Jag minns fortfarande första gången jag såg havet. Min familj tillbringade ofta somrarna på västkusten, en bit utanför Strömstad (den här sagan utspelar sig på den tiden då det inte var svindyrt att semestra där, särskilt inte med husvagn), och jag blev omedelbart fascinerad av alla maneter, musslor, krabbor, spiggar och eremitkräftor som befolkade de grunda vattnen kring stränderna. Den fascinationen lever fortfarande kvar, även om jag inte alltid har haft möjlighet att faktiskt åka till västkusten på senare år.
Dave the Diver är ett virtuellt substitut för sådana som jag. Det är ett charmerande äventyr där du spelar rollen som den tituläre dykaren Dave, som utforskar havet i jakt på fisk, skatter och en mytomspunnen undervattenscivilisation. Faktum är att Dave the Diver är ett alldeles oemotståndligt spel oavsett om man gillar havet på riktigt eller inte.
"Helst skulle jag slippa återvända till ytan"
Merparten av speltiden tillbringas under vattenytan, där du fångar fisk med din harpun och letar allsköns skrot som kan användas till uppgraderingar eller för att lösa olika sidouppdrag. Livet under ytan är extremt inbjudande. Spelet förlitar sig på avskalad skönhet, där det audiovisuella sätter tonen på ett alldeles förträffligt vis. Att dyka i Dave the Diver är som att komma hem. Helst skulle jag slippa återvända till ytan, för där väntar vardagens grind, med jobb och krav.
Fiskarna du fångar går nämligen till en sushirestaurang. Jag är förvisso inget fan av sushi, men jag behöver ju inte äta något heller, allt jag behöver göra är att se till att kunderna är nöjda. Restaurangdelen är ganska simpel. Du måste helt enkelt se till att kunderna får sin mat innan de blir sura, och du måste hälla upp olika drycker åt dem i rätt mängd. Du kan anställa personal som underlättar lite när kunderna strömmar till. Ibland kommer det in kunder med särskilda krav som du måste försöka uppfylla. Att driva sushirestaurang är inte lika engagerande som dykandet, men det fungerar som en stunds avbrott och omväxling.
Pengarna du tjänar från restaurangen kan du lägga på uppgraderingar av allsköns utrustning. Du uppgraderar dykutrustningen för att ha mer syre och kunna stanna längre under vattnet, en bättre dykardräkt låter dig dyka djupare, bättre harpun låter dig fånga större och mer exotiska fiskar och så vidare. Det är en förvånansvärt beroendeframkallande gameplayloop i all sin enkelhet. Repetitiv, förvisso, men spelet är så inbjudande och har ett sådant övermått av charm att känslan av att bara vilja göra ett dyk till inte riktigt vill falna.
"Om syret skulle ta slut helt är dykturen misslyckad"
Att uppgradera vapnen är livsviktigt, för på större djup finns det allt fler fiskar med väldigt vassa tänder som man behöver lite mer eldkraft för att besegra. Daves hälsa består av hans syretillgång, så om en haj börjar gnaga på honom förlorar han syre snarare än kroppsdelar. Om syret skulle ta slut helt är dykturen misslyckad och du får välja bara ett föremål att behålla. Dave the Diver är med andra ord ett ganska snällt och tillbakalutat spel, där du kan utforska och ta dig vidare i berättelsen i din egen takt.
Berättelsen är i sig inte särskilt anmärkningsvärd, men liksom resten av spelet lever den mycket på sin charm. Förutom diverse mindre händelser där du ska rädda delfiner, slåss mot andra dykare och utföra olika tjänster åt olika personer, så kretsar huvudstoryn kring en undervattenscivilisation av fiskfolk. Det är mest en drivkraft för dig att ta dig djupare och djupare ner i de mörkare och farligare vattnen, men som sådan fyller den sin funktion väl.
Dyk, fiska utforska – det låter enkelt men är svårt charmigt.
Under ytan döljer sig oväntade saker. Och folk.
Annars är rakhyvel effektivt, och smärtfritt.
Dykandet varvas med att driva sushirestaurang.
"Min längtan till havet växer något alldeles enormt"
Dave the Diver har förstås några skavanker också. Dels blir jag relativt snabbt trött på de små vinjetterna som spelas upp när man uppgraderar utrustning och sushirätter (man kan skippa dem när man sett dem en gång, dock), men det är verkligen ingen stor grej. Något som nog kan störa fler är att striderna är aningens klumpiga. Att slåss mot större ilskna hajar eller stora bossar är inte så rafflande som det kanske borde vara. I regel är spelet dock ganska lätt, så det är oftast snabbt avklarat, så att man kan återgå till utforskandet och att leva det där toppenlivet på botten som vi hört så mycket om.
Dave är, precis som spelet i stort, en anspråkslös men sympatisk figur som vid en första anblick kanske inte ser så mycket ut för världen. Men så snart du doppat tårna är det svårt att slita sig. Dave the Diver gör egentligen inte mycket nytt, men den får nästan alla pusselbitar på helt rätt plats. Nu när jag skriver detta börjar måsarna tjattra utanför fönstret och jag känner plötsligt att min längtan till havet växer något alldeles enormt. Det är tur att jag har Dave.
