Company of Heroes 3 - Rakt ner i skiten med Deutsches Afrikakorps

"Man har sneglat en hel del på Total War-serien här"

När vi för nästan exakt ett år sedan fick vår första hands-on med den tredje delen i Company of Heroes-serien handlade allt om den stora nyheten i CoH3, den dynamiska kampanjkartan och allt som händer där. På kampanjkartan organiserar du dina arméer, sköter logistik, bygger flygfält och mycket mer. Du kan pilla runt eller ta dig an storyuppdrag, lite efter egen vilja. Och det som händer här påverkar till en del hur striderna ser ut i det klassiska rts-läget. Både om striden är en generisk skirmish (det ska enligt uppgift finnas tio olika sådana scenarior) eller en skriptad och hårdbearbetad del av storykampanjen. Man har sneglat en hel del på Total War-serien här, men ser ändå ut att ha lyckats bygga något eget och unikt. Det är definitivt inte ett andra världskrigs-skinnat Total War vi ser, utan något som är distinkt Company of Heroes. (Läs allt om den dynamiska kampanjen i Johan Olanders text från 2021.)

"Mer specifikt får man befälet över Deutsches Afrikakorps"

Under denna andra session rörde vi oss bort från dels Italien, som är en av två krigsskådeplatser i spelet, dels från den övergripande kampanjen. Istället fick vi dyka rakt ner i sanden och ta del av en serie uppdrag som tillhör den nordafrikanska kampanjen. Och vi fick alltså spela som Tyskland i ökenkriget, något som också varit efterfrågat av fans sedan länge. Mer specifikt får man befälet över Deutsches Afrikakorps (DAK). DAK skickades först in för att förstärka de italienska besittningarna i regionen, och de stred mellan 1941 och 1943. Denna, kanske inte bortglömda men något undanskymda del av andra världskriget, väcker bilder av stora pansarslag, sand, “Rommel ökenräven” och brittiska officerare som sippar gin på verandorna till vackra villor i det stora kolonialvälde som norra Afrika fortfarande var på den tiden.

Tyskarna i norra Afrika var klart mer mekaniserade under den här perioden, och även om det kanske inte avspeglade sig i de uppdrag jag fick spela så är det sagt att det kommer att märkas ordentligt under spelets gång. Uppdragen var tutorial-liknande, där vi liksom leddes in i spelets olika funktioner och element. Vilket faktiskt var bra. Jag har inte spelat CoH i någon större utsträckning sedan tvåan 2013. Man kastas in i hetluften och ska med infanteri och lite pansar understödja italienare som har hamnat i knipa utanför en by.

Efter en del fnulande med kontrollerna slog det mig att det återigen inte går att zooma ut så mycket som jag vill. Det är svårt att få en överblick över slagfältet, och vinkeln känns ganska snäv. Line of sight (kallad truesight i CoH3) borde vara en garant för att man inte ska få för stort överläge trots ordentlig utzoomning, och jag kände trots smidiga åkningar inte att jag kunde hitta riktigt bra kameraplaceringar.

Flankning är givet, men spelet ville såklart ändå att vi skulle testa på det. Jag upptäckte att det var lite klurigt att få sina mannar att ta skydd exakt där jag ville, trots plupparna som ska visa var varje soldat kommer placera sig. Färger på plupparna visar som vanligt vilken sorts skydd du kommer hamna i. På det hela taget kändes det verkligen som att betäckning faktiskt spelade roll – alternativet hade varit en delbreaker för mig.

"Jag blåste sönder ett välplacerat nästa i ett högre hus med min stridsvagn"

Att inta och eller förstöra byggnader och fortifikationer är också en viktig del av kriget. Truppen hade en del problem med att lyssna på mina order här, men när det väl funkade kunde jag testa många olika strategiska grepp och taktiker. Jag blåste sönder ett välplacerat näste i ett högre hus med min stridsvagn, och kunde sedan cirkla runt det med infanteri. (jag hann inte utvärdera förstörelsen av byggnader närmare, men det sägs att den ska fått sig en ordentlig uppgradering i och med CoH3.) Några sköt sedan nedhållande eld mot nästa befästning medan mitt pansar sakta drog framåt för att utrota omkringliggande enheter. Efter att ha intagit byggnaden och på så vis fått en bra överblick över slagfältet vågade jag mig framåt för att ta mig an anti-pansarvapnen som annars hade blivit en rejäl huvudvärk. Sakta tog jag strategisk punkt efter strategisk punkt.

Under tiden hade mitt underhåll fullt sjå med att först återställa (en knapp) utslaget pansar och därefter reparera det (med en annan knapp). För en som gillar autenticitet kändes det lite klumpigt såklart, men CoH har ju alltid handlat mer om klassisk rts än försök till återskapande. Ett intressant nyinslag är att trupper nu har möjlighet att åka ovanpå pansar, utöver den enhet som faktiskt rattar fordonet. Detta öppnar upp för snabba avstigningar och ett enkelt sätt för infanteri att ta sig fram i snåriga miljöer.

"Luftangrepp och italienska stödtrupper"

Under uppdragens gång samlar man som vanligt in resurser genom att erövra vissa strategiska platser. Poäng används sedan för att kalla in förstärkningar – antingen vanliga soldater eller fordon som du som vanligt bygger i din bas, eller som specialförband. Från min session minns jag luftangrepp, samt italienska stödtrupper. Jag ska erkänna att jag inte hann få total koll på resurshanteringen under de timmar jag spelade, men jag kan med säkerhet säga att den kommer att vara ganska snarlik den i tidigare spel.

För en singelplayer-spelare, och en som gillar att ta sin tid, fundera och planera, är införandet av den taktiska pausen mycket välkommet. I exempelvis Total Wars strider är det ofta bekvämt och stimulerande att kunna trycka på en tangent för att helt sätta händelserna i stasis. Och i takt med att spelelementen blir fler och möjligheterna vidgas blir det extra viktigt att som skrivbordsgeneral kunna ta sig den här översikten. Även om jag ofta glömde att använda funktionen – rts-nerverna ligger djupt rotade – så kom jag mot slutet av speltiden att uppskatta den mer och mer. Jag kom även på mig själv att starta om uppdragen flera gånger för att lyckas med exat den där manövern, flankningen eller kringgående rörelsen. Halva nöjet med halvautentiska krigsspel är ändå att få till de där perfekta drabbningarna.

"Jag älskar hur Relic tagit striderna till områdena runt Medelhavet"

Två, tre timmar är en kort tid, särskilt om man ska bedöma nästa del i en klassisk rts-serie. Men med Johan Olanders kampanj-förhandstitt och min djupdykning i det skitiga och handfasta, kan jag åtminstone hoppas på att helheten kan komma att bli en riktig resa. Jag älskar hur Relic tagit striderna till områdena runt Medelhavet, här Italien, och Nordafrika. Det är en krigsskådeplats som jag mest minns från gamla filmer, och som är oförskämt oanvänd i spel. Att få spela som Deutsches Afrikakorps tillför många dimensioner och ger bredd. Jag har stora förhoppningar, men trean i serien är ett avsteg från vad Relic tidigare har visat sig kunna utföra mästerligt.

Studion återkommer om och om igen till att de säger sig ha lyssnat på fansen – men hur kommer den här hybriden att tas emot av de som spelat och älskar de två första spelen och dess expansioner? Klart kärt barn måste få växa till sig, men det gör ju ont när knoppar brister.