När jag går igenom de tre sidornas nya möjligheter i Heart of the Swarm blir det snabbt klart för mig att Blizzards intentioner inte har varit att laga något trasigt, utan snarare att skaka om fundamenten med radikalt oväntade metoder. För de nya tillskotten i arsenalerna är ingalunda det man eftersökt ifråga om balans, men ändå välkomna.

Protoss starkast i den tidiga versionen

På förhand, i detta tidiga stadie, känns protoss överlägset starkast. När grunden till moderskeppet, den så kallade Mothership Core, nu tidigt går att bygga som en statisk försvarare ovanpå Nexus för blygsamma 100 mineraler och 50 gas, innebär det en nyvunnen flexibilitet för protoss-spelarens rörlighet över kartan. Med snabb tillgång till "recall" kan trupperna alltså kallas hem till Nexus så fort utsikterna i fält sviktar. Core kan följaktligen också tanka dem med energi. Om det ser körigt ut även på hemmafronten kan Mothership Core beskjuta närgångna fiender, likt en Photon Cannon. Till råga på allt är den flyttbar till valfri Nexus. Slutligen kan Core omvandlas till att lossa från Nexus som det fullskaliga, flygande moderskeppet. Mamma!

Protoss kan med nya medel låsa ner hela minerallinjer och anfalla på enorma avstånd från luften.

Nya flygaren Oracle, som byggs i Stargate, är ett lömskt och potentiellt extremt enerverande strategiskt verktyg för protoss att störa sina motståndare. Värst är vid provspelningstillfället förmågan att kapsla in och låsa ner minerallinjerna. För 75 energi avbryter man alltså tillfälligt motståndarens mineralutvinning fullständigt. Konsekvenserna i tappade resurser är förödande och överstiger vida protoss-spelarens riskinvestering. Oracle kan också dölja enheter runtomkring sig i osynlighet, eller tvärtom ge insikt hos fienden.

Protoss klassiska och symboliska nyckelenhet, hangarskeppet Carrier, är för övrigt ett minne blott i Heart of the Swarm. Den sitter numera på avbytarbänken till fördel för Tempest; ett skepp som avlossar stora energiklot med enorm räckvidd och viss områdesskada. Jag hade föredragit att Blizzard gjorde Carrier mer relevant istället, exempelvis med nya uppgraderingar eller möjligheter. Tempest känns enkelriktad och tråkig - även fast den är effektiv.

Zerg-tillskottens missade potential

Zerg har i mitt tycke varit i störst behov av uppryckning sedan Wings of Liberty. I tillvägagångssätten finns några gapande svagheter, särskilt mot långdistansenheter som Siege Tanks. För att åtgärda detta introducerar man Viper - en ny flygare som kan hugga tag i och slita till sig enheter på stora avstånd, om de så är skadade vänner som ska extraheras eller fega fiender som behöver en omgång. Viper återinför också molnet som sätter stopp för beskjutning från marken; en mycket användbar egenskap som gjorde Defiler relevant i ettan. Viper kan dock inte åsamka skada på egen hand, varför man måste låta den komplettera anfallstrupper.