#The Adventures of Tintin: The Game baseras på den kommande filmen som i sin tur baseras på seriealbumen Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Givetvis tre tveklösa serieklassiker. Och med både Steven Spielberg och Peter Jackson vid rodret av filmatiseringen törs jag lova att även den går en ljus framtid till mötes.

Nu för tiden är inget filmäventyr komplett utan ett slarvigt licensspel bestående av tjugo stulna idéer som ofta gjorts bättre många gånger tidigare. Men Tintin överraskar mig. Kanske inte på ett "wow, det här kommer bli en tidlös klassiker"-vis. Utan snarare med känslan av att plattformsäventyret både är värdigt och välgjort.

Det tredimensionella 2D-upplägget påminner lite om Donkey Kong Country Returns men är inte på långa vägar lika utmanande.

Det som gör mig gladast är att Tintin iklär sig spelkostymen på ett sådant självklart sätt. Äventyr i serieform är oemotståndligt och historien har visat att detsamma gäller spel. Min resa tar sin början djupt under Kapten Haddocks stiliga slott, Moulinsart. De trånga och snirkliga gångarna är som gjorda för plattformsakrobatik och fler än en gång går tankarna till klassiska #Prince of Persia. Jag klättrar från avsats till avsats, utför våghalsiga hopp över avgrunder och greppar tag i kanterna precis innan jag faller, alltid med följsamma animationer. För att öppna dörrar kan det krävas att jag prickar knappar genom att slänga tunnor, tacksamt nog hjälper en prickad linje mig att sikta.

Det är synd att lösningarna är busenkla och när nu #Ubisoft så snyggt tycks undgå sumpmarken med licensspel ser de istället ut att gå ner sig i "roligt för hela familjen"-träsket. Kanske berodde det på att min provspelning gällde spelets inledning, men jag har en känsla av att utmaningen inte kommer att landa på svindlande höjder.

Den prickade linjen hjälper dig att sikta rätt.

Kontrollen är följsam och precis, vilket är livsviktigt för genren. Men om hoppen får mig att tänka på persiska prinsar får de lättsamma fighterna mig att tänka på, passande nog, just Tintin. Det är höga "tjoff" och dova "bang". Och när fienderna väl trillar ihop cirklar stjärnor kring deras mörbultade skallar. Ofta kan jag tjäna på att smyga på mina motståndare eller förblinda dem genom att trycka ner en tunna över deras huvuden. Med lite flax tar den överraskade skurken med sig flera kumpaner på köpet när han rusar runt i vild panik.

Spelets co-op är ett vackert bevis på att Ubisoft gått den där extra milen. Hjältegalleriet består förutom Titin av kapten Haddock, Dupondtarna och en vit samt sotsvart Milou (och säkert ännu fler – men det var de här jag stötte på). Miljöerna har ingen som helst verklighetsförankring och tonvikten ligger istället på gemensam – och något overklig – problemlösning. Haddock kan slå sönder tunga murväggar medan Tintin begåvats med en änterhake. Dupondtarnas käppar kommer till användning när ni ska styra eldbollar (overkligt var det ja) och vad gäller hundarna kan de gräva efter skatter och jaga bort läskiga råttor. "Du hjälper mig, så hjälper jag dig"-idén är inte ny men den är fin.

Tintin släpps till samtliga format i oktober när filmen går upp på bioduken. Vi återkommer med recension då.