Simcity är en sådan där spelserie som jag alltid önskat att jag haft tålamod för att lära mig. Ett gäng spel där jag förstår att det finns en otrolig tillfredsställelse i att få saker att fungera – men där jag aldrig orkar mer än bara ladda upp en default-stad och släppa lös muterade japanska skräcködlor på skiten.
När #Maxis och #Electronic Arts arbetar med nästa del i serien, med det koncisa namnet #Simcity, försöker de adressera just de problemen jag (och många med mig) haft. Maxis har knackat bort de vassa kanterna från en spelserie som tidigare knappast kunnat stoltsera med epitet som “lättsmält” eller “tillgängligt”. Nu ska alla kunna stadsplanera utan att det ska falla på tråkiga menyer och tjocka manualer. Populismen representeras till och med i spelets visuella skärpedjup och -plan. För alla som någonsin använt en kamera-app med anknytning till sociala medier kommer tiltshift-effekten kännas bekant. För alla andra kommer myrperspektivet förstärkas ytterligare.
Urbana stadsmiljöer eller sömniga villaförorter – varför välja? I Simcity har du fullständig frihet att utforma din stad efter eget önskemål.
Resultatet ser så här på förhand helt fantastiskt ut. Med små lekfulla grafiska effekter med gedigen och imponerande grund kan Simcity anno 2013 bli det första spelet i serien jag orkar lära mig. I ett undangömt bås i Electronic Arts E3-monter får jag det asynkrona flerspelarläget demonstrerat för mig. Simcity utspelar sig i regioner, och när du startar ett spel får du välja om du vill göra regionen privat eller publik. Sedan kan du bjuda in vänner att delta i ditt regionsbyggande. Alla behöver inte spela exakt samtidigt, och du kan när som helst hoppa in i en region, slå upp bopålarna och starta en egen stad.
Jag blir visad en spelsekvens där tre stycken Maxis-anställda spelar tillsammans med varandra i en enda stor region. Varje spelare styr sin egen stad, men städernas invånare interagerar med varandra – och det som sker på en plats ger effekter också på andra ställen. Den första staden jag får se är mer eller mindre en medelstad i ett hyfsat tidigt skede av dess utveckling. Här finns banker, restauranger och villaområden. Längst trottoarerna trängs små minimänniskor, och tittar man riktigt noga ser man hur de rör sig ryckigt och har lite svårt att undvika kollisioner med varandra. Myrmetaforen som Sim-spelen alltid får stämplad över sig blir inte mycket tydligare än så här.
Hjälp eller stjälp dina invånare
Maxis-grunten som står lutad över just den här myrstacken klickar upp grafiskt representerad statistik för ett villaområdes eldistribution. Det som finns räcker inte till, och efter att ha dragit i ett reglage och gjort kväll blir det extra tydligt – inte en lampa lyser. Svaret blir att snabbt börja placera ut kraftledningstorn. Spelaren placerar ut torn efter torn, och varje gång ett torn sätts ner i marken yr damm upp och marken skakar till. Ett torn dras för långt så att elledningen går av. Effekten är egentligen mest kosmetisk (ledningen lagas automatiskt när tornet flyttas tillbaka), men den ger samtidigt ett mer dynamiskt och levande intryck. Det här är något som är ett genomgående tema för hela spelet. Det känns verkligen som att blicka ner i en myrstack och ömsom hjälpa, ömsom reta de små gynnarna.
Allt handlar inte om vita trästaket och frodiga gräsmattor – långt därifrån.
Regionens svarta får är den smutstäckta fabriksstaden. Här råder extrem dumkapitalism. Fabriker drivs stenhårt för att maximera vinst och produktion. Någon hänsyn till vare sig miljö eller medmänniskor finns inte. Invånare från den första staden har sedan den kurviga vägen drogs börjat pendla hit för att arbeta på dagarna. På kvällarna styr de bilkaravanen i motsatt riktning. Men alla lämnar inte fabrikernas skuggor. Kvar finns fattiga, missanpassade – produkter av en stad som sedan starten fullständigt struntat i både säkerhet och utbildning. Enligt den stiligt presenterade statistiken når brottsligheten nya nivåer efter att ytterligare en modul lagts till på stadens malmverk. Fler graffiti-målningar ploppar genast upp, och smutsmolnet som omger staden blir ännu lite mer olycksbådande. Plötsligt åker en gravt pimpad muskelbil ut från staden. Det råder ingen tvekan om att ekipaget packar trubbel. Mycket riktigt styr det också kosan till bror duktig-staden i söder för att råna en bank. Bilen sladdar upp på trottoaren, tre bovar springer in i banken och larmet går så fort de kommit innanför dörren. Stadens polisstyrkor verkar dock upptagna med annat och hinner knappt ens reagera innan brottet är fullbordat.
Ibland går det vilt till i Simnation, då kan det vara läge att kalla in farbror blå.
Den tredje staden i regionen är en som kommit betydligt längre i sin utveckling än de båda tidigare. Här finns en tydlig turism-prägel, med hotell, nöjesparker och idrottsarenor som inkomstkällor. För att boosta regionens ekonomi beslutar sig de tre Maxis-personerna att skapa ett så kallat “regional works”. En fullständigt enorm (med myrmått mätt) internationell flygplats smälls upp mitt mellan de tre städerna och när konstruktionsarbetet snabbspolats förbi invigs den, med pompa och ståt. Aktiviteten exploderar, nya vägar byggs, kraftledningar dras och miniflygplanen landar på löpande band. Flera möjliga co-op-byggnader av det här slaget kommer att finnas tillgängliga, en solcellsfarm – en lämplig källa för alternativ energi – är ett exempel som ges.
Barndomens skamliga myrstacksexperiment kommer alltså snart att kunna utföras i digital miljö, något som känns som ett betydligt bättre alternativ rent moraliskt. Och jag tror inte jag är den enda som gnuggar händerna vid den tanken.
Simcity släpps i februari nästa år.
