The Saboteur

Inför min resa till Paris hade jag inte speciellt bra koll på #The Saboteur, de officiella filmerna handlar mest om huvudkaraktären Sean Devlin och kvinnlig fägring i form av lättklädda kabarédansare. Att #Pandemic Studios valt att gå en intressant designväg var däremot väldigt svårt att missa (om @tompa inte är färgblind); inspirationen från filmer som Sin City, där det monokroma kontrasterar mot röda detaljer, syntes från den första officiella pixeln. Efter några år med fyra nyanser av brunt, där antalet polygoner och texturlager varit det viktigaste, är det underbart att se att allt fler går sin egen väg med stilistik design.

Den svartvita inramningen är inte bara snygg utan fyller också en funktion. Den dystra ytan symboliserar den tyska ockupationen av staden som pågick mellan 1940 och 1944. Genom spelets gång och vartefter du tillsammans med den franska motståndsrörelsen och brittiska SOE befriar stadsdelar kommer färgen och glädjen tillbaka till kvarteren. Precis som i förra årets #De Blob till Wii, som dock hade en något gulligare framtoning (och att de som dansar på gatorna inte är gulliga blobbar utan damer i yviga kjolar).

Monochrome rockar

Nej, det är inte Googles webbläsare jag menar

Det monokroma utseendet skvallrade däremot inget om vilket typ av spel irländaren Devlin hamnat i. Det krävdes ett par skakfilmade klipp innan polletten trillade ner - aha, det är ett Grand Theft Auto: Paris. Självklart gör jag det väldigt enkelt för mig genom att dra den parallellen, sandlådekategorin har växt sig större och spretigare än så och The Saboteur verkar trampa upp ett par nya stigar i genreorienteringen.

Att hänga på sidan av tåg - en naturlig del av en välbalanserad actionfrukost

Romantikens huvudstad är öppen att utforska som du vill men Pandemic vill också servera en fläskig actionhistoria med uppdrag som snarare påminner om en traditionell shooter. Det första jag prövar inleds på en grönskande landsbyggd där färgerna är varma och behagliga, långtifrån de dystra kullerstensgränder vi sett hittills. Lead artist Chris Hunt säger att de hämtat inspirationen till sin gladare färgskala i filmer som Amelie från Montmartre och konstnärer som Monet och Renoir. Resultatet blir nästan drömlikt, någonstans mellan realism och en vacker tavla. Mitt mål är att infiltrera en Zeppelinbas och medan jag kör upp mot kullen i en snodd tysk lastbil och våldsamt ärvd uniform omsluter snart det svartvita töcknet mig och effekten är suggestivt dyster.

I backen står jag inför tre valmöjligheter. Antingen försöker jag utnyttja uniformen och bluffar mig genom basen eller så använder jag Devlins klättringskunskaper och tar mig upp via en stege på baksidan. Det sista alternativet, som efter ett par misslyckanden blir mitt val, är att köra rakt igenom grinden och låter automatkarbinen agera passerkort. Liknande valmöjligheter återkommer även i de andra uppdragen och väl inne bland husen i Paris blir klättringen väldigt behändig och effektiv, både som transport- och flyktsätt. Hustak och telefonledningar är dina bundsförvanter när du inte känner för att panga eller sno någons paltor. Jag gillade också att spela som adoptivbarnet till det något omaka paret John Rambo och Karlsson på taket genom att låta överraskade tyskar smaka bly från ovan.

Newsflash - gasfyllda jätteballonger brinner av bara helsike

Tillbaka till min dödliga dejt med en zeppelinare. Egentligen borde den inte ha funnits där då luftskeppen förbjöds efter att Hindenburg brann upp sju år tidigare men lead designer Tom French (passande namn) tyckte att de var en sådan ikonisk bild att han valde att tänja lite på verkligheten för att skapa en intressantare upplevelse. När den stora ballongen väl står i lågor (igen!) och jag springer genom bränder, åker linbana genom ett gäng explosioner och pepprar nassar utan självbevarelsedrift har jag puls. De actionfyllda delarna av spelet hämtar mycket inspiration från Indiana Jones, tillägger French. Han ville uppnå en matinékänsla men ändå ge spelaren frihet att lösa problemen på sitt eget sätt.

Paris, mon amour

Kärlek är en perforerad nazist

När du inte är ute på uppdrag kan du härja runt i den berömda staden och Pandemic har återskapat kärlekens näste efter bästa förmåga. De stora landmärkerna finns representerade och ja, du kan klättra upp för Eiffeltornet och ja, du kommer att kunna slänga dig ut från toppen. I verkligheten dög det dock gott att bara besöka första våningen och dessutom få vandra lite i underredet med millimetertunna och sviktande metallplattor som enda skydd mot den hotande marken nedanför. När du sett alla turistattraktioner finns det också annat att göra i staden, som att spränga krypskyttetorn eller propagandastationer.

Sådant destruktivt bus retar såklart upp patrullerande tyskar och om du blir jagad har du ett antal möjligheter att göra dig av med förföljarna. Förutom att gömma dig i publika toaletter finns det ett något mer unikt sätt - ta tag i en dam och ge henne en svepande kyss och jägarna kanske missar dig i folkvimlet. Eller så satsar du på att retas ännu mer: larmnivån går till fem och vid fyra blir du jagad av kulsprutebestyckade zeppelinare och på den femte jaktplan och tanks. Då blir också möjligheterna att gömma dig något smalare - att stå i en pissoar med en stridsvagn utanför är inte hållbart. Istället måste du hitta platser där motståndsrörelsen barrikaderat sig och kan hjälpa dig att slå tillbaka mot förföljarna.

Om du dödar nazister på en kyrkogård, blir de zombienazister då?

Förutom striden runt zeppelinaren testade jag även ett uppdrag på den kända kyrkogården Père Lachaise, utrotning av ett artilleri bland hustaken samt den inledande flykten från nazisterna, alla actionfyllda och underhållande med olika sorters angripssätt. Det jag däremot inte fick prova var att strosa runt i staden och hitta på sattyg; saker som i den här typen av öppna spel såklart är väldigt viktiga. Både Christ Hunt och Tom French var väldigt tydliga med att Paris var en av de viktigaste "karaktärerna" i spelet. Den senare var väldigt nervös första gången han skulle visa upp skapelsen för någon med trikoloren som nationsfärger, speciellt eftersom huvudpersonen, som kommer att hjälpa till med befriandet av staden, inte är fransman. De är väldigt stolta över sitt "le resistance" och att sätta deras insats i skuggan av en ensam irländare skulle nästan vara lika oförskämt som att låta en jänkare vara hjälten.

The Saboteur släpps den 6 december och om innehållet i staden är lika engagerande som de uppdrag jag fick testa kan det bli en titel att hålla ögonen på.