Actiondelen är inte riktigt lika upphetsande. Den är inte dålig på något sätt, utan följer den stil som vi vant oss vid sedan spelet tog steget in i tre dimensioner. Personligen hade jag dock inte saknat en något större dos av nytänkande och en spelmekanik som ställde något högre krav på spelaren. I nuläget finns det ett fåtal slag som du kan utföra genom att rycka med din Wiimote eller skaka på din Nunchuck, vilket du på grund av den generellt väldigt lätta nivån på motståndet inte behöver lägga någon större tanke bakom. De flesta stridssituationer löser sig nämligen lika lätt med planlöst ryckande och dragande som ett mer försiktigt och taktiskt tillvägagångssätt. Wiis unika handkontroll bidrar alltså inte till någon höjd underhållningsfaktor, förutom när det är dags att fiska eller sikta med ett distansvapen, och i vissa lägen saknade jag till och med de enkla knapparna, men för spelet som helhet gör det varken till eller från.
Ingen riktig utmaning
- men rejält med speltid ändå
Twilight Princess är inte ett svårt spel på något sätt. Självklart finns det ställen att fastna på, men det beror snarare på egen klantighet eller dumhet än att spelet bjuder på för hårt motstånd. Trots detta kommer det, beroende på hur mycket tid du vill lägga ner på diverse utflykter, att hålla dig sysselsatt i uppemot 40 timmar. Är du dessutom en person som bara måste hitta alla hjärtan, klara alla minispel och gillar att fiska finns det ytterliggare timmar att hämta. Det lär alltså inte ta slut i en handvändning utan ger rejält med valuta för pengarna.
Vid det här laget vet ni, lika väl som jag, att Wii inte kan konkurrera med högteknologisk grafik men det hindrar inte Twilight Princess från att vara vackert. Rent artistiskt är det få spel som kan konkurrera, Shadow of the Colossus är en kandidat, och det visar med eftertryck att det inte krävs miljontals polygoner och högupplösta texturer för att skapa en spelvärld som riktigt dryper av stämning och känslor. Nintendo har lagt ner mycket tid på att förmedla just känslor, vilket de lyckas bra med tack vare härliga animationer och välgjorda ansikten med ögon som på egen hand kan berätta en fängslande historia. Sättet som de två världarna gestaltar sig på är också det mycket imponerande då du kan se hur den ljusa världen äts upp bit för bit och lämnar flarn som stiger upp mot skyn. Så trots att Twilight Princess utvecklades till Gamecube är det utan tvekan det snyggaste spelet till Wii, se bara till att köpa en RGB- eller komponentkabel då de ger TV-bilden en välbehövlig dos skärpa.
Ljudbilden är även den högst traditionell, vilket både är positivt och negativt. Det positiva är att vi återigen får höra de klassiska musikstycken som är så stark förknippade med serien samtidigt som ett antal nykomponerande låtar gör entré. Nackdelen är att det låter lite gammalt, inte på grund av musiken i sig utan kvaliteten och sättet den framförs på. Nu när de har så pass mycket utrymme att tillgå på skivorna, som till skillnad mot Xbox 360 och Playstation 3 inte behöver fyllas med högupplösta texturer, borde de kunna skaka fram versioner som är inspelade med en riktig orkester. På samma sätt känns det något torftigt att all kommunikation i spelet sker via text, men det är svårt att klandra Nintendo för att inte vilja ta risken med något annat då det står en hel del på spel.
Bästa Zelda någonsin?
- kanske inte men en väldigt stark kandidat
Twilight Princess är knappast revolutionerande, det bygger trots allt på samma idéer och upplägg som frälste spelvärlden för 20 år sedan. Det är däremot ett otroligt välgjort och närmast farligt fängslande spel som personifierar allt det som gjort Zelda till en av de största spelserierna i världen. Under mina 40 timmar med Twilight Princess blev jag dess fånge, men när det väl tog slut ville jag inte därifrån. Jag vill stanna kvar i Hyrule till varje pris, men istället får jag nu inleda den långa väntan på Nintendos nästa spel med den grönklädda hjälten.
