt omkring är sjaskiga så jag sätter genast fart mot en större väg. Min första tanke var Litauen men det visar sig snabbt vara fel då en affär anger landsdomänen ”.pl”. Affären ger mig också ”Kielce” vilket är ett möjligt stadsnamn, dock inget jag känner till. Jag zoomar in på kartan och har tur då just ”Kielce” dyker upp söder om Warszawa. En smula ofokuserad snurrar jag runt på stadens gator och försöker matcha dom konsonant-rika namnen med motsvarande i världskartan. Jag beslutar mig för en plats som visar sig vara 2,2 km norr om det faktiska målet. Det första jag ser på resultatsskärmen är det gatunamn som jag letat efter.
UPPDATERING 2021-07-06:
Spelade in när jag spelar världskarta och Battle Royale
Underbar läsning! Jag kan tillbringa timmar på Google Maps med att följa slingriga vägar i länder som jag aldrig kommer att besöka. Det känns befriande. En stilla verklighetsflykt i andrummet mellan jobb och hemkommande barn.
Tror absolut att jag ska pröva spelet! Låter riktigt roligt. Finns multiplayer, så att man kan utmana vänner?
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Känner igen det med att hänga i timmar i Google Maps, då framförallt i Street View.
Jag brukar besöka Japan, då framförallt Kyoto, Osaka och en by i Shikoku. Kan sitta i timmar och återbesöka de gator där jag en gång bott… för riktiga återbesök till Japan gör jag bara varannat år.
För ett par veckor sedan frågade jag mormor, var någonstans hon är född och växte upp i Finland. Vi satt i över en timma och sökte oss fram. Hon brukar normalt vara ointresserad av smartphones, datorer och dylikt. Men nu satt vi båda som fastklistrade i kartor och Street view i jakten att försöka hitta den bondgård i skogen hon växte upp i.
Grannens hus, mycket närma där hon bodde.
Mormor berätta om när hon var 6-8 år någonting (alltså omkring 1939-1941). Det var på en tid då man hade häst och vagn, eller häst och släde på vintern.
Hon bodde långt ut i skogen. De hade ingen el eller sånt, men hennes pappa hade fixat så att de hade tillgång till ett ständigt rinnande vatten. De hade satt något rör eller något som skapade övertryck eller så i källaren. Så vatten rann alltid men det gick inte att stänga av. De var bönner och hade eget boskap. De var under krigstiden och det var ransonerat hur mycket boskap man fick ha. Det var flera som hade ”svarta grisar” gömda så att de inte skulle straffas och bli beslagtagna. Några bönder kunde bjuda på några gryn av havre till barnen och så. Men för mormor som växte upp i kriget så tyckte hon att livet var ”normalt”.
På vintrarna frös sjöar och skapade genvägar i skogen. Hon bodde så långt ifrån skolan att hon fick bo hos sin lärarinna på skolan.
När hon inte var i skolan brukade hon alltid va med syskonen och grannbarnen. De var ofta vid bäcken nära intill där de bodde. Där fiskade de med krok på vanlig sy eller linnetråd. Hemmagjorda fiskeredskap. De fångade Abborrar och sånt som de grillade själva trots att de var under 10 år hela bunten. De fiskade i stort sett varje dag under hennes barndom.
En dag när hon var så liten som 6 eller 7 sov hon hos lärarinnan men fick en sånn stark hemlängtan. Det var snö och fruset ute. Natt och totalt beckmörkt. Trots det bestämde hon sig för att fly skolan på natten och gå själv i kolsvart mörker igenom skog och över frusna sjöar. Det tog henne två timmar att gå hem. Det kunde slutat illa på många sätt. Vilt, halka, vilse och förfrusen.
Det är spännande att lyssna på hur livet var för barn bara 80 år tillbaka i tiden. I synnerhet historier från mor och farföräldrar!
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Underbar läsning! Jag kan tillbringa timmar på Google Maps med att följa slingriga vägar i länder som jag aldrig kommer att besöka. Det känns befriande. En stilla verklighetsflykt i andrummet mellan jobb och hemkommande barn.
Tror absolut att jag ska pröva spelet! Låter riktigt roligt. Finns multiplayer, så att man kan utmana vänner?
Man kan utmana vänner och spela "Battle Royale" tillsammans. Man behöver skapa ett konto och man får endast spela någon enstaka karta per dag om man inte betalar. KOmmer inte ihåg om det är 1 karta/dag om man kör gratis eller om det var fler, jag betalar för det. Men jag rekommenderar att testa gratisversionen. (Länk geoguessr.com)
Om några minuter kommer jag lägga upp videoklipp när jag spelar, så då kan du se om det är något som lämpar sig för dig
Känner igen det med att hänga i timmar i Google Maps, då framförallt i Street View.
Häftig historia. Har gjort liknande med äldre jag känner. På lantmäteriet finns flygfoton över hela Sverige från ca 1960 och 1975. Det är roligt att se förändringarna som skett. Det kanske finns något liknande i Finland. Länk till "Min karta" på Lantmäteriet, ändra kartfilter till flygfoto.
Vi har kört detta på jobb, kul, men svårt