Jag vill inte ens försöka räkna på hur många gånger jag har sett original-trilogin av Star Wars (eller Stjärnornas krig som det hette när jag var liten). Om man kände sig lite nere kunde ett par timmar i en annan galax långt borta pigga upp en stund. Filmerna eggade min fantasi och kittlade mina drömnerver. Det gick inte att tröttna på dem.
I spelväg var dock besvikelserna rätt många för att vara helt uppriktig. Det fanns höjdpunkter, som Super Star Wars och framför allt #Star Wars: Tie Fighter (fortfarande min kanske absoluta favoritrymdsimulator). Men det fanns också spel som Rebel Assault – ett luftslott till skrytbygge som använde den senaste CD-ROM-tekniken för att skapa ett för tiden visuellt imponerande, men dötrist, actionspel.
Meja ner stormtroopers under Doom-liknande former? Ja, tack!
Flygstrider och plattformsaction i all ära, vad vi verkligen längtade efter var en möjlighet att verkligen gå omkring i de ikoniska miljöerna och insupa atmosfären till fullo. Ett #Doom i Star Wars-miljö var mångas önskedröm – för god för att någonsin bli verklighet. När #Star Wars: Dark Forces sedan utannonserades, och visade sig vara just ett fps i Star Wars-miljö, var det många som fick nypa sig i armarna för att försäkra sig om att de inte drömde.
Dark Forces handlade om den Han Solo-liknande godhjärtade halvskurken Kyle Katarn – en före detta lakej för imperiet som nu sadlat om och arbetar för att störta kejsaren. En av de saker som så här i efterhand faktiskt framstår som mest uppfriskande med spelet är att Kyle inte alls är en jedi. I alla fall inte förrän i uppföljarna. I Dark Forces är det dock inget valhänt lasersvärdsviftande alls. Istället får vi ett ganska härligt utbud av skjutvapen att göra processen kort med stormtroopers, droider, Gran (den där treögda fulingen från baren i Mos Eisley) och självaste Boba Fett. För att nämna några.
[center]Min bäste fiende[/center]
Rent mekaniskt är Dark Forces en mer avancerad variant av Doom, med en motor som klarade av lite fler finesser. Till exempel tillät Dark Forces-motorn mer avancerad nivådesign, och spelaren kunde även titta uppåt och neråt – även om det var klumpigt och såg ut som skit. Det var fortfarande ett viktigt framsteg för genren.
Med andra ord var det ett hyfsat snyggt, snabbt och intensivt actionspel som blev många snäpp bättre tack vare att det lät oss utforska vår favoritgalax på nära håll. Miljöerna var ofta stämningsfulla, och trots att musiken inte var orkestrerad, och med dagens mått mätt låter rätt primitiv, så byggde den effektivt upp en tät atmosfär. Det som verkligen avgjorde saken var dock vapnen. De var varierade, såg helt rätt ut och lät framför allt fantastiskt. Från det alltid användbara, trogna Blaster Rifle till det sanslöst kraftfulla Assault Cannon fanns det alltid något vapen som passade för varje given situation.
Det här gick inte som planerat..
Fienderna var lågupplösta sprites, men de allra flesta var träffsäkra, lättigenkännbara versioner av både små och stora karaktärer från filmerna. Från vanliga stormtroopers till de mer obskyra ödleliknande trandoshans (som dyker upp som prisjägare i Empire Strikes Back i en kort scen). Däremot ser de ökända Kell-drakarna bara fåniga ut. Motorn var fortfarande för primitiv för att kunna måla upp större kreatur.
Vissa fiender återkommer ofta, andra håller bara till på en enda bana – som de slemmiga monstren i den hemska kloaknivån. Faktum är att den värsta fienden i spelet är bandesignen. Den är ganska ojämn, och lider av den tidens övertro till labyrinter. Att springa vilse i timmar nere i en brundaskig kloak är ungefär lika kul som det låter.
Det finns dock en del fyndig nivådesign också, men det blir ibland lite väl mycket irrande i vindlande korridorer på jakt efter olikfärgade nycklar. Om det är något som kan skrämma bort dagens spelare, förutom den primitiva grafiken, så är det helt klart bandesingen.
Men låt er inte skrämmas bort helt och hållet, för Dark Forces är fortfarande värt en titt. Dels som historielektion, men också som en väldigt kärleksfull och närmast naivt gullig tolkning av George Lucas så älskade universum.
Inga lasersvärd i sikte, men däremot ett gäng fräcka skjutvapen.
Intrigen om hotet från de titulära mörka stormtrupperna är dessutom förvånansvärt effektivt berättad för att komma från ett fps år 1995. Narrativ i fps på den här tiden sträckte sig i regel inte längre än till en skärm med lite enkel text innan du startade upp spelet. I Dark Forces byggs dock hotet upp långsamt över tid, och några händelser knyts samman med filmerna. Första uppdraget handlar till exempel om att stjäla ritningarna till en viss dödsstjärna.
Första gången du blir varse att ett nytt hot dykt upp ser du bara förkolnade lik som dark troopers lämnat efter sig, och med tiden upptäcker du allt mer om dem innan du till sist måste slåss med dem. Dark Forces var ett imponerande och uppslukande spel när det begav sig. Idag är det en väldigt charmig påminnelse om en tid då Star Wars ännu inte hade mjölkats sönder och samman.
